Kontributionsränterierna  (1713 – 1719)

Genom kungl. förordning den 4 juni 1712 påbjöds en ny bevillning under namn av kontribution, som skulle utgå efter andra grunder än de föregående extra ordinarie skatterna. Den nya skatten skulle utgå efter förmögenhet, vilket förutsatte en taxering för att man skulle kunna bestämma skattesatsen. Noggranna bestämmelser gavs om hur fast egendom skulle taxeras. Efter taxeringen skulle skatten beräknas som en viss procent av förmögenheten. Denna nya förmögenhetsskatt skulle ersätta alla tidigare extra ordinarie skatter som durchtågsgärden och kontribution efter eldstäder. Förvaltningen av de nya skattemedlen överlämnades till bankofullmäktige. Den skulle vara ett från banken helt skilt verk, Kontributionsränteriet.

Enligt ett kungl. brev till rådet den 4 juni 1712 skulle en ledamot av rådet på Kungl. Maj:ts vägnar biträda vid förvaltningen av kontributionsverket. Han skulle verka för att den nya bevillningen betalades i tid och att ingen tillfogades någon orätt. Till posten utsågs Jacob Reenstierna.

Rådet skulle meddela Reenstierna och Kontributionsränteriet vilken summa som skulle införskaffas genom kontribution. Ränteriet skulle sedan uträkna efter vilken procent kontributionen skulle utgå och meddela landshövdingarna hur stor kontribution som skulle uppbäras i varje län. Själva indrivningen av kontributionen gjordes av länsstyrelserna.

I brev den 27 mars 1713 förklarade konungen Kontributionsränteriets ställning. Det borde anses som "ett bokhålleri i banken", dock skilt från bankens organisation, och skötas av nödvändiga kommissarier och bokhållare. Reenstiernas uppgift var att utöva uppsikt över ränteriet och att gå fullmäktige till handa.

För 1714 befallde konungen att skatten återigen skulle utgå i enlighet med 1712 års förordning trots att riksdagen 1713-14 hade varit emot den nya kontributionen. För handläggningen av 1714 års kontribution inrättades ett särskilt ränteri med Nicodemus Tessin d.y. som chef. Båda kontributionsränterierna fungerade som självständiga verk med var sin styrelse. Fr.o.m. 1717 befriades dock det kungl. rådet från befattning med ränteriets angelägenheter.

Från 1716 ändrades hanteringen så att kontributionsränterierna skrev ut kontributionerna medan förvaltningen av medlen ställdes under en ny myndighet, Upphandlingsdeputationen. Ränteriets uppgift utvidgades 1716 till att ombesörja utfärdandet och indragningen av de obligationer som utgavs för att tjäna som säkerhet vid Upphandlingsdeputationens låneaffärer. Ränteriet fick också i uppgift att förfärdiga myntsedlarna. Arbetet med dessa skulle gå före allt annat. 1717 och 1718 utgick kontributionen enligt det gamla sättet efter klasser och inte efter 1712 års förordning. Endast upphandlingsavgiften, en mindre bevillning och ett par speciella avgifter erlades 1716-18 direkt till Kontributionsränteriet.

År 1719 upphörde ränteriets verksamhet. Genom kungl. brev 26 maj 1719 påbjöds att statsmedlen åter skulle ställas under Statskontorets förvaltning.