Sune V (Vic Suneson) Lundquist

Lundquist, Sune Viktor, f 11 nov 1911 i Sthlm, Gust Vasa, d 5 sept 1975 i Sundbyberg. Föräldrar: direktör Viktor L o Anna Nyqvist. Studentex vid h reallärov på Norrmalm i Sthlm vt 29, elev vid KTH:s avd för väg- o vattenbyggnad ht 32, utex där 3 sept 36, anställd vid Sthlms stads gatukontor 37–39, vid ÖÄ:s luftskyddsbyrå 39-40, vid luftskyddsinspektionen 40–44, led av stadsplaneutredn nov 41–maj 45, byrådir i civilförsvarsstyr 30 sept 44, byråchef där 45–47, led av civilförsvarsutredn okt 45–jan 47, VD för Byggnadsförb:s intressekontor 47–54, red o ansv utg för Byggnadsindustrin 48–59, led av statens nämnd för byggforskn 53–62, dir för Sv byggnadsentreprenörfören 54–62, konsult i Sv byggnadsindustriförb 62–71. – Förf. – Led av Sv deckarakademin 71 (preses där från 74).

G 1) 27 april 1938(–41) i Sthlm, Engelbr, m Ulla Gunilla Fortuna Berg i hennes 1:a g, f 26 april 1916 där, Hedv El, dtr till civilingenjören Claes Gottfrid Vilhelm B o Emma Gunhild Ingeborg Hahn samt omg Slettenmark; 2) 11 okt 1941(–53) i Sthlm, Hedv El, m Eva Sigrid Maria Leidesdorff i hennes 1:a g, f 23 april 1920 där, ibid, d 12 april 1973 i Solna, Råsunda, dtr till dir Carl Edvard L o Hildur Maria Lovisa Nilsson samt omg Danielsson; 3) 29 juni 1954 i Sthlm, S:t Göran, m skådespelerskan Ragnvi Klara Margareta Lindbladh i hennes 2:a g, f 22 nov 1923 i Nedertorneå, Nb, d 30 juli 1975 i Sundbyberg, dtr till kamrer Knut Ragnar L o Ida Ingeborg Nyman samt förut g Brunskog.

Sune L:s far var VD i Sv pressbyrån, och familjen saknade inte tillgång till spännande populärlitteratur. Först efter examen från KTH som väg- och vattenbyggare och en förvaltningskarriär som ledde till en byråchefspost, försökte han sig emellertid själv på genren. 1948 utgav han Mord kring Maud och året därpå den tidigare skrivna Mördaren har matchboll. De väckte inte mer intresse än förstlingsverk i allmänhet gör. Däremot fick han uppmärksamheten på sig med Mord i själva verket (1950) och än mer med den spännande och välkonstruerade I dimma dold (1951; filmad 1953). Med dem var han etablerad som en framstående sv talang inom detektivromanen och befäste ytterligare sin ställning 1953 med den magnifika dubbeln Ar jag mördaren och Fäll inga tårar.

L verkade i huvudsak under den sv detektivromanens guldålder. Hans namn som deckarförfattare, Vic Suneson, nämndes naturligt vid sidan av Stieg Trenters, Maria Langs och H-K Rönbloms. Tillsammans bildade de en kvartett av talangfulla och sinsemellan mycket olika författare, vilkas regelbundna höstböcker uppfattades som stora evenemang i den sv bokvärlden och lästes av en stor publik. L var i detta sällskap den som nådde de minsta upplagorna, dock respektabla. Medan Trenter och Lang (Dagmar Lange) varje år nådde över 40 000 ex och Rönblom över 20 000, höll han sig kring 15 000. Detta var emellertid vackert nog och tillät honom, tillsammans med inkomster från billighetsupplagor och ett arvode från byggnadsindustrin, att 1962 övergå till att bli författare på heltid.

