Sven E J Lübeck

Lübeck, Sven Edward Julius, f 2juni 1877 i Sthlm, Ad Fredr, d 14 febr 1941 i Gävle, Heliga Trefaldighet. Föräldrar: sjökaptenen Wilhelm Edvard L o Hilma Ottilia Kruckenberg. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 17 maj 94, elev vid KTH:s avd för väg- o vattenbyggn 14 sept 94, avgångsex där 16 april 98, ing vid J G Richerts konstruktionsbyrå 99–02, avd:chef o deläg i ab Vattenbyggn: byrån (VBB) 02–10, arbetschef för vattenverksanläggn i Södertälje 03–04, löjtn i väg- o vattenbyggn:kåren (VVK) 31 dec 04, led av styr o sekr i Sv vattenkraftfören 09–22, ordf där 30, VD för ab VBB 10–22, ordf i styr där från 34, led av komm ang rätt till elektrisk kraft juni 11–dec 14, av styr för Sveriges tekn-industriella skiljedomsinst 13–22, kapten i VVK 31 dec 13, led av styr för ab Sveriges privata centralbank 14–17, av komm ang VVK nov 14–dec 15, av vattenfallssakk dec 14-mars 18, av AK 15-24 (led av tillf utsk 15, särsk utsk 18, 19 B o 22, o av statsutsk 21), led av styr för Sv emissionsab 15—17, av styr för Centralgruppens emissionsab 15–22, av komm ang vattenlag juni 15–mars 17, av kommissionen ang Sthlms bangård nov 15–dec 18, av komm ang Sthlms flottstation juni 16–dec 17, av styr för Skandinaviska kreditab 17–29, VD i Krångede ab 17–22, led av styr där från 17, ordf där från 30, ordf i styr för Sv konsulterande ingenjörers fören 17–19, led av styr för statens provmanstalt o statens meteorologiskhydrografiska anstalt 18–23, av komm ang kommunikationsverkens löneförhållanden juni 18–mars 23, ang statens meteorologiskhydrografiska anstalt sept 18–aug 21, ordf i komm ang Chalmers tekn inst juni 19–dec 21, led av komm ang ostkustbanan juni 20–mars 22, major i VVK 31 dec 20–22, led av styr för KTH från 21, av komm ang elektrisk kraftöverföring till Norge o Danmark maj 21–dec 22, ordf i komm ang fiskehamnsbyggn maj 22–febr 24, landsh i Gävleborgs län från 30 nov 22, statsråd o chef för kommunikationsdep 19 april 23–18 okt 24, ordf i styr för Kreuger & Toll ab 25–28, i styr för Sv brandskyddsfören från 25, led av komm ang väg- o vattenbyggn:väsendet juli 26–okt 27, ordf i komm ang flygteknik juli–nov 27, ordf för järnvägsfusionssakk nov 27–okt 28, statsråd o chef för socialdep 2 okt 28–6 juni 30, led av styr for Ostkustbanan ab från 28, ordf i styr för Norrlands skogsförb från 30, i Samf för hembygdsvård 30–33, i statens sjukvårdskomm juni 30–aug 35, i styr för Sv Cellulosa ab (SCA) 1 juli 30-20 sept 32, i kulturminnesvårdssakk okt 30–okt 32 o mars 36–dec 38, led av styr för Trafik ab Grängesberg–Oxelösund från 31, av styr för Aluminiumkomp ab från 33, ordf i trafikutredn dec 35–aug 36, i styr för skogshögsk från 37. – LIVA 19 (preses 26-28), LLA 27.

G 8 april 1905 i Sthlm, Hedv El, m Alma Maria (Maja) Warfvinge, f 16 sept 1880 där, Maria, d 23 nov 1938 i Gävle, Heliga Trefaldighet, dtr till överläkaren Frans Wilhelm W o Alma Evelina Strömbäck.

