Upphandlingsdeputationen

Som ett led i det nya krigsfinansiella system som byggdes upp av Karl XII:s rådgivare, det holsteinske geheimerådet baron Heinrich von Görtz under det stora nordiska krigets sista år, beslöt man att för krigsfinansieringen uppta ett statligt obligationslån, det första i Sverige. Obligationerna utfärdades av kontributionsränterierna i ständernas namn, och amorteringen skulle betalas med en ny skatt, den s.k. upphandlingsavgiften. Uppgiften att handha lånepolitiken överlämnades genom en kunglig instruktion den 20 januari 1716 till en ny institution, i början kallad Upphandlingsmännen, senare Upphandlingsdeputationen. Den skulle motta obligationerna och hos allmänheten utbyta dem mot penningmedel. Ursprungligen hade Görtz tänkt sig deputationen inte som ett nytt ämbetsverk utan som ett enskilt bolag under hans egen ledning. Han blev själv den ledande ämbetsmannen i deputationen med två andra holsteinare som sina närmaste män.

Deputationen fick rätt att disponera de vanliga statsinkomsterna som hittills förvaltats av Statskontoret och kontributionsränterierna, vilket medförde att deputationen successivt kom att svara för hela den centrala finansförvaltningen. Utom upplåningsverksamheten fick deputationen alltmer ökade verksamhetsområden. Upphandlingen av militär utrustning överfördes till verket, och det fick också stor befattning med bergsbruket och handeln i samband med att näringslivet alltmer centraldirigerades från statens sida. En köpman som ville exportera svenska varor måste inge en ansökan om exporttillstånd till deputationen och förbinda sig att importera varor av motsvarande värde.

Karl XII:s död 1718 ledde till en fullständig brytning med den hittills förda ekonomiska politiken. Görtz häktades och avrättades 1719, och Upphandlingsdeputationen och kontributionsränterierna avvecklades.