Bernhard W Lundstedt

Lundstedt, Bernhard Wilhelm, f 11 juni 1846 i Sthlm, Nik, d 24 mars 1914 i Castellammare di Stabia, Italien (enl db för Klara, Sthlm). Föräldrar: lektorn Jonas L o Wilhelmina Johanna Haeger. Studentex vid Sthlms gymn 23 maj 66, inskr vid UU 1 juni 66, FK där 30 maj 73, eo amanuens vid KB 7 juni 73, disp vid UU 22 maj 75, FD där 31 maj 75, eo kanslist i ecklesiastikdep 17 sept 75, amanuens där 21 jan 79–31 jan 85, amanuens vid KB 5 dec 84, bibliotekarie o förest för sv tryckavd 31 dec 00, förste bibliotekarie o förest för utländska tryckavd där 10–1 juli 13. – LSkS 97. – Ogift.

Bernhard L föddes på Riddarholmen; hans far var lektor vid Sthlms gymnasium med tjänstebostad i gymnasiehuset där. I ett brev till C D af Wirsén 1891 tackar L i högstämda ordalag för den i Sv kalender för 1892 publicerade dikten Gamla Gymnasium (där bl a hans far apostroferas) med dess "sköna bild af mitt gamla barndomshem". Redan vid 13 års ålder förlorade han emellertid sina föräldrar, och hemmet förestods sedan av hans båda äldre systrar. De förblev liksom han själv ogifta. Även på äldre dar delade han hem med en av systrarna. 1866 kom L till Uppsala, där han framför allt ägnade sig åt klassiska språk och 1873 avlade fil kand:examen. 1875 disputerade han på en avhandling om grekiska språkets studium vid de sv läroverken. Den bygger delvis på en materialsamling för en aldrig fullbordad Bibliographia Graeca-Suecana, som återspeglas i en avslutande Förteckning öfver läroböcker i grekiska språket utg 1817–75, och är ett beaktansvärt tillskott till vår då synnerligen magra undervisningshistoriska litteratur.

Redan 1873 hade L blivit amanuens vid KB, ett år före August Strindberg. 1875 började L även tjänstgöra i ecklesiastikdepartementet, där han kvarstod till 1885 med uppgift att sköta dess bokförråd. Efter KB:s flyttning till Humlegården 1877 ledde han uppställningen av den sv avdelningen, till vilken han förblev knuten under större delen av sin bibliotekariebana. Med tidens långsamma befordringsgång blev han först 1900 bibliotekarie och föreståndare för sv tryckavdelningen. 1910, tre år före sin pensionering, blev han efter en omorganisation förste bibliotekarie och föreståndare för utländska tryckavdelningen. På den svenska hade han länge hand om leveranserna av arkivexemplar från rikets boktryckerier och publicerade några orienteringar om detta förfarande på sv och tyska. Som avdelningens föreståndare planerade han den tidningskällare, som inreddes under läsesalen och som för några årtionden nödtorftigt löste utrymmesproblemen på detta område.

L:s för eftervärlden mest bestående insatser låg utanför tjänstearbetet i KB. Den dåv ägaren till Finspångs bruk och slott Carl Ekman (bd 13) inredde i början av 1870-talet rum för det stora, i otillfredsställande lokaler inhysta biblioteket. L fick 1876 (möjligen på rekommendation av sin dåv chef G Klemming, bd 21) i uppdrag att ordna och katalogisera biblioteket, och arbetet resulterade 1883 i en katalog med ett historiskt orienterande företal på svenska och franska. Det är en realkatalog, försedd med ett alfabetiskt ämnesordsregister. Som förteckning över ett enskilt bibliotek var den utan motstycke i den samtida bibliografiska litteraturen.

Några år därefter började L:s egentliga livsverk. På KB hade han ägnat stort intresse åt att fylla luckor i samlingen av sv tidningar och tidskrifter. Detta ledde till kontakter med pressen, vilket i sin tur ledde till att han 1885 fick Publicistklubbens uppdrag att utarbeta en bibliografi över Sveriges periodiska litteratur. Ät detta arbete kom han att ägna "17 av sina bästa mannaår" (Haverman). Som en förövning kan man betrakta hans förteckning: Svenska tidningar och tidskrifter utg inom Nord-Amerikas förenta stater. Den bygger på KB:s samlingar, som tack vare nitiska ombud i Amerika hade en hög grad av fullständighet. Förteckningen är kronologisk, följd av topografisk översikt och ett alfabetiskt register samt, inte minst väsentligt, en lista över desiderata. I företalet sägs den vara "den enda i sitt slag i Europa" och troligen även i Amerika sakna sin like.