Sven L gjorde en märklig men samtidigt tidstypisk karriär. Med en bakgrund i ett stabilt borgerligt hem – fadern var sjökapten – uppväxt i Sthlm och utbildad till väg- och vattenbyggare kom han att via en politisk insats slutligen hamna som uppburen landshövding i Gävleborgs län. Hans banas lyckliga lopp kan förklaras från skilda grunder. Där finns den personliga dugligheten, manifesterad alltifrån skoltiden, den professionella skolningen och identiteten som högskoleutbildad ingenjör och det politiska och sociala intresset. Men även samhällets funktion och behov under de 40 år L:s yrkesverksamma liv omspände måste tas med i bilden. Det var en period då flera viktiga drag i det moderna Sverige tog form: industrialiseringen, professionaliseringen, organiseringen. På alla dessa områden kom L att få betydelse i sin roll som offentlig person inom statsförvaltning, riksdag och föreningsliv.

Under perioden mellan 1900 och 1940 förändrades Sverige från agrarsamhälle till industristat. Bland de väsentliga orsakerna bakom denna omvandling återfinns naturvetenskapernas och ingenjörsvetenskapens frammarsch. Ingenjörskonsten fick allt fler drag av vetenskaplighet. Civilingenjörerna från KTH kom att återfinnas inom allt fler sektorer och på allt fler nivåer inom samhället. Som grupp tillägnade de sig allt fler av den slutna professionens kännemärken. I denna skara av bärare av den nya tidens budskap skiljer efterhandsperspektivet ut L som en av de främsta.

Omedelbart efter examen från väg- och vattenbyggnadslinjen på KTH engagerades L av en av sina lärare, J G Richert, i dennes firma, som inom ett par år omorganiserades till ab Vattenbyggnadsbyrån (VBB). L hade därmed kommit att hamna i en vital och expansiv del av industrin. Under decennierna före sekelskiftet hade de tekniska förutsättningarna skapats för ett utnyttjande i helt ny skala av de energiresurser som de sv vattendragen utgjorde, samtidigt som efterfrågan på elektrisk energi från såväl industrin som kommunerna steg kraftigt. VBB blomstrade och L avancerade till avdelningschef 1902 och till VD 1910, en post som han bibehöll fram till utnämningen till landshövding 1922. Under L:s år som VD i företaget genomfördes en rad konsultuppdrag rörande regleringar och utbyggnad av vattenkraften, varvid VBB engagerades inte bara i Sverige utan även i Norge och Finland.

Utbyggnaden av vattenkraften genom reglering av sjöar och älvar var emellertid inte utan omfattande juridiska, administrativa och ekonomiska problem. Sedan slutet av 1870-talet hade sjöreglering för jordbrukets behov reglerats i lag. Det gällde då vanligen sänkning av vattenståndet genom att en variabel avrinning gjordes möjlig. När det gällde att utvinna elektrisk kraft hade emellertid regleringen ett annat syfte: för att åstadkomma konstant och/eller reglerbar avrinning skulle vattenståndet tillåtas variera. I sådana fall fanns ingen lagstiftning, utifrån vilken det var möjligt att avgöra de oundvikliga tvisterna mellan strandägare och intressenter i vattenkraften. På detta område kom L att under 1910-talet göra några av sina viktigaste insatser som expert, kommittéledamot och parlamentariker. Ett förslag till ny vattenrättslag som hade lagts 1910 omarbetades i omgångar och resulterade i 1920 års vattenlag. I skilda sammanhang hävdade L vikten av en öppen konkurrens mellan samhällelig och privatägd energiproduktion. Den sv kraftverksindustrin skulle inte, menade L, behöva hämmas av koncessions tvång liknande det som införts i Norge (se t ex motion nr 368 i AK 1918).

Det är oklart vad som egentligen drog in L i politiken inför 1914 års val. Hans nära relation till Richert förklarar hans insats i pansarbåtsinsamlingen 1912, och det är troligt att hans nationella engagemang gjorde en politisk insats naturlig under hösten 1914. Inte minst hans position som de sv ingenjörernas främste förespråkare talar för detta: "Kriget lamslår och förhärjar, vad ingenjörskonsten i fredstider skapat. Må varje svensk ingenjör känna sitt särskilda ansvar, då det gäller att värna landet och frukterna av dess fredliga arbete under ett sekel" (L i TT 1914). På plats i AK 1915 stärkte L stadigt sin ställning inom partiet. Därtill bidrog säkerligen den alltmer fördjupade vänskapen med Arvid Lindman, som vid 1920-talets mitt påstås i L ha sett en av de potentiella efterträdarna på partiledarposten. L:s politiska insatser under 1910-talet och första delen av 1920-talet präglas dock snarare av hans expertintressen än av en partipolitisk ambition. Det utesluter inte att L i många näringspolitiska frågor kom att framstå som en av de främsta talesmännen for sitt parti.

