Carl August Grevesmöhlen

Grevesmöhlen, Carl August, dp 20 okt 1754 på Dalkarlshyttan, Lindesbergs landsförs (Ör), d 1 juni 1823 i Kongsvinger, Norge. Föräldrar: lagman Carl Engelbrecht G o Elisabet Öijer. Inskr vid UU 8 mars 64, auskultant i Svea hovr 23 dec 72, eo kanslist där 24 maj 73, eo notarie vid kriminalprot där 19 juni 73, vid civilprot 26 jan 75, notarie i generaltullarrendesocietetens kansli 14 dec 77, konstit notarie i Svea hovrätt 23 mars 80, notarie där 9 febr 81, sekr hos generaltulldirektionen 8 jan 87, assessor i Svea hovrätt 1 april 88, överdir i generallandtullkontoret o preses i accisrätten 11 nov 90, entledigad från tjänsten som överdir 1 nov 06, återinsatt 10, avgick med pension sedan generallandtullkontoret o accisrätten upphört 11. — LMA 94, LPS 95 (ordf 24 sept 03—21 jan 04, utskottsled 03—05).

G 1) 23 sept 84, lysn 28 aug i Sthlm (Skeppsh) m Sara Hedengren, f 56 (hfl Vase, Värml), d 1 mars 10 i Sthlm (Maria), dtr till brukspatron Henrik H o Lovisa Sophia Carlberg, 2) 23 jan 20 i Kongsvinger m Brita Maria Nybelin (utflyttn: längd 1817 för Maria förs i Sthlm), f 80.

G tillhörde en juristsläkt med förbindelser med inflytelserika familjer i bruks-, borgar- och boktryckarmiljö: Cederborgh, Öijer, Chierlin och Lindh. Hans morbror borgmästaren E Öijer i Lindesberg var riksdagsman 1765—66 och 1769—70. Öijer synes ha varit mössa (Brolin). Svåger till G var kommerserådet S J Chierlin, som var bror till stadsmatematikus L A Chierlin (bd 8), bekant för sin 1771 mot adeln utgivna skrift Den ofrälse soldaten, där han i starka färger utmålade det adliga befälets trakasserier mot underofficerare och soldater.

G var en juridisk begåvning (Alexanderson) och avancerade ganska raskt i karriären. Mer allmänt känd blev han dock först som ekonomisk författare. Han vann 1802 Patriotiska sällskapets pris för sitt svar på frågan hur man skulle använda trädesjorden och förordade växelbruk. I den broschyrstrid som följde försvarades han främst av häradshövdingen A Nordell, själv radikal broschyrförfattare och bekant som en av de sammansvurna mot Gustav III. Även G Adlersparre tycks ha uppskattat G:s lantbrukstekniska författarskap, som torde ha bidragit till dennes framskjutna ställning inom Patriotiska sällskapet 1803—05. 1806 utgav G följdskriften Några allmänna anmärkningar angående circulations-bruk.

I egenskap av överdirektör i generallandtullkontoret kom G i konflikt med styrelsen (fullmäktige) för den 1803 inrättade generaltullarrendesocieteten. Han tycks ha varit mindre bekväm för fullmäktiges ledande män, överståthållaren S af Ugglas och fd underståthållaren H Liljensparre. Genom en i början av sin verksamhet vidtagen höjning av accisarrendeavgiften råkade fullmäktige i fejd med bryggarämbetet i Sthlm, vars ålderman Isak Lorensson Westman tillhörde den rika bryggardynastin med politiskt inflytande. G tog kraftigt bryggarämbetets parti. Hans kontakt med Westman skulle senare visa sig vara av vikt i samband med Fersenska mordet.

Fullmäktige beslöt hösten 1806 att avstänga G från tjänsten som överdirektör på grund av några, som det förefaller, bevisliga men ganska bagatellartade förseelser. Processen härom avslutades först 1810. Vid tiden för revolutionen 1809 var G hårt trängd. Han var suspenderad, under åtal och försatt i konkurs.

Som en följd av revolutionen återinfördes den upphävda tryckfriheten i slutet av april 1809. G började nu, liksom A Nordell, M Hambré m fl, att i samband med riksdagsförhandlingarna agera som skribent i de aktuella politiska frågorna kring privilegierna och representationen. Han fick nu även möjlighet att låta trycka rättegångshandlingarna i processen om hans tjänsteavstängning, vilket tidigare nekats honom, och att gå till häftiga angrepp mot särskilt S af Ugglas.