Det fanns i L:s berättarteknik och även i hans ofta verkningsfulla humor en viss torrhet, som kanske hindrade honom från att nå den verkligt betydande populariteten. Hans böcker hade emellertid stor attraktionskraft på de läsare som gillade utstuderade pusselgåtor. Ingen av de stora kollegerna kunde mäta sig med honom, när det gällde att konstruera en verkligt diabolisk gåta, ofta med flera bottnar och nya överraskningar för den som trodde sig ha funnit svaret.

Den andra karakteristiska linjen i L:s författarskap är hans bestämda strävan att skildra polisen i arbete. Han undvek konsekvent de mer eller mindre charmfulla privatdetektiver som efter engelskt mönster befolkade även sv detektivromaner. Hans gåtor löses av yrkesmän. Han satte sig grundligt in i deras arbete och återgav det effektivt och trovärdigt. Han använde ofta genomgående figurer som problemlösare, framför allt de två cheferna på våldsroteln: Kjell Myrman och O P Nilsson (förnamnen på den senare varierar). De är kompetenta, professionella brottsutredare, lika främmande för geniala visioner som för Sherlock Holmes' kokainspruta, även om de inte saknar personliga problem, och Myrman ibland dricker alldeles för mycket av det illasmakande turkiska vinet Beyaz. De kan bli trötta och slitna, plågas av egna bekymmer och besväras av allmänhetens motvilja mot polismakten. Goda exempel på deras arbete har man exempelvis i Så spelar döden (1956) och Fallet 44:an (1963).

L är den sv introduktören av vad som i England kallas "the procedural school", detektivromaner som bygger på polisarbete. Han har på det området orättvist kommit i skuggan av senare lärjungar, framför allt Maj Sjöwall och Per Wahlöö, som mot den nihilistiska skepticismen i L:s böcker ställde en mer tidsanpassad vänsterbetonad samhällskritik och därtill ofta också skrev attraktivare och mer spännande böcker. L var emellertid ingen blåögd samhällsskildrare. Hans böcker röjer vittgående kunskaper om stockholmslivet, inte minst i den lägre medelklassens gråa gränsområden, som annars ansågs alltför oglamorösa för detektivromaner. Utslagna och skadade människor förekommer ofta i hans böcker, och i ett av sina sista verk, Uddagänget (1974), koncentrerade han handlingen kring en grupp socialfall i Birkastan, ett ovanligt glanslöst hörn av Sthlm.

Som miljöskildrare var L effektiv men återhållsam. Han hittade ofta roliga och ibland förbisedda bakgrunder men nöjde sig med att antyda dem. På samma sätt är hans personskildring föga mer än antydd. Den är tillräckligt tydlig för att bära upp historien men inte mer än så. Liksom andra i sin generation betraktade han sig som ett slags konsthantverkare, utan ambitioner att åstadkomma stor konst eller djupare människoskildring. Han höll sig inom ramen för sin talang och uppnådde ofta spännande och roande effekter i kraft av sin vitalitet och uppfinningsförmåga. Detta gäller framför allt hans tidigare författarskap, fram till mitten av 60-talet. Sedan började bubblorna bli glesare i kolsyran, och även om han nästan alltid kom med briljanta gåtor och lösningar, blev själva berättandet tröttare och lite mer mekaniskt.

L var under senare år sjuklig och åstadkom sina sista böcker under stor möda, med hjälp av sin hustru Ragnvi. Hon dog kort före honom, och i sin sista bok, O P Nilssons eget fall, skriven med nästan övermänsklig ansträngning i fullt medvetande om att hans dagar var räknade, ger han en barskt gripande bild av sin främste polisgestalt i en liknande situation, där han får utreda dråpet på sin livskamrat. – L yttrade sig huvudsakligen i sina böcker. I en artikel har han emellertid berättat om sina ambitioner och satt hederlighet i presentationen av gåtan som sin viktigaste ledstjärna. Det gör att många av böckerna har stått sig som läsvärda, skarpsinniga pussel för läsaren att pröva sin begåvning på.