Anders Lindeberg

Lindeberg, Anders, f 8 nov 1789 i Sthlm, Ladugårdslands förs (nu Hedv El), d 12 dec 1849 där. Föräldrar: bokhållaren i järnvågen Anders Crispin L o Margaretha Christina Rebrén. Inskr vid UU 16 juni 06, fänrik vid lantvärnet 13 maj 08, vid Skaraborgs reg 4 okt 13, utg av tidskr Memnon 15 juni—7 aug 15, fänrik i armén o löjtn:s nhov 16 dec 17, medarb i Allm journalen 16—21, utg av Sthlms Posten 24 sept 21-30 mars 33, avsked ur krigstjänsten med kaptens nhov 15 jan 22, medarb i AB 33-42 o 46-49, dir för Nya teatern nov 42—44. SA:s mindre pris 17 o stora pris 19.

G 1) 6 maj 1810(–20) i Köping m Edla Christina Ramstedt, f 24 juni 1781 i Torpa, Vm (enl hfl AI:12 b u 256), levde ännu 31 maj 1830, dtr till N N R o Maria Elisabet Vesterberg; 2) 14 okt 1826(–33) i Sthlm, Jak o Joh, m operasångerskan Christina Wilhelmina Enbom (bd 13), f 19 aug 1804 där, Allm BB, d 14 febr 1880 där, Hedv El, dtr till Christina Catharina Norrmann g m bleckslagarmästaren Johan E.

L började redan som ung student att författa ströskrifter i aktuella frågor, o vid 18 års ålder fick han av SA ett hedersomnämnande för sin dikt Friheten. L:s humanistiska studier avbröts av finska kriget, o han blev en av de första som begagnade sig av möjligheten för studenter att fa officersfullmakt i det nyuppsatta lantvärnet. Kommenderad på skärgårdsflottan deltog L i de misslyckade landstigningar o andra aktioner, där av bla L visad tapperhet inte kunde uppväga bristerna i lantvärnstruppernas utbildning o utrustning.

Efter krigets slut hamnade L i Köping som "en av dessa olyckliga som av nit att tjäna sitt fosterland tjänat sig själv ganska illa" o hindrades i sina försök att fa en anställning av den "icke alltid grundlösa fördomen att den som varit vid lantvärnet måste vara oduglig till allt annat" (brev till Leopold 7 jan 1811). L såg sig ingen annan råd än att återgå till militärtjänsten, fick kommendering till Gotlands nationalbeväring 1811 o enrollerades 1813 i Pommerska lantvärnet. Under kriget i Tyskland fick han en beställning vid Skaraborgs regemente o följde detta också under det korta fälttåget mot Norge 1814.

När freden kom, hemförlovades L som "övertalig" o fick visserligen 1817 löjtnantsfullmakt — utan lön — o småningom kaptens avsked, men hans militära bana var avslutad, o pennan fick ersätta svärdet. Redan 1815 kunde L utveckla en omfattande litterär verksamhet. Han startade en tidskrift, Memnon, som dock snart måste läggas ned, han kastade sig frejdigt in i striden mot skandalskrivaren C A Grevesmöhlen (bd 17), han förlöjligade fosforisterna, o han publicerade flera skrifter om den världspolitiska krisen o Sveriges politiska roll, av vilka en belades med kvarstad av hänsyn till främmande makt.

1816 ådrog L sig på nytt "höga vederbörandes" uppmärksamhet genom en broschyr om en svensk tronföljares uppfostran. Karl Johan o hovkanslern G af Wetterstedt valde nu en annan väg att komma till rätta med den frispråkige skribenten. Mot ekonomiskt vederlag inhiberade L tryckningen, o uppmuntrad av P A Wallmark, Allmänna journalens utgivare, vände han sig direkt till kronprinsen o erbjöd sina tjänster (14juni 1816). Resultatet blev en pension på 400 rdr ur kronprinsens handkassa, o därmed kom L att — liksom Grevesmöhlen — tillhöra kretsen av Karl Johans publicistiska redskap. I Allmänna journalen o senare i sin egen tidning Sthlms Posten förde L under åtskilliga år regeringens talan o kom i förtrolig beröring med Karl Johan, för vilken han alltsedan officerstiden hyst stor beundran. L kunde räkna konungen själv till medarbetarna i sin tidning o fick generösa bidrag i form av stödprenumerationer.

Med förbättrad ekonomi kunde L ägna mera tid åt skönlitterär verksamhet, o han deltog med iver o viss framgång i SA:s litterära pristävlingar; sålunda vann han 1819 stora priset med en lyrisk dikt, Mina drömmar. Som litteraturkritiker tog L klart parti för "den gamla skolan", o han hyllade o beundrade Leopold, som å sin sida berömde L:s litterära talanger o tom kallade honom "Kellgrens värdige efterträdare på dennes domstol i Stockholmsposten" (Leopold till L 5 april 1826, konc i Brinkmanska arkivet).