G:s ströskrifter köptes begärligt och kunde tryckas i upp till 2 500 ex, kanske mer. Boktryckaren J P Lindh, som till en början hade förlagsrättigheter till G:s skrifter, sade sig i juli 1809 ha förtjänat otroligt på dennes arbeten. G:s inflytande över opinionsbildningen blev stort och han blev en idol för en läshungrig allmänhet. »I städerna, på landsbygden och även ganska mycket på gästgivargårdarna omkring Sthlm var han starkt berömd och av allmänna smickret parfumerad», heter det i en mot G fientlig artikel 1815, där han även kallas för »en fullkomlig pöbeldiktator».

I Fråga till fäderneslandets vänner och i Påminnelser och tilläggningar vid några nyligen utkomna politiska skrifter — från maj resp juni 1809 — önskade G bl a nya grunder för beskattningen. Han framhöll, att privilegierna inkräktade på andra medborgares naturliga rättigheter. I princip borde privilegierna därför återlämnas (Thomson). Han gick även i bräschen för en representationsreform. Enligt G, som var fysiokratiskt orienterad, borde besuttenhet, speciellt innehav av jord, vara den rätta grunden för representation. Väljarklasser och riksdag borde, med diskvalificerande av rena ämbetsmannagrupper, bestå av adel, jordägare, bruksägare, borgare och näringsidkare. G:s krav, liksom broschyrförfattarnas i allmänhet, gick ut på att ge den förmögnare medelklassen, »medelståndet», plats i representationen.

I Påminnelser och tilläggningar träder en revolutionär ideologi i dagen. G förhärligade t ex folkrevolutioner, ett för många av denna tids huvudaktörer, t ex Järta, mycket skrämmande begrepp. Revolutionen 1809 var enligt G ingen folkrevolution utan anställd blott av några handlingskraftiga patrioter. Han ansåg vidare, att det inte var folkets skuld att franska revolutionen blev så blodig utan hovets, högadelns och det högre prästerskapets. Han hyllade Robespierre. G räknades våren 1809 tillhöra ett starkt »demokratiskt» parti. Han hade stort inflytande i bondeståndet. Som skrivkunnig vän hjälpte han bönderna med memorial m m. I slutet av juni 1809 använde sig Adlersparre av G för att förmå bondeståndet att skriva under den nya regeringsformen.

I sin broschyrstrid med af Ugglas sekunderades G av de riksdagsmän, som efter revolutionen 1809 framförde krav på räfst med den förra regimens handgångna män. Bl a framträdde löjtnant O F Påhlman på riddarhuset, prof E A Almquist i prästeståndet och P Oxelberg i bondeståndet med sådana krav. G stod mer eller mindre bakom dessa aktioner, som främst riktade sig mot Ugglas. G, Påhlman, Almquist och Oxelberg agerade på samma linje vid flera tillfällen.

I aug 1809 knöts G av de makthavande till den nyinrättade hemliga polis, som synes ha haft till främsta uppgift att övervaka befarade kontrarevolutionära stämplingar. G fick härigenom stora möjligheter att med sina rapporter sprida rykten. Sannolikt bidrog han i början av 1810 i hög grad till ryktena om gustavianska stämplingar mot den nye kronprinsen Karl Augusts liv.

G:s ställning som hejduk åt den nya regimen rubbades dock så småningom. I synnerhet tycks G:s relationer till regeringskretsarna ha försämrats av hans kandidatur i slutet av febr 1810 till det nyinrättade JO-ämbetet. Vid valet fick G 8 röster (mot L A Mannerheims 34). G tycks nu ha börjat betraktas som en verkligt farlig man. Rättegången mot honom förnyades med energi. Hans position inom hemliga polisen synes ha gått förlorad. Det bör ha varit som en följd av sin försämrade ställning som G förnyade eller fördjupade sin gamla kontakt med den antiaristokratiske bryggarkungen Isak Westman. — I maj 1810 utgav G Sista smörjelsen, som i populär form sammanfattade processen mot G och som är den kanske fränaste av alla G:s skrifter 1809—1810. Efter kronprins Karl Augusts död i slutet av maj 1810 blev G en av organisatörerna av den pamflettkampanj, som bidrog till mordet på riksmarskalk Axel v Fersen 20 juni s å. Troligen agerade G mycket på eget initiativ. Adelshat och avsky för kungamördare var de traditionella strängar man spelade på. De ofrälse ståndspersonernas missnöje över konstitutionsutskottets »dödsdom» över deras bemödanden att få representationsrätt tycks vidare ha fått utlopp vid denna »revolution för en dag» — som E Lönnroth rubricerat Fersenska mordet.

