Holländsk – reformerta församlingen i Stockholm och dess kyrkobokföring

Stockholm har under längre tid haft två reformerta församlingar, den ännu existerande fransk – reformerta församlingen, som fortfarande själv vårdar sitt kyrkoarkiv, och den sedan mer än etthundra år upphörda holländsk-reformerta församlingen, vars bevarade arkiv, tre små volymer i kvarto omfattande tiden 1692-1839, numera förvaras i Stockholms stadsarkiv, dit det överlämnats som deposition från tyska församlingen 16 juni 1931.

Holländsk – reformerta församlingens arkiv har ett betydande intresse på grund av holländarnas stora inflytande på Stockholms ekonomiska och kulturella utveckling under 1600- och 1700-talen. Kyrkobokföringen kan emellertid icke helt förstås utan närmare kännedom om församlingens historia. Denna sträcker sig åtskilligt längre tillbaka i tiden, än vad kyrkoboksmaterialet ger vid handen Här nedan kan dock blott lämnas en konturteckning.

Sveriges intima förbindelser med Nederländerna under 1600-talet ledde till att ett betydande antal holländare bosatte sig i Stockholm. Holländska köpmän och industriidkare, konstnärer och konsthantverkare bildade ett markant inslag i befolkningen. Flera holländska familjer tillhörde borgerskapets spetsar.

Ett centrum för den holländska kolonien i Stockholm utgjorde Södermalm, särskilt trakten kring Marie kyrka. Vid 1600-talets mitt grundades flera industriföretag på den nyreglerade malmen och nya tillkommo under 1700-talet. Flera av företagsledarna voro holländare eller reformerta tyska, Louis De Geer, Hubert De Besche, Abraham von Eyck, Joachim Pötter, adlad Lillienhoff, medlemmar av släkterna Uttenhoven, Hoving och De Broen m.fl. De holländska residenterna voro också länge bosatta på Södermalm, en tid på 1670-talet i Lillienhoffska huset, Götgatan 48, därefter i van der Noothska huset, S:t Paulsgatan 21. Många holländare och reformerta tyska funnos även i staden inom broarna. Av holländsk – reformerta församlingens presbyterer och äldste 1723 – 25 voro två bosatta på Södermalm, sex i staden inom broarna och en på Norrmalm. Flera av dem torde har varit tyskar. Stickprov från 1600-talet slut synas visa, att någon avgörande förändring beträffande församlingsmedlemmarnas bosättning och nationellt ej hade skett sedan denna tid.

En öppen reformert församlingsbildning förhindrades länge av religionslagstiftningen. Dennas stränga principer hade utformats under den svenska statens och kyrkans kamp mot katolicismen men riktade sig även mot kalvinisterna, den sammanfattade beteckningen för alla reformerta. En motsättning mellan prästerskapets strängt avvisande hållning mot de reformerta och statsmakternas tolerantare inställning, mellan den lutherska ortodoxiens iver för religionens enhet och renhet å ena sidan och statsintresseta politiska och ekonomiska hänsyn å den andra framträder klart redan tidigt under 1600-talet och skärps mot århundradets slut. Lagstiftningen mot de reformerta var alltid långt strängare än lagtillämpningen, bl.a. därför att dess syfte främst var preventivt. Under intryck av nantesiska ediktets upphävande 1685 och Jakob II:s förföljelser av de reformerta i England modererade Karl XI ytterligare politiken mot de reformerta i Stockholm. Vid utövandet av sin gudstjänst åtnjöto dessa långt större frihet än författningarna medgåvo.

Främmande trosbekännare i riket hade sedan 1600-talet förra hälft rätt att var och en hos sig enskilt förrätta sin andakt. Däremot var det dem strängeligen förbjudet att offentligt eller gemensamt med andra fira gudstjänst och att begagna sig av egna präster. För främmande makters sändebud hade man likväl varit tvungen att medge undantag. Endast vederbörande ministers husfolk hade dock rättighet att deltaga i legationspredikantens gudstjänst och denne fick icke utföra sådana ämbetsförrättningar som dop, vigsel eller jordfästning.

