Lunds domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv

HISTORIK

1944-01-01 sammanslogs Lunds stads- och landsförsamlingar, som tidigare bildat ett pastorat, till en enda församling, Lunds domkyrkoförsamling. Denna benämning hade dock redan tidigare varit i bruk för såväl pastoratet som stadsförsamlingen ensam. Stadsförsamlingen är av gammalt datum. Den tillkom under 1500-talet, då man vid reformationens genomförande nedbröt de över 20 kyrkor, som staden under katolsk medeltid innehaft. Domkyrkan blev ensam kvar och kom i fortsättningen att användas som både stifts- och församlingskyrka.

Vid sidan av stadsförsamlingen börjar omkring år 1800 en landsförsamling framträda, omfattande Lilla Råby, Hospitalsgården, "Helene säteri", Östra Torn och Källby Mölla. Något exakt datum för landsförsamlingens tillkomst kan icke fastställas och de områden, som kom att utgöra landsförsamlingen övergår så småningom från att betraktas som socken inom stadsförsamlingen till att utgöra egen församling.

Till följd av dessa förhållanden har i arkivförteckningen för Lunds landsförsamling endast upptagits det arkivbestånd, som tillkommit fristående från stadsförsamlingens arkivbestånd. Ett undantag härifrån utgör de befolkningsstatistiska tabellerna i Övriga längder, vilka för stads- och landsförsamlingen visserligen ingår i samma volymer men som från och med 1802 förts separat för de bägge församlingarna.

Församlingen har ingått i följande pastorat: t o m 1943 Lunds stadsförsamling och Lunds landsförsamling, 1944-1961 eget, 1962-1991 Lunds domkyrkoförsamling och Stora Råby, fr o m 1992 Lunds domkyrkoförsamling och Helgeand.

Folkbokföringsmaterialet t o m 1991-06-30 levererades till Landsarkivet i mars 1995. I samband härmed ändrades namnet på arkivet från Lunds stadsförsamlings kyrkoarkiv till Lunds domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv.

För litteratur om stads- och landsförsamlingarna se C.G. Styffe, Skandinavien under unionstiden, Stockholm 1911, s.54; R. Blomquist, Lunds historia, Lund 1951, s.190 ff.; G. Carlquist, Lunds stifts herdaminne II, 4, Lund 1952, s.7.