Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Jernkontoret


Grunddata

ReferenskodSE/RA/420114
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/vpwNeBUQrH6d0002H087k3
Omfång
147 Hyllmeter 
Datering
1744 – 1959  (Tidsomfång)
 – 1928  (Huvudsaklig tid)
VillkorNej
Sökmedel
Arkivhistorik: Historik Brukssocieteten (pdf)
Arkivhistorik: Historik Diskontfonden, Kreditivfonden, Licentfonden och revisorer (pdf)
Arkivhistorik: Historik Fullmäktige (pdf)
Arkivhistorik: Historik Manufakturfonden (pdf)
Övriga hänvisningar
Arkivbildningsplan: HANDLINGAR SOM INTE HAR LEVERERATS TILL RIKSARKIVET - FINNS KVAR PÅ JERNKONTORET (pdf)
ArkivinstitutionRiksarkivet i Stockholm/Täby (depå: Marieberg)
Arkivbildare/upphov
Jernkontoret, 1747 – (Arkivbildare)
Kategori: Statlig myndighet. Centrala civila myndigheter

Innehåll och historik

Innehåll
HISTORIK
Sverige var vid 1700-talets första hälft den största järnexportören på världsmarknaden. I slutet av 1730-talet svarade utförseln av järn för tre fjärdedelar av den svenska exporten. År 1729 inträffade ett prisfall som förvärrades de följande åren. Bruksägarna fick allt mindre betalt för sitt järn. Myndigheterna försökte med olika medel rädda den för landet viktiga järnhanteringen, men dessa försök gav små resultat. År 1743 föreslog Anders Nordencrantz, en affärsman och flitig författare i ekonomisk-politiska spörsmål, att krisen skulle avhjälpas genom att ett järnkontor inrättades. Med detta avsåg han en organisation, som skulle köpa upp allt svenskt järn och släppa ut det på marknaden först sedan priset stigit till skälig nivå. Efter diskussioner reviderades detta förslag till att innefatta endast stödköp av järn. Den 17 mars 1744 slöts en överenskommelse om en sammanslutning i Stockholm, av utsedda företrädare för järnbruksägarna, som är ursprunget till Jernkontoret. Förhandlingarna om Jernkontorets organisation fortsatte under de följande åren och på initiativ av järnexportören och hattpolitikern Thomas Plomgren gjordes ett omarbetat förslag. Pådrivande i detta var bl. a de personer som senare skulle bilda Jernkontorets fullmäktige, bergmästaren Erik Stockenström, häradshövdingen och bruksägaren i Värmland Carl Gustav Löwenhjelm samt brukspatronen Jean Lefebure. Detta förslag bifölls i sekreta utskottet och den 29 december 1747 gav kung Fredrik I sin stadfästelse av Jernkontoret i ett kungl. brev, som kan sägas vara Jernkontorets stiftelseurkund, vilket gör det till Sveriges äldsta näringsorganisation.

Jernkontorets uppgift
I detta brev fastslogs två huvuduppgifter för kontoret, nämligen dels att arbeta för skäliga priser på järn av olika slag, eventuellt genom stödköp, dels att underlätta järnhandelns finansiering genom att betala räntorna på de lån, som riksbanken lämnade på vågfört järn. En fond för detta skulle bildas genom att köparen av järnet skulle erlägga en avgift, en daler per skeppund stångjärn, då järnet vägdes på järnvågen.Jernkontorets uppgift skulle också vara att på allehanda sätt stödja järnhanteringen. Detta innefattade inte bara ekonomisk hjälp till bruksägare och järnhandlare utan även i många andra avseenden. Representanterna för de bruk, som är delaktiga i det år 1747 stiftade Jernkontoret kallades Brukssocieteten . Brukssocieteten hade intill 1892 allmänt ordinarie sammanträde, så kallad Jernkontorsriksdag vart tredje år, men 1894 infördes årliga sammanträden.