Första delen av Sveriges periodiska litteratur omfattande tiden 1645–1812 utkom 1895, andra delen omfattande Stockholm 1813–94 kom 1896 och tredje delen, landsorten 1813–99, 1902 (topografiskt ordnad). Publikationerna består av en kronologisk huvuddel, följd av en topografisk översikt och ett alfabetiskt register. I tredje delen tillkommer ett person-, pseudonym- och signaturregister samt en systematisk tidskriftsöversikt for hela verket. Inalles redovisas 3 344 i Sverige utkomna tidningar och tidskrifter, i varje band dessutom de publikationer, för vilka utgivningsbevis utfärdats men som antingen ej utkommit eller saknas i KB. L:s bibliografi har härigenom blivit inte bara en presshistorisk utan också en litteratur-, person- och lokalhistorisk källa av enastående omfattning, inte minst tack vare de noggranna uppgifterna om utgivare, medarbetare och pseudonymer. Även internationellt sett är den utan motstycke. Först långt in på 1900-talet har nationella periodicabibliografier för längre eller kortare tidrymder utkommit i England, Danmark och Norge. H Linnströms (bd 23) Sv boklexikon och L:s Sveriges periodiska litteratur är de två stora 1800-talsbibliografier, som ännu är oumbärliga dagliga hjälpmedel vid alla stora sv bibliotek.

Omedelbart efter sin anställning på KB företog L en stipendieresa till Danmark, Tyskland, Österrike och Schweiz. Han skulle också förbli en av våra flitigast resande biblioteksmän. Till Paris kom han första gången 1890 och blev med tiden hemtam där. 1893 besökte han Italien, uppeggad av en artikel av Elof Tegnér i HT om italienska bibliotek och arkiv. I ett brev (24 sept 1893) bad han denne om råd och upplysningar framfor allt rörande suecana i italienska arkiv. Han hade också "i ett par månaders tid läst och talat italienska". Pater Franz Ehrle vid Vatikanarkivet blev en av hans betydelsefullaste kontakter i Rom. Den ledde snart till gemensamma skandinaviska forskningar i Vatikanarkivet rörande Nordens medeltidshistoria. L:s engagemang i den sv pressen medförde också, att han deltog i flera internationella journalistmöten som en av Publicistklubbens delegater. Genom sin vidsträckta bekantskapskrets i den europeiska biblioteksvärlden och sin kunnighet i kulturspråken blev L till stor nytta för sv kolleger och även för landsmän i utlandet.

Under unionskrisen 1905 synes L:s europeiska kontakter ha utnyttjats med tanke på den utländska opinionen. Civilminister J Widén skrev 19 aug i sina dagboksanteckningar från Karlstadskonferensen om planer på sv emissarier: "Prof Clason och bibliotekarien L (den sistnämnde redan förut på utländsk botten) till Tyskland" med tillägget, att L "såsom pratsam och företagsam" skulle komplettera Clason, "som ansågs mera tillbakadragen". Några år senare skrev L till konsulatrådet A Berencreutz vid Berlinlegationen och rekommenderade historikern F Arnheim till en ordensutmärkelse: "A. var 1905 Clason och mig till ovärderlig hjälp vid vederläggningen av de norska lögnerna" (11 nov 1908). Något spår i UD:s arkiv synes denna mission dock ej ha avsatt.

Fosterländskt och kyrkligt sinnad hörde L till initiativtagarna till den minnesvård som 1907 restes i Altranstädt vid 200-årsminnet av fördraget mellan Karl XII och kejsar Josef I om religionsfrihet åt lutheranerna i Schlesien. – Strindberg kallade sin kollega i KB "den lösmynte L" (brev 3 aug 1881). Det är tydligen samma drag (jfr Widéns omdöme ovan), som har legat till grund för den mycket negativa karakteristiken av honom hos en annan bibliotekskollega (Elof Tegnér), som talar om L:s "ständigt snattrande tunga" och om hans inställsamhet gentemot överordnade (d v s Klemming). Även hans intelligens och kunskaper blev föremål för nedsättande, uppenbart orättvisa omdömen av Tegnér. Hans en smula beskäftiga talförhet har tydligen tilldragit sig samtidens uppmärksamhet. L:s brev vittnar om en redobogen hjälpsamhet och tjänstvillighet. En senare bibliotekskamrat (Haverman) talar i en nekrolog om hans "älskvärda, vänfasta och på samma gång anspråkslösa personlighet". – Med sin syster reste L efter pensioneringen på en vårresa 1914 till Italien, där han avled efter en kort sjukdom och jordades på den "protestantiska" kyrkogården i Rom.