För riksdagens högerpartier var den svåra frågan hur långt statsmaktens ingripande på näringslivets område borde sträcka sig. Att kommunikationsväsendet var en samhällelig angelägenhet var en tanke som hade hävd inom den ideologiskt närmast liberala marknadsekonomiska traditionen. L hörde till initiativtagarna till den statliga isbrytartjänsten i de norrländska farvattnen, och han intresserade sig mycket för att också på andra sätt underlätta ett utnyttjande året runt av de sv hamnarna. Han var en flitig motionär även i detaljfrågor rörande vattenkraft och kommunikationer. Några av hans motioner där en samlad statlig insats efterlyses ger dock ett mer övergripande intryck. 1916, under den accelererande försörjningskrisen, motionerade han tillsammans med Lindman om en "planmässig nationell kraft- och bränslepolitik" och 1920 om "planmässigt ordnande av regelbunden automobiltrafik å lämpliga sträckor inom landet" respektive om "en planmässig utveckling av Sveriges sjöfartspolitik och sjöfartsförbindelser". Rubrikerna är slående i sitt generella grepp, men alltför mycket skall inte läsas in i dem. Statens uppgift definieras snävt. I motionen om biltrafiken slår L fast att enskilda och kommunerna skulle ha hand om dessa uppgifter. Endast i vissa fall kunde landstingen bli aktuella. I motionen om sjöfartspolitiken betonades betydelsen av egna transportmedel i den internationella konkurrensen, och därvid krävdes insatser av sådan dignitet att staten naturligt drogs in.

Statens roll var, enligt L:s sätt att se, att skapa förutsättningar för det enskilda näringslivets förkovran av den sv ekonomin, att samordna och planera på de nivåer där det enskilda initiativet inte hade former som fungerade. Samtidigt var det en strävan hos L att skapa just sådana ordnade former genom organisation och sammanslutning.

Personligen var L en föreningsmänniska inte minst i ordets mer sällskapliga bemärkelse. Redan vid 34 års ålder valdes han till ordförande i Sv teknologföreningen, som då ännu var inne i sin transformation från studentkår till professionsförbund. Dessförinnan hörde han till grundarna av Sv vattenkraftföreningen (1909) och några år senare till Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinstitut (1913). Motionen 1916 om planmässig bränslepolitik fick sin på sikt viktigaste konsekvens genom att den kom att bli ett led i tillkomsten av Ingenjörsvetenskapsakademin. L hörde till dess första ledamotuppsättning och var senare under några år preses.

I riksdagen värnade L särskilt om ingenjörskårens intressen. Det kunde gälla utbildningsfrågor som omorganisationen av Chalmers eller forskningsfrågor som anslag till tjänster eller utrustning på KTH. Det kunde också gälla kampen för de tekniska experternas status i tjänste- och lönehänseende i de statliga verken. I riksdagen var han i särskild grad de sv civilingenjörernas banerförare och då inte minst i en på sitt sätt facklig aspekt.

Redan 1920 hade L planer på att lämna riksdagen men lät sig övertalas att kvarstå ytterligare en period. Att denna skulle bli hans sista stod dock klart, då han 1922 av regeringen Branting utnämndes till landshövding i Gävleborgs län. L hade emellertid inte hunnit lämna riksdagen för residenset i Gävle, när han erbjöds kommunikationsministerposten i Tryggers högerministär 1923. Regeringen blev kortvarig (april 1923–okt 1924) och det förefaller inte möjligt att särskilt utvärdera kommunikationsministerns insats: väsentligast torde vara beslutet om statsbanornas elektrifiering, initiativet till omorganisation av väg- och vattenbyggnadskåren samt det, trots besparingsbudget, kraftigt höjda anslaget till vägunderhållet på landet.