Jernkontoret gav bidrag till utländska resor för "kunskapers samlande" av den utländska järnhanteringen, både kvantitet, kvalitet, pris, konsumtion osv. En av de många som fick reseanslag var Reinhold R Angerstein, ägare av flera manufakturverk och Jernkontorets direktör för det grövre stångjärnssmidet. Under 1750-talet reste han över hela Europa och skrev reseberättelser om vad han upplevde i de olika länderna. Kvaliteten hos det svenska järnet var betydelsefull för att konkurrera med det utländska järnet och för att öka exporten. Man ville utveckla själva tillverkningen av järnet. Ett led i detta var att upprätta ett övermasmästarämbete 1751. Ämbetets huvuduppgift var att kontrollera tackjärnsframställningen och den första innehavaren av detta ämbete var den kände bergsvetenskapsmannen och kemisten Sven Rinman. Efter hand utökades antalet övermasmästare till som flest fem stycken med var sitt distrikt. Övermasmästarämbetet för det finska distriktet upphörde redan 1809 genom Sveriges avträdelse av Finland. Ämbetet upphörde 1856.

Utvidgade uppgifter
Från början hade Jernkontoret varit avsett endast för stångjärnshandeln. Men under frihetstiden fanns det i den ekonomiska tankegången en allmän strävan att gynna den fortsatta förädlingen av varorna så att förädlingsvinsten stannade inom landet. Mot denna bakgrund var det naturligt för Jernkontoret att även stödja den inhemska tillverkningen av järnmanufaktur och dess export. Ett kungl. brev år 1752 gav det första tillståndet för vissa järnmanufakturer att anslutas till Jernkontoret och detta utvidgades med tiden till att gälla alla järn- och stålmanufakturverk i landet.I Jernkontorets förnyade reglemente från 1751 sades, att kontorets kapitaltillgångar även fick användas till utlåning. Genom att Jernkontorets kapital efter hand växte kunde finansiellt stöd därför även ges genom direkta lån till bruksägarna och järnhandlare. Denna utlåningsrörelse var under lång tid en viktig del av Jernkontorets verksamhet. På 1760-talet utbröt en ekonomisk kris i Sverige efter det Pommerska kriget. Då riktades hård kritik mot Jernkontoret för dess utlåningsverksamhet, som ansågs ha bidragit till krisen. Mössorna hade övervikt i riksdagen och försökte avskaffa Jernkontoret. Resultatet blev att Jernkontoret fick ett helt nytt reglemente 1766, som bl.a. innebar att utlåningen till exportörer och handlande upphörde. Detta nya reglemente varade endast i tre år tills hattarna åter kommit till makten. De lät upprätta ett nytt reglemente som återställer det gamla Jernkontorets uppgifter. Detta 1769 års reglemente kom att gälla i hela hundra år.

Ekonomisk liberalism
När den ekonomiska liberalismen bröt fram i Sverige i mitten av 1800-talet ändrades i viss mån förutsättningarna för Jernkontoret. Näringsfriheten medförde att många nya bruk bildades som ville ansluta sig till Jernkontoret. Av denna anledning infördes en så kallad introduktionsavgift som var avpassad till storleken på brukens smidestillverkning.Jernkontoret fick ett nytt reglemente men syftet med kontoret var fortfarande att stödja järnhanteringen och ge ekonomiskt stöd till delägarna, dels genom bidrag till teknisk utveckling. Under den ekonomiska liberalismens tid avskaffades övermasmästarämbetet och liknande anstalter som efter hand hade inrättats av Jernkontoret för att förbättra järntillverkningen i tekniskt hänseende. I stället beviljades ett årligt anslag till stipendiater. Vissa av dessa knöts till Jernkontoret som smidesverkmästare eller ingenjörer. På detta sätt växte i Jernkontoret fram en grupp av "tekniska biträden" som 1904 fick en överingenjör som chef. Sedan 1817 finns även en tidskrift för bergsvetenskapen, Jernkontorets annaler, i vilken tekniska undersökningar och iakttagelser och reseberättelser publicerades.Med ekonomiska bidrag från Jernkontoret gjordes hållfasthetsundersökningar med en provningsmaskin redan under 1820-talet på initiativ av Pehr Lagerhjelm, bergsvetenskapsman och bruksägare i Bofors. Och år 1874 köpte Jernkontoret en provningsmaskin för järn och stål att uppställas på Liljeholmen. Denna Jernkontorets provningsanstalt överfördes 1896 till tekniska högskolan och är ursprunget till statens provningsanstalt.
Ett annat banbrytande projekt var Jernkontorets försöksverk i Trollhättan, ett banbrytande projekt och tekniskt framsteg, som drevs under perioden , 1912-1916 vid Statens industriområde Stallbacka i Trollhättan. Chef för försöksverket var Johan Leffner, en metallurgisk ingenjör och masugnskonstruktör, som var utbildad vid Bergshögskolan. Tidigare hade han varit verksam vid Husby båda järnbruk och Dannemora verken. Han hade också gjort olika arbeten för många olika i Jernkontoret delaktiga bruk. I förarbetena för Jernkontorets försöksverk hade han hjälp av flera andra ingenjörer och ritare. han gjorde också många studieresor där han besökt olika bruk.
Vid försöksverket i Trollhättan gjordes försök med elektrisk tackjärnsmältning i en elektrisk masugn. Leffner och hans medarbetare utförde vidlyftiga och noggranna försök att nedsmälta olika bergmalmer och kalksten, och framställde tackjärn. Leffners detaljerade redogörelser blev kända internationellt. Trollhätte-ugnen var troligen världens första elektriska masugn och kom att tjäna som en förebild.