I Stockholms stadskonsistorium, som övervakade att religionsstadgarna efterföljdes, klagades redan på 1660- och 1670-talen upprepade gånger över att kalvinisterna överträdde förbuden och höllo gemensam gudstjänst på olika håll i staden, på Ladugårdslandet i greve Dohnas hus, på Södermalm hos Isak Breant och Isak De Besche, hos De Geers och Abraham von Eyck. Gudstjänsten förrättades åtminstone hos De Geers av privata huspredikanter; som rättsgrundval åberopades en försäkran om fri religionsutövning av Gustav II Adolf till Louis De Geer. På 1680-talet synes rentav en reformert kyrka ha funnits på Riddarholmen. Redan på grund av religionslagstiftningen var det naturligt, att de reformerta församlingar, som efter hand uppstodo, hade anknytning till de reformerta makterna legationer och i legationspredikanterna funno sina ledare. En egendomlig konsekvens av den svenska religionslagstiftningen och Frankrikes ställning som katolsk makt var det sålunda, att de fransktalande reformerta tydde sig till den engelska legationsförsamlingen.

År 1670 föranledde de reformertas gudstjänst i holländska ministern Nicolaas Heinsius hus, även under den tid då denne vistades i Ryssland sept. 1699 – sept. 1670 allvarliga klagomål, bötfällningar av dem, som icke voro i ministerns tjänst, protester från denne och det engelska sändebudet samt vidlyftiga diskussioner i rådet. Där beslöts visserligen, att lagarna skulle hållas i kraft, men de reformerta främlingarna skulle dock tillåtas att i mindre antal församlas till gemensam gudstjänst. Denna borde likväl ej ständigt förrättas av vissa därtill utsedda personer. Böterna efterskänktes. 1672 klagades åter i konsistoriet, att kalvinisterna fritt samlades i kommissarien Lillienhoffs hus på Södermalm där den holländska ministern bodde och hade sin präst. Utskickade kunskapare rapporterade kort därefter att fjorton personer där hade gått till nattvarden. Rikskanslern och riksdrotsen anmodades ingripa, men förklarade slutligen, att ingen undersökning lämpligen borde göras före den holländske residentens snart förväntade bortresa. Även sedan Karl XI ytterligare hade modererat statsmaktens inställning till de reformerta, tillätos dessa ingalunda att fritt förrätta sin gudstjänst. En ny aktion mot de reformerta företogs 1693 med Karl XI:s medgivande för att avhålla dem från att alltför öppet hålla gudstjänst. Omkring sjuttio personer, köpmän, vinskänkar, perukmakare m.fl., lagfördes och dömdes till böter. Enligt infordrade förteckningar utgjorde de främmande trosförnaternas antal i Stockholm, barnen inberäknade, 551 personer. En reformert predikant Roye landsförvisades 1694, och överståthållaren befalldes tillställa varje hitkommande främmande minister kopia och extrakt av religionsstadgarna.

Under 1700-talets förra hälft försvagades ortodoxien av upplysningsidéerna. Motsättningen mellan lutheraner och reformerta förminskades i och med att dogmernas religionsskiljande betydelse nivellerades. Politiken mot de reformerta påverkades dessutom i högre grad än förut av merkantilismens idéer, som hade vunnit i styrka. Rött för de reformerta att fritt utöva sin gudstjänst genomdrevs av adeln och borgerskapet mot prästerskapets veto vid riksdagen 1741, och upprepade försök av prästerna att uppriva beslutet vid senare riksdagar misslyckades.


Den förste holländske legationspredikanten i Stockholm var Henricus Gerardi, som verkade där från 1666 till sin död 2 juni 1691. Redan under hans tid fanns en fast organiserad holländsk-reformert församling med ett kyrkoråd, bestående av fyra för viss tid vanligen två år, valda äldste, av vilka två varje år skulle avgå och ersättas med nyvalda. Predikanten assisterades dessutom av en ”voorleszer”, som närmast synes ha tjänstgjort som organist. Efter Gerardis död fick ”voorleszer” Bruijn Jansen under mer än ett år läsa predikanterna i församlingens kyrkoböcker. Den äldsta bevarade av dessa upplades av Gerardis efterträdare Johannes Leyendecker (1692-1701) kort efter dennes ankomst till Stockholm 9 maj 1692.