Många frågor beträffande Fersenska mordet är ännu höljda i dunkel, bl a beträffande planläggningen och hur långt man syftade. Att G spelat en huvudroll är dock klart. Ryske ministern Suchtelen nämner bl a G, Påhlman och Westman, då han i sin dagbulletin för 10 juni 1810 räknar upp de främsta spridarna av falska och alarmerande nyheter. I anteckningen för 14 juni, samma dag som den upphetsande dikten Räfvarne publicerades i Nya Posten, där G medarbetade, omtalar Suchtelen, att G tillsammans med bryggaren Westman hade rest ut till de missnöjdas samlingspunkt på landet. Det kan konstateras, att samlingspunkten var på Värmdön. Westman bodde på Velamsund i Boo sn och G arrenderade sedan 1802 Hasseludden nära därintill. Den 19 juni 1810, dagen före Fersenska mordet, uppträdde G och Westman vid Värmdö skeppslags sommarting på samma linje i en fråga om höjning av färjpengarna för Skurusundsfärjan. — På kvällen efter mordet angrep folkmassan G:s dödsfiende af Ugglas hus med stenkastning.

Vid valriksdagen i Örebro sommaren 1810 arbetade G, speciellt bland bönderna, energiskt till förmån för Bernadotte. Han ansåg sig i ett brev 1817 kunna hysa övertygelsen att mer än någon annan ha bidragit till Karl Johans enhälliga val. 1816 skrev G: »Alla känna - - - vad jag verkade vid tronvalet. Hans excellens Wrede och i synnerhet statsrådet Sköldebrand kunna intyga, att utan min verksamma åtgärd och däribland skånska adelns avhållande från riksdagen, som var mitt verk, hade valet misslyckats. Om det med skäl kan anses vara vår lycka att prinsen är här, så står nationen därför i större förbindelse hos mig än hos någon annan». Som segerherrar i Örebro betraktade sig även flera av G:s radikala anhängare, bl a Påhlman, Almquist och Oxelberg. De hyste bl a förhoppningar om att valet av en fransk marskalk skulle ge mindre inflytande åt »aristokrater» och gagna dem privat.

Efter sin ankomst till Sverige knöt Karl Johan snart kontakt med G, som blev hans »första betydelsefulla publicistiska verktyg» (T Höjer). G kom även att fungera som chef för Karl Johans hemliga polis. I sina tidningar Åskådaren, Trompeten eller Krigsförklaring emot allt ondt, Skandinaven och Nya Skandinaven bearbetade G i samförstånd med Karl Johan opinionen för bl a ett stärkande av kungamakten och för den nya utrikespolitiken, som syftade till att med stöd från Ryssland, England och Preussen vinna Norge (»1812 års politik»). De inskränkningar som gjordes i tryckfriheten vid riksdagen 1812 ogillades dock naturligt nog av G. Enligt honom var det »aristokraterna», som lockat kronprinsen till detta steg. Misshälligheterna mellan Karl Johan och G var dock övergående. Hösten 1812 kvitterade G stora belopp för olika ändamål ur Karl Johans kassa.

Till sina konsekvenser viktigast av G:s artiklar i Karl Johans tjänst blev Reflexioner om krig i allmänhet och om våra närvarande rustningar i Nya Skandinaven 3 maj 1813, där planerna på Norge behandlades initierat. L v Engeström, som ej visste hur djupt engagerad Karl Johan var i artikeln, yrkade i ett brev till kronprinsen på rättsliga åtgärder mot G, Engeströms gamle fiende, för dennes avslöjanden av de utrikespolitiska intentionerna. Av detta blev naturligtvis intet. Ett bemötande av G:s artikel i P A Wallmarks officiösa Journal för litteraturen och theatern väckte däremot Karl Johans häftiga missnöje (den s k Wallmarksaffären), vilket visar, att starka motsättningar förelåg beträffande de utrikespolitiska målsättningarna (H Almquist).

1814 engagerade sig G i en broschyrstrid med friherre J L Boije, som framfört krav på nya sedelemissioner för att råda bot på det bekymmersamma statsfinansiella läget. Boijes inflationism angreps av G, som var anhängare av den s k kvantitetsberoende kreditteorin och som betraktade Boije som sin motståndare sedan striden med tullstyrelsen. Polemiken, som blev upptakt till den s k G: ska fejden, fick 1815 konstitutionella aspekter, sedan Boije i en ny broschyr bl a efterlyst en opposition efter engelskt parlamentariskt mönster men avpassad till sv förhållanden. Detta gav G anledning att anklaga Boije för att vilja ersätta det folkliga kungadömet med ett aristokratiskt mångvälde. Striden kopplades vidare samman med den vid riksdagen aktuella judefrågan. Häftiga angrepp gjordes särskilt i borgarståndet mot judarna, på vilka man delvis lade skulden för penningvärdeförsämring och kreditbrist. Boije anslöt sig med andra motiveringar till denna kritik och yrkade på förbud för judar att inflytta och deportation, med vissa undantag, av dem som redan inkommit i landet. Till judarnas försvar uppträdde bl a Påhlman på riddarhuset och G.