Skiftande trender
Med den ekonomiska liberalismen på 1850-talet upphörde de flesta av järnhanteringens förbud mot export och import. Även tullarna som uppställdes i deras ställe lindrades genom frihandelsvänlig politik i hela västvärlden. På initiativ av överingenjören Axel Wahlberg kom Jernkontorets verksamhet från och med första världskriget också att till stor del handla om utländska traktatförhandlingar, tull- och handelsärenden. Från 1947 har olika förhandlingar rörande handelshinder pågått inom bl.a. GATT. Under alla dessa perioder av olika handelsregler har Jernkontoret alltid spelat en viktig roll som förhandlare i frågor som angår järnhanteringen.
Arkivbildarhistorik
Jernkontoret



Tanken på en samlad ledning för hela den svenska järnhandeln aktualiserades flera gånger under 1600-talet och början av 1700-talet. Den kom åter i förgrunden under 1730-talet, då järnhanteringen mötte ökade svårigheter på grund av växande utländsk konkurrens, en oförmånlig prisutveckling och problem med kreditförsörjningen. Vid 1742-43 års riksdag ingav Anders Bachmansson, 1743 adlad Nordencrantz, till sekreta utskottet förslag om åtgärder till bergshanteringens främjande, bl.a. genom att inrätta ett järnkontor. Efter omfattande diskussioner, förhandlingar och organisationsarbete avgjordes frågan vid riksdagen 1746-47. Kungl. Maj:t utfärdade den 27 december 1747 ett reglemente för Jernkontoret i enlighet med det förslag som lämnats i en skrivelse från sekreta utskottet.


Den främsta åtgärden under inledningsperioden var att tillförsäkra järnproducenterna räntefria lån på vågfört järn, varigenom säljarna inte skulle behöva pressa priset för att få loss kontanter och rörelsekapital. Kontoret skulle också kunna köpa svenskt järn för att höja och reglera priset. Köparna av järn skulle vid stapelstadsvågarna betala 1 daler kopparmynt till Jernkontoret för varje skeppund. Därmed finansierade Jernkontoret både sin verksamhet och uppbyggnaden av med tiden betydande fonder.


Efter hand blev samtliga svenska järnverk delägare i Jernkontoret. Delägarna bildade tillsammans brukssocieteten. Fullmäktige i Jernkontoret var från början fyra till antalet, valda av bruksägarna för tre år i sänder.


Även manufakturidkarna anslöts snart till Jernkontoret. 1752 intogs försäljningen av vissa grövre järnmanufakturer som bultjärn, band- och knippjärn, takplåtar på försök i Jernkontorets verksamhet. 1756 vidgades området till att gälla all järnmanufaktur, manufakturägarna fick rätt att bli medlemmar av brukssocieteten och välja en särskild representant till Jernkontorets fullmäktige.