Legationspredikanterna anställdes av den holländske residenten i Stockholm samt examinerades och prästvigdes av synoden i Haag. Utom legationspredikantslönen erhöllo i varje fall Leyendecker och hans efterträdare bidrag av församlingen. En överenskommelse om en årlig lön av 200 riksdaler undertecknades sålunda 4 juli 1692 av residenten Christian Constatin Rumpf, predikanten Leyendecker samt de fyra avgående och fyra nyvalda äldste, porträttmålaren Martin Mijtens, k. trädgårdsmästaren Johan Horleman, köpmänen Johannes Paulsen, Hendrik Tiquet och Sophonias Krüger, kyrddkrämaren Jacob Graver, kontrollören i packhuset Reinhardt Gilfeldt samt k. ”stenhuggaren” Andries Brokamp.

Räfsten med e reformerta 1693 synes icke på avgörande sätt ha hindrat församlingens verksamhet. Den återspeglas troligen i en notis 4 juli 1694 om att ordinarie val av äldste icke tidigare hade kunnat äga rum på grund av mellankommande svårigheter.

Under åren 1692 – 1741 upptages kyrkoboken huvudsakligen av kyrkorådets resolutioner i olika frågor, anteckningar om utseende av predikanter och äldste, antagande av nya församlingsmedlemmar, attester till och från en mängd personer av olika nationaliteter, notiser om de holländska ministrarnas ankomst och avfärd m.m. Däremot förekomma blott får anteckningar om dop och inga om vigslar eller begravningar. De döpta voro barn till legationspredikanterna, någon gång till främmande sändebud. Efter kungörelsen om fri gudstjänstutövning för de reformerta inträdde en stark ökning av antalet döpta. Det första dopet av ett borgarbarn förrättades enligt en marginalanteckning av predikanten Johannes Godofridhus Peill 20 dec. 1741. Från denna tid har kyrkoboken i stor utsträckning karaktär av dopbok. 1754 upplades särskild dödbok, men då församlingen icke disponerade någon egen kyrkogård, infördes dess medlemmar även fortsättningsvis i död- och begravningsböckerna för de församlingar --- vanligen tyska församlingen eller Maria församlingen --- på vilkas kyrkogårdar de jordfästes. I många fall synes holländska församlingens dödbok därvid ange dödsdatum, de övriga församlingarnas böcker begravningsdatum. Inga vigselböcker ha bevarats, och det är osäkert, om sådana ha funnits.

Holländarna, även holländsk-reformerta församlingens äldste tillhörde före 1741 i regel Tyska församlingen. De infördes sålunda i dennas dop-, vigsel- och begravningsbocker. Tyska församlingens äldsta kända privilegiebrev, utfärdat av Gustav Vasa 3 maj 1558 gällde märkligt nog inflyttade hantverkare från Emden och andra orter i Nederländerna, vilka tillätos ha en tysktalande präst. Förordningen om religionsfrihet för de reformerta 1741 medförde, att dessa i kyrkobokföringshänseende mer eller mindre fullständigt utbrötos ur tyska församlingen och fördelades på holländsk-reformerta och fransk-reformerta församlingarna. Den förra, som formellt behöll sin karaktär av legationsförsamling, bestod av holländare och tyskar. Den senare framgick ur den engelska legationsförsamlingen och stod helt fri i förhållande till legationen. Församlingens kärna utgjordes av fransktalande familjer men även många engelsmän tillhörde församlingen. Gränsen mellan de reformerta församlingarna var aldrig skarp. Samma reformerta familjer kunna sålunda återfinnas i skilda församlingar. Dels kommo många av de reformerta från gränsområdet, där romanskt och germanskt möttes, dels förekom det, att den ena församlingens präster vid vakanser tjänstgjorde i den andra, vilket även kan ha påverkat kyrkobokföringen. Många rent holländska namn finnas i fransk-reformerta församlingens böcker, von Breda, van Brienen, van der Hagen, Kuyppert, Pasch, Piper, Rumpf, Uttenhoven, Wasmuth m.fl.