Märkligare utifrån betraktat var att L erbjöds posten som socialminister i Lindmans ministär 1928–30. L var inte utan socialpolitiska insikter och intressen. Han hade fört sitt partis talan i det tidiga 1920-talets riksdagsdebatt kring arbetslöshetsfrågorna. L stod personligen Lindman nära och var högerledarens förtrogne vid sammansättningen av ministären. L:s pliktkänsla kan ha spelat en roll, när han accepterade en post som egentligen var svår för högerpartiet att fylla i ett känsligt politiskt läge. Våren 1928 hade den borgerliga majoriteten i riksdagen tagit lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol under kraftig opposition från de socialistiska partierna. L kan genom sina goda förbindelser i flera läger ha varit tänkt som ett enande och lugnande namn visavi oppositionen. För samarbetstanken skulle också hans ministertid bli ihågkommen. Samarbete och samordning inom ramen för en fri ekonomi, som tillät enskilda initiativ, var för L en grundläggande politisk värdering. L framstår som en exponent för tankeströmningar av internationell räckvidd och betydelse, som ville tilldela den ingenjörsvetenskapliga professionen också en social och politisk roll.

Arbetsfredskonferensen på senhösten 1928 tillkom på socialministerns direkta initiativ. Förebilder fanns i Storbritannien i de bekanta "Mond-Turner-talks" – därav beteckningen mondism på samarbetssträvandena – men också en direkt inhemsk tradition av samtal mellan arbetare och arbetsgivare, de sk Sigtunamötena under flera år på 1920-talet. Där hade eldsjälarna varit Manfred Björkquist och Fredrik Göransson (bd 17), den senare Sandvikenchef och L:s nära vän och länsbo. L hade också själv deltagit vid mötet 1927.

Arbetsfredskonferensen – av den utanförstående vänstersocialistiska oppositionen karaktäriserad som retorik för galleriet – kom att fa betydelse för samarbetet mellan arbetsmarknadens parter i Sverige och för framväxten av "Saltsjöbadsandan". Konferensen gav upphov till den s k arbetsfredsdelegationen, ett samarbetsorgan som bl a tog ställning till den industriella rationaliseringens problem innan den upplöstes i samband med händelserna i Ådalen 1931. Sammanbrottet blev dock bara temporärt; till de gemensamma erfarenheterna från arbetsfredsdelegationen kunde arbetsmarknadskommissionen knyta an 1936 i de förhandlingar som ledde direkt till huvudavtalet i Saltsjöbaden. Arbetsfredskonferensen blev en klar framgång för L i ett politiskt läge där regeringsförklaringens ord om samarbete och samverkan tagits emot med stor skepsis av oppositionen. Som socialminister kunde L också signera en ny lag om vård av sinnessjuka. Däremot misslyckades han med sin proposition angående sjukförsäkring; den föll med en röst i riksdagen, och L övervägde sin avgång ur regeringen men övertalades av Lindman att stå kvar. Kort därefter föll hela regeringen på en jordbruks-politisk fråga.

Avgången från posten som VD i VBB i samband med utnämningen till landshövding innebar inte att L lämnade sina engagemang i näringslivet. Han engagerade sig djupt i Krångede ab, det kraftprojekt som en rad av Bergslagens storföretag slagit sig samman kring. Han kom också genom sina personliga relationer till kretsarna kring Ivar Kreuger att från 1925 inneha en styrelsepost, tidvis som ordförande, i Kreuger & Toll och sedermera i SCA. Detta ledde till ett av de dystrare inslagen i hans karriär. Han ställdes till ansvar i de rättsliga efterdyningarna till kreugerkraschen, varvid han dock fullständigt friades.

Som landshövding blev L mycket omtyckt och kom självklart att fylla hela den rad av poster som mer eller mindre automatiskt tillfaller landshövdingen. Men hans intressen vid sidan av de gängse med tjänsten följande åliggandena förblev kraft-, brandskydds- och skogsvårdsfrågorna.