Mössornas seger 1766 medförde inskränkningar i Jernkontorets verksamhet men den nya organisationen varade endast till 1769 då ett nytt reglemente fastställdes. Detta innebar bl.a. att ständerna överlämnade åt bruksägarna att själva besluta om formerna för kontorets verksamhet. Riksdagarna upphörde därmed att ta direkt befattning med kontorets förvaltning.


1769 års reglemente blev normgivande under lång tid. De viktigaste funktionerna bibehölls: att verka för skäliga priser på järn av olika slag, eventuellt genom stödköp på exportmarknaden, samt att underlätta järnhandelns finansiering genom lån. Jernkontoret betalade dessutom ut vissa exportpremier.


På 1760-talet hade Jernkontoret fått rätt att också bedriva egen lånerörelse och denna reglerades 1769/70. Det fanns tre huvudformer för kontorets utlåning. S.k. stående lån var avsedda som understöd till bruksägare efter större eldsvådor, vattenskador eller till viktigare tillbyggnader. De var beräknade för längre betalningsterminer. Förlagslån lämnades mot pant av järn och diskontlån mot sedvanlig accept. Dessa båda låneformer var ämnade att för kortare tid understödja bruksägare, som mötte svårigheter att få sin tillverkning såld.


Redan tidigt insåg man också att själva tillverkningen av järnprodukter måste vidareutvecklas. 1751 års bruksägarmöte beslöt därför att ett årligt anslag av kontorets medel skulle anslås till kunskapers samlande. Början till kontorets reseanslag var därmed gjord. Vidare önskade man samla modeller av intresse för järnhanteringen. Förbättrade metoder för kolning, masugnsrörelse, smide och andra tekniska grenar av brukshanteringen skulle stimuleras. 1751 anställdes en övermasmästare för att utföra experiment rörande masugnsdriften. År 1753 anställdes två direktörer för järn- och stålmanufakturerna, den ena för det finare järn- och stålsmidet, den andra för det grövre s.k. svartsmidet. Detta var början till den tekniskvetenskapliga rådgivning och forskning, som bidragit till Jernkontorets centrala ställning inom svensk järnhantering.


Direkt upphandling av järn för kontorets räkning skall ha förekommit sista gången 1780. Direkta lån utgjorde då sedan länge kontorets främsta metod att understödja behövande bruksägare. Länge höll kontoret sträng åtskillnad mellan stångjärnsfonden, som var reserverad för stångjärnsverksägare och manufakturfonden ur vilken manufakturverksägare fick låna. År 1842 slogs emellertid de båda fonderna samman till Jernkontorets gemensamma fond.


Även utvecklingsarbetet på järnhanteringens område växte kraftigt sedan Jernkontoret 1769 blivit fullt självständigt. Fasta institutionella anstalter skapades och tillfälliga uppslag och åtgärder uppmuntrades. De senare kunde ibland övergå i permanenta företag.


Under slutet av 1700-talet tillkom således tre befattningar, en direktör för stångjärnssmidet (1778), en bergsmekanikus (1779) och en direktör över tackjärnsblåsningen (1780). Bergsmekanikersysslan blev början till Jernkontorets s.k. mekaniska stat med stationer i Avesta, Eskilstuna, Falun och Karlstad, vilken ägde bestånd till 1865. Direktörsbefattningen för stångjärnssmidet 1789, direktörer över tackjärnsblåsningen fanns till 1839 och över järn- och stålmanufakturerna till 1826 resp. 1835.


Då hade dock ännu en stat tillkommit, översmedsmästarestaten från 1826. Den bestod av två översmedsmästare eller smidesdirektörer som under sig hade elever, smidesverkmästare och hammarsmeder. Elevtiteln byttes 1838 både inom denna stat och övermasmästarestaten mot benämningen stipendiat. 1859 sammanslogs dessa båda stater till den s.k. metallurgiska staten med sex direktörer för var sitt distrikt. 1865-67 sattes denna organisation på indragningsstat. Samtidigt beviljades ett större årligt anslag till belöningar åt stipendiater och till arvoden åt unga män som ville förkovra sig i metallurgi, järnförädling, bergsmekanik och gruvbrytning.