Sina gudstjänster och sammankomster höll holländsk-reformerta församlingen även efter 1741 i van der Noothska huset. Residenten Henrik Villem Rumpf förvärvade sig 19 dec. s.å. huset och lät på östra sidan göra en ansenlig tillbyggnad. Denna användes som kyrkosal. En efterträdare till Rumpf, Louis de Marteville, överlät 14 dec. 1757 huset för 12,000 dr.kmt. Till församlingen. Enligt en anteckning i kyrkoboken 1769 flyttade den holländske envoyén samma år från huset, som blev stående outhyrt; hyresmedlen hade tidigare använts till de fattigas underhåll. Sannolikt var detta orsaken till att församlingen 24 juli 1770 försålde fastigheten till grosshandlaren Johan Christian Nentvig, som tillhörde församlingen och var medlem av dess kyrkoråd. Vid försäljningen synes en överenskommelse ha träffats, att den nye ägaren skulle underhålla kyrksalen mot en viss årshyra. Församlingen torde också ha disponerat den för sina gudstjänster ända tills dessa 1839 upphörde.

På 1740-talet skola omkring tjugo familjer ha räknats till församlingen. De närmast följande årtiondena voro dennas blomstringstid. Församlingen leddes länge av pastorerna Johannes Godofridus Peill (1727-1738, 1741-1754) och Emanuel Wasmuth (1754-1786, 1795-1797), i sitt första äktenskap gift med en dotter till Peill. Redan under Wasmuths sista tid var församlingens ställning vansklig. 5 nov. 1782 förklarades Wasmuth på egen begäran av synoden i Haag för emeritus med bibehållen rang och lön. Enligt hans egen uppgift gjorde hans tilltagande svaghet det omöjligt för honom att uppehålla tjänsten. Samtidigt utlovade synoden att i hans ställe sända en ny predikant. Först 26 jan. 1786 ankom dock denne, Henrik Paul Leers. Efter hans död 15 nov. 1793 trädde Wasmuth åter i tjänst men avled redan 6 okt. 1797. Därefter förrättades ingen gudstjänst i församlingen under närmare två år. Efter fransmännens invasion av Nederländerna 1794 och Bataviska republikens upprättande följande år upphörde sambandet mellan församlingen och den holländska staten. Någon avlöning till en legationspredikant utgick ej längre. 1799 sammankallade kyrkorådet, som ännu bestod av åtta äldste, församlingens medlemmar till en allmän sammankomst. På denna beslöts att en tysk predikant skulle inkallas. Denne borde dock även förstå holländska för att efter en eventuell restauration av det tidigare statsskicket i Nederländerna även kunna bli legationspredikant. Till hans avlöning anslog församlingen ett årligt belopp av 1,000 holländska floriner, som dels skulle utgå av inkomsterna från församlingens fattigmedel, dels sammanskjutas av församlingsmedlemmarna. Den nye pastorn, Philipp Wilhelm Ludvig Grohe, som ankom till Stockholm 24 juni 1800, var född i Heidelberg men hade studerat teologi i Utrecht. Han examinerades och ordinerades till predikant av synoden i Amsterdam. Efter få års verksamhet avled han i Stockholm 13 juni 1806.