L:s största intresse var emellertid teatern. Han författade åtskilliga teaterstycken, t ex Blanka, uppfört på K teatern 1822 med ringa framgång, o han översatte både operor o skådespel samt var en flitig teaterkritiker. Han satte som sitt mål att reformera K teatern, o om detta inte lyckades, ville han upprätta en privat teater, fri från statligt förmynderskap. Det var teaterfrågan som skulle leda till en brytning med regeringen o driva L till en allt häftigare opposition. Upprepade gånger erbjöd han sig att överta ledningen av K teatern eller åtminstone bli regissör där. I början av 1832 inlämnade L till konungen ett förslag till reglemente för K teatern o sökte också bilda ett bolag för drivande av en nationalteater. Alla hans förslag förkastades eller lämnades utan svar, o fejden förvärrades genom den för L djupt sårande pamfletten Flugsmällan, vars anonyme författare var hovmarskalken o skalden B v Beskow, teaterchef 1831—32.

Då L hindrades i sina försök att öppna en enskild teater, sökte han i press o broschyrer påvisa det olagliga i K teaterns monopol (sedan 1798) att vara Sthlms enda teater o utvecklade i skriften Sverige år 1809 och år 1832 denna kritik till att omfatta hela sättet för regeringsmaktens utövande. Nu brast tålamodet på högsta ort. L:s pension drogs in med omedelbar verkan o stödprenumerationen på Sthlms Posten upphörde. I de brev som L med anledning härav skrev till Karl XIV Johan är tonen hövlig för att inte säga devot, men hans alternativ att "antingen svälta med sin familj och bedra fordringsägarna eller fortsätta den publicistik som misshagat Konungen" kan uppfattas som ett försök till utpressning, särskilt som L sade sig hoppas på konungens frikostighet. I ett annat brev lovade L att nedlägga sin publicistiska verksamhet, bara han fick sin teater. Något svar på sina vädjanden har L tydligen inte fatt, o Sthlms Posten måste 1833 läggas ned av brist på medel.

Det orimliga o konstitutionellt tvivelaktiga i regeringens handläggning av teaterfrågan hade tillika med de tryckande ekonomiska bekymren gjort L desperat, o 13 mars 1834 ingav han till J O en skrivelse, där han beskyller konungen för att handla lagstridigt o egennyttigt i fråga om teatermonopolet o erinrar om 25-årsminnet av den dag då en sv konung störtades för det han illa vårdat sitt lands intressen. L åtalades för majestätsbrott o häktades. Inför rätta o i brev till konungen från fängelset försvarade sig L med att han alls inte avsett den av honom högt aktade konungens person utan dennes ansvariga rådgivare. L fälldes o blev dömd till döden, men K M:t ändrade "av nåd" domen till tre års fästning. Naturligtvis hade det inte varit vederbörandes avsikt att låta avrätta L, endast att näpsa honom, men L vägrade kategoriskt att mottaga nåd. Han anhöll under oppositionspressens bifall att bli halshuggen på sin födelsedag 8 november, tillika årsdagen av Sthlms blodbad. Regeringen räddade sig genom en amnesti till åminnelse av 24-årsdagen av Karl Johans ankomst till Sverige, o L blev fri under farsartade former o med nyvunnen popularitet. Hans samlade skrifter, som började utgivas under högmålsprocessen, rönte en strykande åtgång.

L, som 1833 inträtt i Aftonbladets redaktion, gick nu allt längre på oppositionens väg. I skriften Revolution och republik (1838) pläderade han öppet för republik o manade till revolution. På kronprins Oscars inrådan avstod Karl Johan från ett rättsligt ingripande mot denna i jämförelse med teaterinlagan vida mer förgripliga skrift. "Dess måttlösa överdrifter och skeva omdömen" (Wichman) motverkade syftet, o oppositionens ledande män tog klart avstånd från L:s republikanska idéer. Under den stora oppositionsriksdagen 1840—41 verkade L som en inspirerande o pådrivande kraft för den radikala oppositionen o skrev åtskilliga memorial i bondeståndet, men han fick aldrig något egentligt inflytande på den politiska utvecklingen.

Större framgång fick L till sist i teaterfrågan. Efter alla avslag beslöt han att utan tillstånd öppna en teater, o i nov 1842 invigdes Nya teatern vid Kungsträdgården, föregångare till Dramatiska teatern. Länge kunde han dock inte njuta av sin seger; efter några år av ekonomiska o andra svårigheter måste L ge upp; "han var en av dem som voro dömda att misslyckas" (Nordensvan). Under åren på Nya teatern lät L emellertid uppföra nio sv original o introducerade flera moderna dramer ur den utländska repertoaren. L fortsatte att vaka över teatrarna, kungliga o enskilda, o att utöva sin kritiska gärning. Att han in i det sista betraktade sin frånskilda hustru som en större sångerska än Jenny Lind vittnar mer om hans ridderlighet än om hans kritiska omdöme.

Till det yttre beskrivs L som liten o oansenlig med koppärrigt ansikte o stammande tal; i sitt uppträdande var han angenäm o belevad, anspråkslös o godmodig — helt olik den lidelsefulle o bittre skribenten. L var en mångkunnig o synnerligen produktiv författare, som trots alla erkännanden inte gjorde någon betydande insats inom skönlitteraturen men väl kan räknas till den sv press- o teaterhistoriens förgrundsgestalter under 1800-talets förra hälft.