Den hänsynslösa striden mellan G och Boije blev så småningom domstolssak. Inlagor och svaromål trycktes och lästes ivrigt. G angreps även av ett helt koppel yngre skribenter bl a L Hammarsköld, A Lindeberg, B J Törneblad och C G Walberg, som ville komma åt Karl Johans fruktade spion och som spekulerade i att det skulle vara lukrativt att delta i fejden. Antisemitiska stämningar spelade även. in och kanske litteraturpolitiska motsättningar. Litteratörernas angrepp fick till följd flera åtal. Av G:ska fejdens c:a 150 skrifter är den kvickaste Herr öfverdirektören C A G:s porträtt av F Cederborgh. Cederborgh tog till utgångspunkt för sitt angrepp mot G dennes porträtt, som utkom 1815 i punktgravyr av J A Aleander efter ritning av E W Le Moine och som utställdes i boklådorna. Även prästeståndet ingrep våren 1815 i striden mot G med anledning av titeln på en av hans skrifter (Fjerde akten af baron Ludvig Boyes pinos-historia. Hvad han gör och lider hos de verldslige domare och står till rätta på rådhuset).

Starka skäl talar för att Karl Johan till en början varit införstådd med G:s angrepp mot Boije och kanske t o m varit inspiratör. Den skandalösa inriktning striden fick gjorde dock, att han såg sig nödsakad att släppa G. Regeringen ingrep för att påskynda rättegången. Allmänheten hade då även tröttnat på fejden. I jan 1816 dömde hovrätten G för smädligt skrivsätt till ärans förlust och landsförvisning, Boije till tre års fästning. HD fastställde i april s å domen mot G; Boijes straff nedsattes till ett års fästning. G:s försök i maj s å att få k nåd blev resultatlöst.

G tog sin tillflykt till Kongsvinger i Norge, där han avled 1823. Om hans sista år är föga känt. Sin hushållerska och sina små barn med henne överflyttade han 1817 till Norge. 1820 gifte han sig med henne. G skall ha åtnjutit pension av Karl Johan (sommaren 1817 skrev G, att han alltid skulle välsigna kronprinsen för dennes »nåd och godhet att vilja förekomma, det jag skulle lida nöd, åtminstone för någon tid»). Man bör räkna med, att Karl Johan begagnat sig av G:s tjänster som kunskapare även i Norge.

G var mycket bevandrad i politisk och nationalekonomisk litteratur och tycks ha känt väl till Locke, Hume, Montesquieu och Adam Smith. Av skönlitteratur uppskattade han bl a Voltaire och Leopold. Han var liten till växten och hade kraftiga anletsdrag. Ögonen var skarpa och livliga. Karl Johan skall ha kallat honom »min bulldogg», vilket även bör anspela på G:s kraftiga käkparti.

Bedömningen av G i litteraturen har övervägande varit negativ. Man har tagit fasta på hans publicistiska gärning, som den kom till uttryck under striden mot af Ugglas och under G:ska fejden, och karakteriserat honom som en ökänd demagog, en nidskrivare, en man i avsaknad av alla politiska och rättsliga principer. I sin biografi över G är dock O Sjögren mer måttfull i sin bedömning.

G arbetade på många plan. För de skandalomsusade momenten i hans verksamhet får man ej glömma hans andra insatser: hans lantbrukstekniska och nationalekonomiska författarskap, hans deltagande som de ofrälses kanske främste opinionsbildare i de väsentliga striderna kring privilegierna och representationen 1809—10, hans försvar 1812 av tryckfriheten och 1815 av judarna. I G:s tidning Trompeten bekämpades dryckenskap och pläderades för vidgad näringsfrihet för kvinnorna. I sin ständiga kritik av ämbetsmännen anknöt han till en antibyråkratisk tradition med rötter långt ner i frihetstiden. Han kan här sägas vara en länk i kedjan Nordencrantz, de yngre mössorna och framåt. När G talar om »aristokrater», synes aristokrati för honom ha varit ungefär liktydigt med ämbetsmannavälde. Att G, med sitt ideologiska ursprung i de yngre mössornas idévärld, stödde »1812 års politik» med dess anknytning till Ryssland synes, bortsett från andra orsaker till hans ställningstagande, följdriktigt. Hos honom förenades ärligt patos och privategoism på ett sällsynt sätt.