Redan under Grohes tid förde församlingen en tynande tillvaro, och under de tre följande decennierna gick den definitivt mot sin upplösning. Orsakerna härtill voro främst att det holländska befolkningselementet i Stockholm hade assimilerats med den övriga befolkningen och att motsatserna mellan reformerta och lutheraner hade utplånats. Alltsedan slutet av 1700-talet var församlingen i själva verket mera tysk än holländsk. Förtyskningen började redan under frihetstiden. Efter Fredriks I:s tronbestigning fick församlingen ett betydande tillskott tyskar från Hessen. Redan 1757 kallades församlingen för ”holländska och högtyska” reformerta församlingen, tydligen en icke fullt korrekt översättning av ”Neder- en Hoog Duytse Gemynte” (d.v.s. holländska och tyska församlingen). Efter Grohes antagande till pastor 1799 benämndes församlingen ”tyska och holländska” eller ”holländsk-tyska” feromerta församlingen, under sina sista år rentav ”tyska reformerta församlingen”. Efter Grohes död 1806 hade församlingen icke på länge några egna pastorer utan anlitade i stället fransk-reformerta och särskilt tyska församlingens präster för de sporadiska gudstjänsterna och kyrkliga förrättningarna. Enligt kyrkoböckernas anteckningar biträdde kyrkoherden i tyska församlingen Herman Wilhelm Hachenburg holländsk-tyska församlingar i varje fall fr.o.m. 1808. Troligen något senare ingicks en överenskommelse mellan honom och församlingen att han tills vidare skulle uppehålla tjänsten och predika var fjärde söndag mot en årlig lön av 200 rdr banco. Hachenburg torde därefter ha förestått församlingen till sin död 17 juni 1817, biträdd av ”voorleszer Cornelius Wiegand (30 juni 1820). 1818-23 hade församlingen åter en egen pastor David Wilhelm Dunckel, som sedan verkade vid Cristine församling i Göteborg. 1824 gjorde församlingens två kyrkoföreståndare, källarmästaren Ernst Wilhelm Schlegell och grosshandlaren Johan Emanuel Moll, den senare måg till pastor Wasmuth, en sondering hos fransk-reformerta församlingen om anställande av en gemensam pastor för de båda församlingarna, dock utan resultat. I stället träffade församlingen i slutet av 1825 en överenskommelse med rektorn vid tyska skolan, hovpredikanten Albert Friedrich Georg Freese, att denne skulle upprätthålla pastorstjänsten, tills församlingen kunde få en präst, som kunde predika på både franska och tyska, då de båda reformerta församlingarna hade för avsikt att gemensamt anställa honom. Holländska församlingen bestod numera av blott omkring tjugo medlemmar; sedan pastor Dunckels avresa 2 2/3 år tidigare hade blott ett dop och en begravning förekommit inom församlingen. Förrän Freese undertecknade kontraktet hade han icke underrättat tyska församlingens kyrkoråd. Detta ogillade överenskommelsen både på grund av konsekvenserna för gudstjänsten vid den egna församlingen, där Frees var hjälppredikant, och av omsorg om skolans bästa. Vad som en gång medgivits kyrkoherde Hachenburg finge icke anses prejudicerande för rektorn och hjälppredikanten Freese. De avgörande motiven till kyrkorådets inställning torde emellertid ha varit de först därefter anförda mera principiella, som i detta sammanhang ha det största intresse. Kyrkorådet ansåg, att överenskommelsen, om den godkändes, skulle leda till bildandet av en andra tysk-luthersk församling i staden. Erfarenheterna under de senaste tjugo åren visade, att den ursprungliga holländsk-reformerta församlingen höll på att förvandlas ej blott från en holländsk till en tysk utan därutöver från en reformert till en luthersk, d.v.s. var i färd med att egenmäktigt förändra hela sin ursprungliga natur. Det måste redan med hänsyn till tyska församlingens egna privilegier vara dess plikt att påminna holländsk-reformerta församlingen --- ”dieses ist ihr Name und kein anderer” --- om dess ursprungliga namn och samtidigt om dess priviligierade och uppenbarligen enda grundprincip, nämligen att äga en kyrka, vari den reformerta läran predikades på holländska. Från luthersk sida var det opassande att medverka till att den holländsk-reformerta församlingen definitivt förvandlades till en tysk-luthersk. Något sådant kunde icke ursäktas med tal om plikten att utbreda Guds ord. ”Luther und Calvin dieses herlichen Endzweckes vortrefflichen Befördere --- lebten sie in unsere Zeitalter, mehr als wahrscheinlich ist es, dass sie sich brüderlich die Hände bieten würden zur Annäherung, zur Vereinigung: aber eine Veranstaltung, die ihre beiderseitigen Jungen halb trennt und halb vereinigt, verbunden mit einem Eingriffe in gegenseitige Rechte würden sie als fremdartig ihren beiderseitigen Religionsbegriffe und als Entfernung von jenem erhabenen Ziele, hinangekommen zu einerley Glauben, ihren Beijfall gewies nicht (geben), so wurden sie vielmehr unbedigt von Grund ihrer Seele missbilligen”. De konfessionella motsättningarna hade tydligen helt försvunnit.

