A Gösta Lundqvist

Lundqvist, Adolf Gösta, f 24 mars 1894 i Sthlm, Hedv El, d 30 juni 1967 i Danderyd, Sth. Föräldrar: byrådirektören Ammiel L o Gertrud Emelie Maria Kjellström. Studentex vid Nya elementarskolan i Sthlm vt 13, inskr vid StH ht 13, FK 21 april 17, amanuens i geologi där 17–18, förrättningsman vid Sveriges geologiska undersökn:s (SGU) torvinventering 17–19, anställd vid Naturhistoriska riksmuseets paleobotaniska avd 17–18, FL vid StH 26 april 19, tjänstg vid SGU från 20, disp vid StH 27 maj 25, statsgeolog 30 dec 30, led av Forskn:rådets styr för palynologi 54–57, av komm ang C-14-metoden 54–61, av Sv naturskyddsfören:s arbetsutsk 54–61, prof:s namn 30 dec 57, byråchef lör kartbyrån vid SGU 60–61. – LVA 51 (led av naturskyddskomm från 53), LLA 53, LFS 57, Iqml 61.

G 6 juli 1924 i Bonstorp, Jönk, m Disa Rydeman, f 19 aug 1897 där, dtr till komministern Magnus Vilhelm R o Ester Norlin.

Gösta L växte upp i Sthlm och fick sin utbildning där. Hans naturintresse ledde honom törst in på botanik och zoologi, och hans tidigaste publicerade vetenskapliga uppsatser behandlade bl a lavar och mollusker. Men snart kom hans intresse att väga över mot kvartärgeologi (jordartsgeologi). Till detta bidrog anställningen vid SGU där han deltog i den stora, systematiska torvinventering som påbörjades under första världskriget. Därigenom kom L att få sin geologiska skolning under två internationellt kända kvartärgeo-loger, professor Gerard De Geer (bd 10) vid StH och dåv statsgeologen Lennart v Post, som ledde torvinventeringen.

L:s första större vetenskapliga insats bestod av en undersökning av insjöarnas bottensediment och hur dessa avlagringar bildas och avsätts, vilket klarlades med en delvis egen, ny metodik. Resultaten redovisades i doktorsavhandlingen Utvecklingshistoriska insjöstudier i Sydsverige (1925) samt i sv och utländska fackpublikationer.

Sedan torvinventeringen upphört, arbetade L huvudsakligen inom SGU:s reguljära geologiska kartläggning, till vilken han tidigare mest bidragit med torvmarksbeskrivningar. Han fick behandla alla slags kvartärgeologiska frågor och medverkade samtidigt till att utveckla och förbättra karteringsmetodiken i fält. Särskild uppmärksamhet ägnade han åt en noggrannare beskrivning av Sveriges vanligaste och mest utbredda jordart, moränen. L svarade för jordartskartläggningen till en rad kartblad över Västergötland, Bergslagen och Mälardalen och för översiktskartor över jordarterna i Kopparbergs och Gävleborgs län. Han stannade inte vid de i och för sig utförliga geologiska beskrivningar som åtföljer kartorna utan sammanställde därutöver de mera generella vetenskapliga resultat som framkom genom det systematiska kartarbetet. Inlandsisens avsmältningsmekanik i norra Sverige, frost- och tjälskjutningsföreteelser och interglaciala eller interstadiala avlagringar (från äldre delen av den sista nedisningen) hörde till de problem som därvid fick ny belysning i en lång rad uppsatser och publikationer.

L utgav vidare översiktskartor och sammanställningar till belysning av den kvartärgeologiska forskningens aktuella ståndpunkter i Atlas över Sverige vid SGU:s 100-årsjubileum 1958 och inför den internationella geologkongressen i Norden 1960. Vid sidan av detta hade han, närmast som en hobby, utgivit beskrivningar av sjöar och deras sediment inom de områden där han arbetat. Allt publicerades utan dröjsmål. Dessutom var han en god popularisator, bl a genom artiklar i STF:s årsskrift och genom handboken De svenska fjällens natur, till stor del illustrerade med egna, utmärkta fotografier. Som författare skrev han alltid sitt förnamn med enbart initial.

Varje sommar ägnade L åt geologiska arbeten i fält, i första hand för kartorna och andra tjänsteuppdrag. Resten av året gick åt för bearbetning och sammanställning av resultaten. Detta arbetssätt var i hög grad empiriskt, med tyngdpunkt på de egna iakttagelserna under fältarbetena, och byggde därför huvudsakligen på sv förhållanden. L hade också klar blick för metodiska nyheter och framsteg, även på laboratoriesidan. Han medverkade t ex aktivt till att få den för kvartärgeologin revolutionerande dateringsmetoden med radioaktivt kol (C-14) tidigt introducerad i Sverige. Denna omfattande och målmedvetna vetenskapliga insats utfördes visserligen i god kontakt med kolleger och medarbetare men dock i stort sett som ett enmansarbete. En akademisk karriär hade säkerligen kunnat stå öppen, men L valde själv att stanna i de arbetsformer han trivdes med. Med tiden vann han trots detta anseende som sin generations främste företrädare för den kvartärgeologiska forskningen i Sverige, och erkännandena uteblev heller inte. Han invaldes i VA och LA och i flera andra inhemska och utländska vetenskapliga sammanslutningar. 1957 fick han professors namn.

L:s människointresse och öppna natur kom till uttryck i biografier över äldre geologer, som han tidigare mött under sin verksamhet. VA tilldelade honom 1967 den sällsynta Letterstedtska medaljen i guld, inte minst för detta författarskap. L avled hastigt vid 73 års ålder under en geologisk exkursion i fjällen.