Till de fasta institutioner, som Jernkontoret främjade, hörde bergsskolorna. Bergsskolan i Falun tillkom på Bergskollegiets initiativ år 1822 men redan året därpå beslöt brukssocieteten att anslå medel. Bidraget utgick tills Bergsskolan 1869 flyttades till Stockholm och förenades med Kungl. teknologiska institutet. De lägre berggskolorna i
Filipstad (1830-) och i Falun (1870-) fick ekonomiskt stöd av Jernkontoret.


Jernkontoret ingrep även på skogsvårdens område och ett särskilt skogsinstitut organiserades på 1840-talet; det lades dock ned 1860. Kolningen befordrades bl.a. genom att Jernkontoret fr.o.m. 1872 gav understöd åt en kolarskola vid Lundsberg i Värmland.


1769 års reglemente blev normgivande för verksamheten ända till 1868, då ett nytt reglemente stadfästes av Kungl. Maj:t den 20 maj. Det innebar en omorganisation men Jernkontorets grundläggande målsättning ändrades dock inte. Enligt det nya reglementet borde kontoret medelst försträckningar till societetens ledamöter samt genom anslag eller annorledes i vetenskapligt eller tekniskt hänseende ... understödja och befrämja den inländska järnhanteringen.
ArkivhistorikJernkontorets arkiv består av flera delarkiv: handlingar om Jernkontorets stiftelse och organisation, Brukssocieteten, Deputerade, Fullmäktige, Kommittéers handlingar, Handelspolitiska avdelningen, Enskilda personers handlingar, Övriga handlingar av främmande proveniens och Jernkontorets försöksverk i Trollhättan.

Vid ordning- och förteckningsarbete 2020 har en ny arkivförteckning upprättats. "Luftserier" från arkivförteckningen 1964 har tagits bort, dvs serier där handlingar finns kvar på Jernkontoret. Se Arkivbildningsplan (Sökmedel) för beskrivning vilka serier finns på Jernkontoret.


Leveranser av arkiv från Jernkontoret till Riksarkivet har skett under olika perioder:
En överföring av Jernkontorets arkiv till Riksarkivet skedde 1964 där den huvudsakliga riktlinjen var att handlingar före år 1873 skulle till Riksarkivet.
Men undantag gjordes. Jernkontoret har därför kvar en del äldre arkivhandlingar:
1) Jernkontoret/ Fullmäktige/ serie D I a/ Längder över bruken/ Hammarskattlängder, stämpelböcker mm.
Serien Fullmäktige D I b samt Fullmäktige D I c 1876-1939.
Fullmäktige D V och Fullmäktige D VI efter 1873

2) JK/ Fullmäktige/ serie F I a/ masmästare- och smedsmästarerelationer är en uppdelad serie: 1752-1785 finns på Jernkontoret och 1787-1856 på RA.

Under 1990-talet levererades handlingar om Handelspolitik från Jernkontorets handelspolitiska avdelning till Riksarkivet.

En senare överföring av arkivhandlingar skedde 2000 då den huvudsakliga riktlinjen gällde leverans av handlingar före år 1929. Yngre handlingar från 1929 finns kvar på Jernkontoret.

Vid senaste ordning- och förteckningsarbete 2020 har en ny arkivförteckning upprättats. "Luftserier" har tagits bort, dvs serier som i sin helhet finns på Jernkontoret. Detta för att det ska bli tydligare vilka handlingar och serier som fysiskt finns på Riksarkivet i Marieberg.

I inskannat dokument på Jernkontorets startsida "Jämförelse mellan äldre och ny arkivförteckning" finns alla serier där ändringar är gjorda nämnda. Där framgår vilka serier som finns kvar på Jernkontoret.
Äldre arkivhistorik finns också inskannat på startsidan.

Enligt äldre arkivhistorik om Fullmäktiges arkiv skapades en särskild samling av handlingar som inte kunde inpassas i serierna och kallades "Varia". 1964 bröts samlingen upp och nya serier skapades.

Hänvisningar

ReproduceratNej

Kontroll

Skapad1993-09-30 00:00:00
Senast ändrad2025-01-10 12:50:55