På grund av kyrkorådets inställning synes Freese aldrig ha kunnat tillträda sin tjänst i holländsk-tyska församlingen. Dennas kyrkoföreståndare Johan Emanuel Moll fick däremot i okt. 1827 till stånd en överenskommelse med fransk-reformerta församlingen, enligt vilken dennas pastor Jean-Charles Secrétan mot en årslön av 500 rdr banco skulle förestå även den holländsk-tyska församlingen och var fjärde söndag predika på tyska i holländska kyrkan. Redan i april 1828 erhöll emellertid Secrétan förflyttning till Haag. 1829 ingick holländsk-tyska reformerta församlingen en överenskommelse med tyska församlingen om anställande av en pastor, som dels skulle förestå reformerta församlingen, dels verka som andre predikant i tyska församlingen. Då beslutet i realiteten kom att medföra den reformerta församlingens uppgång i den tysk-lutherska och dessutom icke kunde genomföras utan en våldsam och långvarig konflikt mellan tyska församlingens kyrkoråd och dess kyrkoherde doktor Johan Anton August Lüdeke, kan en närmare redogörelse för beslutets tillkomst och förverkligande här vara motiverad.

Förklaringen till att tyska församlingen 1829 intog en helt annan ståndpunkt till frågan om samverkan med holländsk-tyska församlingen än 1825 måste främst sökas i de allvarliga misshälligheter, som kort förut hade yppats mellan tyska församlingen och dess kyrkoråd å ena sidan samt tyska skolans lärare och dess inspektor doktor Lüdeke å den andra. Orsaken var det skandalösa sätt, varpå vissa av skolans lärare hade uppträtt så inom som utom skolan och allmänt missnöje med skolans undervisning. Den mest komprometterade av lärarna avsattes av församlingen. Lüdeke stödde honom emellertid i hans besvär hos stadskonsistoriet och detta ställde sig på Lüdekes sida. Kunglig Majestät fastställde dock slutligen avsättningsbeslutet. Församlingen hade 18 april 1818 erhållit tillstånd av Kunglig Majesät att tillsvidare indraga den ena av de två kyrkoherdebefattningarna under motivering, att medlemsantalet hade minskats och att den kvarvarande kyrkoherdens lönevillkor genom indragningen skulle kunna förbättras. Förslaget att anställa en ny andre pastor, gemensam för tyska och holländsk-tyska församlingarna måste uppfattas som ett direkt misstroendevotum mot församlingens kyrkoherde doktor Lüdeke och dennes hjälppredikant, rektorn vid tyska skolan, den förut nämnde Freese. Lüdekes ställning skulle försvagas och Freese förlora sin predikantsbefattning. Då tanken på en andre pastor för första gången offentligt framfördes --- det skedde av medlemmen i kyrkorådet C. J. Lorents 5 april 1829 --- var det samtidigt som skolstriden öppnades, i direkt sammanhang med denna och under skarpa utfall mot Lüdeke. Sammankopplingen av de båda frågorna förklarar till stor del Lüdekes ihärdiga motstånd mot försöken att genomdriva tillsättningen av en andre pastor. Bakom Lorents anförande lågo dock även sonderingar från holländsk-tyska församlingen, som hade erbjudit sig att betala större delen av lönen för den nye pastorn. Med stadskonsistoriets stöd kunde Lüdeke länge förhala frågans avgörande, först genom att bestridda församlingens rätt att tillsätta en andrekyrkoherde, därefter genom att ifrågasätta den av kyrkorådet från Hamburg inkallade prästmannen (sacri ministerii Hamburgensis candidat) Johannes Rohtliebs kompetens. 6 juli 1929 framförde holländsk-tyska församlingen genom sina kyrkoföreståndare J. E. Moll och E. W. Schelegell ett preciserat förslag till tyska församlingen om anställandet av en gemensam pastor. Förslaget antogs i princip på sockenstämmor 13 juli samt 2 och 16 aug. Den 2 mars 1830 inkommo församlingarna med var sin ansökan till K. M:t, den tysk-lutherska att få återbesätta det lediga andra-pastorsämbetet, den tysk-reformerta (så benämnde denna sig själv) att med den tysk-lutherska få deltaga i avlönandet av den andre pastorn. 22 jan. 1831 biföll K. M:t ansökningarna trots stadskonsistorii avstyrkande. I början av 1832 kom Johannes Rohtlieb till Stockholm. Sin första predikan i holländsk-tyska församlingen höll han 6 maj men blott såsom predikant ej som pastor. Lüdekes motstånd hindrade länge hans anställning som sådan, fastän han tilläts predika och förrätta konfirmationsundervisning i holländsk-tyska församlingen. Sedan Rohtlieb 8 dec. 1832 skriftligen hade klagat hos tyska församlingen, att frågan om hans anställning drog ut på tiden, beslöt församlingen 13 jan. 1833 att anställa honom såsom andre pastor, förutsatt att han styrkte sin kompetens. 10 febr. samma år avslöts ett kontrakt mellan de båda församlingarna å ena sidan samt Rohtlieb å den andra, vari dennes lönevillkor och tjänstgöringsskyldighet fastställdes. Huvuddelen av lönen 700 riksdaler om året betalades av holländsk-reformerta församlingen. Lüdeke besvärade sig hos stadskonsistoriet 6 febr. över tyska församlingens beslut och konsistoriet förklarade 3 juli 1834 Rohtlieb ej kompetent. Denne hade emellertid 23 april 1833 låtit prästviga sig i Hamburg och hade 15 juni s.å. av Uppsala domkapitel förklarats behörig att inneha tjänst som evangelisk luthersk lärare. Tyska församlingens kyrkoråd överklagade stadskonsistoriets utslag hos Kunglig Majestät, som även avgjorde frågan till Rohtliebs favör.

I den långvariga konflikten spelade de konfessionella frågorna en underordnad roll. Holländsk-tyska församlingen betonade i sitt förslag, att inga större hinder kunde möta detta, då redan doktor Hachenburg i en följd av år hade betjänat båda församlingarna till allmän belåtenhet och då de lutherska och reformerta församlingarna i Preussen brukade förena sig om en gemensam predikant. Där hade Fredrik Wilhelm III vid reformationens trehundraårsjubileum 1817 tagit initiativet till en union mellan de båda kyrkorna, varvid den reformerta icke skulle övergår till den lutherska eller tvärtom utan en evangelisk kyrka uppstå. Under de följande åren ingicks en union mellan kyrkorna på många håll i Tyskland även utanför Preussen. Varje medlem av den unierade kyrkan kunde vid mottagandet av nattvarden i de yttre ceremonierna inlägga, vad han ville; man ansåg att en rituell förening mycket väl kunde skiljas från en sammansmältning av troslärorna. I sina ansökningar om gemensam pastor hänvisade tyska och holländsk-tyska församlingarna till förhållandena i Tyskland och samma hänvisning återkommer i Kunglig Majestäts resolution i 22 jan. 1831. Lüdeke ville visserligen finna ett hinder för föreningen av tjänsterna däri, att nattvarden i en reformert kyrka borde begås efter reformert ritual, varvid en luthersk präst enligt Sveriges kyrkolag icke fick officiera. Han presterade även ett utlåtande av den reformerta teologiska fakulteten i Marburg mot föreningen av ett lutherskt och ett reformert prästämbete den form den här var ifrågasatt. En sådan ansågs leda till synkretism eller indifferentism. Det var dock knappt av annat än taktiska skäl Lüdeke förde sådana argument i fält. Han hade tidigare själv biträtt doktor Hachenburg vid upprätthållandet av gudstjänsten i holländsk-reformerta församlingen och hade 1825 icke motsatt sig den tilltänkta föreningen av tjänsterna under Freese. Icke heller denna gång motsatte han sig en förening av församlingarna, förutsatt att denna var fullständig, dvs omfattade gemensam kyrka, gemensamt kyrkokapital, gemensam kyrkoföreståndare och kyrkoböcker. Grundvalen för den holländsk-tyska reformerta församlingen hade enligt honom ryckts undan, sedan det holländska språket försvunnit och församlingen utan auktorisation hade förvandlat sig till en tysk, särskilt om den reformerta församlingens medlemmar hade blivit så upplysta eller hur man ville kalla det, att de nu öppet avstodo från sin reformerta religions predikande och kyrkliga ceremonier. Holländsk-tyska församlingens bevarande medförde blott, att tyskarna onödigtvis splittrades i två församlingar, därav en på Södermalm. Lüdekes inställning torde i icke ringa grad ha påverkats av vetskapen om att holländsk-reformerta församlingen ägde ett betydande kyrkokapital, som vid en sammanslagning skulle komma tyska församlingen till godo.

Holländsk-reformerta församlingens uppgång i den tyska fullbordades faktiskt om också ej formellt kort efter Lüdekes död 30 december 1838. Tyska församlingen valde 27 januari 1839 enhälligt Rohtlieb till hans efterträdare. I det kontrakt, som avslöts mellan församlingen och Rohtlieb, kort innan denne 1 maj definitivt tillträdde tjänsten, förband sig Rohtlieb att lämna sin befattning vid holländsk-tyska församlingen. Tjänsten som andre pastor vid tyska församlingen indrogs. Därmed torde holländsk-tyska reformerta församlingens verksamhet ha upphört. Församlingens kyrkokapital förvaltades dock av grosshandlaren Johan Emanuel Moll ända till 1 oktober 1851, då Moll avled. I bouppteckningen efter honom upptogs det till 23 705 riksdaler och 32 skilling. Enligt en uppgift skall det senare ha delats mellan tyska församlingen och Serafimerlasarettet.

Holländsk-reformerta församlingens långsamma avtynande återspeglas klart i kyrkoböckerna. Antalet äldste eller kyrkoföreståndare synes i varje fall efter Wasmuths tid sällan ha överstigit två. Anteckningarna börja redan mot slutet av 1780-talet att starkt krympa ihop. Wasmuths efterträdare Leers upplade en särskild bok för döpta och nyantagna församlingsmedlemmar, men då han mot gammalt bruk icke lät de äldste bevittna anteckningarna med sin underskrift, överförde Wasmuth i början av 1795 alla uppgifter till den vanliga äldre kyrkoboken. Överföringen kollationerades av de äldste. Efter Leers död anlitade församlingen utom Wasmuth även biträde av doktor Hachenburg i tyska församlingen. Ett dop förrättades sålunda av denne 4 maj 1794 (sid. 135). Dessutom ha efter 1801 i kyrkoboken införts några notiser under rubriken ”Einige unvollkommene Ergänzungen zum Jahre 1794”, som gälla hustrun och hennes fyra barn i en och samma familj och i själva verket sträcka sig tom år 1800. Fr o m pastor Grohes tid fördes kyrkoböckerna på tyska. Anteckningarna bli efter hand bli efterhand alltmera sporadiska och under pastorsvakanserna saknas de helt flera år i följd; mellan 18 maj 1797 och 26 juni 1800 (vakansen mellan Wasmuth och Grohe), mellan 5 september 1805 och 16 oktober 1808 (vakansen mellan Grohe och Hachenburg, utmärkt av fem oskrivna blad, pag. 149-158) samt mellan 7 april 1816 och 5 juni 1820 (vakansen mellan Hachenburg och Dunckel). Efter Dunckels förflyttning till Göteborg förrättade doktor Lüdeke i tyska församlingen ett dop 5 april 1824. Därefter följer en lucka i anteckningarna (utmärkt av ett oskrivet blad, pag. 175-176) ända till Rohtliebs ankomst, 1826-1828, då församlingen en tid anlitade den fransk-reformertas pastor, infördes anteckningar om dop av ett par döttrar till den holländske legationssekreteraren Schimmelpenninck i den sendares dopbok. Under hela Rohtliebs tid (1832-1839) antogos sammanlagt blott tre nya församlingsmedlemmar och förrättades ett enda dop. Påskdagen 1839, den sista dag varom Rohtlieb fört några anteckningar, gingo ännu nio församlingsmedlemmar till nattvarden.