Carl Wilhelm Linder

Linder, Carl Wilhelm, f 10 mars 1825 i Torpa Norrgård, Vist, Ög, d 20 okt 1882 i Linköping. Föräldrar: hemmansäg o rusthållaren Daniel Persson o Christina Nilsdtr. Inskr vid UU ht 45, FK 31 mars 51, FM 16 juni 51, docent i latinska språket 18 juli 54, adjunkt i grekiska språket s d, allt vid UU, examinator i studentex i grekiska ht 54—vt 59, lärare i latin o grekiska vid Uppsala Lyceum vt 55—ht 58, prof i grekiska språket o litt:en vid LU 16 dec 59, led av kommissionen ang språkundervisn vid elementarlärov 12 maj 65—1 sept 66, dekanus vid fd fak vid LU 66—67, prästv 19 dec 66, rektor magnificus vid LU 68—69, domprost i Västerås 21 aug 68 (tilltr 70), statsrevisor 69 o 70, led av lärov: komm 21 okt 70-23 juli 72, v ordf i stadsfullm i Västerås 71, ordf 75—78, ordf i Västmanlands fornminnesfören 72 — 78, i Västmanlands folkhögskolestyr 72—78, led av Västmanlands läns landsting 75 — 78, av AK 76-81 (tillf utsk 76-77), domprost i Linköping 26 febr 77 (tilltr 79), TD 1 juni 77, ordf i dir för Ljungstedtska friskolan i Linköping från 79, insp för folkhögskolesem där från 79.

G 10 okt 1854 i Hov, Ög, m Anna Ulrika Maria Wallenberg, f 4 juni 1829 i Linköping, d 19 okt 1908 i Sthlm, Kat, dtr till kh Johan Ulrik W o Andrietta Petronella Chierlin.

Under sina sista år i Linköpings gymnasium o sina första i Uppsala åtnjöt L Tranérska legatet, som ålade innehavaren att årligen författa 200 latinska verser. Latin blev hans huvudämne i examen. Hans magisteravhandling belönades med filosofiska fakultetens premium o kallelse till docent. När adjunkturen i grekiska blev ledig, sökte L emellertid befattningen o fick den efter att ha speciminerat genom att till latin översätta en hårdläst grekisk handskrift. Han hade under studietiden som lektionsgivare o informator förvärvat undervisningsvana. Uppsalastudenterna uppskattade hans flärdlösa o effektiva sätt att undervisa.

Efter några år sökte L grekprofessuren i Lund. Där hyste på 1850-talet majoriteten av akademiska konsistoriet ovilja mot vad man kallade "nerrullade Upsaliter", o L:s speci-menavhandling o provföreläsning blev ytterst omilt mottagna. Först efter tryckta polemiska inlagor från båda sidor o invecklade intriger blev L kompetentförklarad o utnämnd. I Lund skänkte L nytt liv åt undervisningen i grekiska som under den arkitekturintresserade professor C G Brunius legat i lägervall. Sina grundliga kunskapsgivande föreläsningar höll han helst på latin. Tillsammans med latinprofessorn A Lysander inrättade han 1866 ett klassiskt filologiskt seminarium, där deltagarna skulle fa tillfälle att närmare lära känna sina lärare o övas i textkritik o i att tala de språk de studerade. Lundastudenterna ansåg L vara en sträng, ofta kitslig tentator o ogillade att han som den ende av professorerna hade hatten på under föreläsningarna, en vana som han tycks ha fört med från Uppsala. I samarbete med C A Walberg gav han 1862 ut ett alltjämt i bruk varande svenskt-grekiskt lexikon. Efter föreläsningar han hållit i Sthlm publicerade han 1865 Om grekernes theater och skådespel. Textkritik var hans starka sida i vetenskapen. Till den framväxande jämförande språkkunskapen ställde han sig kallsinnig.

Som väl insatt i undervisningsfrågor blev L censor, när mogenhetsexamen från 1864 förlades till läroverken, o 1865 ledamot i språkundervisningskommissionen. I en uppsats i NT, Några ord om skolfrågan i Norden, föreslog han, att undervisningen i läroverken skulle delas på två linjer, en klassisk o en naturvetenskaplig, med respektive latin o fornnordiska som huvudspråk. När han senare blev ledamot av Kommittén för granskning av läroverksstadgan, ställde han sig bakom ett betänkande, som föreslog att alla elever skulle läsa latin från första klassen.

L:s huvudintresse var knappast vetenskapen; praktiska värv lockade mer. Han författade en avhandling i Nya testamentets exegetik o prästvigdes i Lund 1866. Förgäves sökte han bli domprost i Linköping men erhöll något år senare motsvarande tjänst i Västerås. L ansågs vara klen teolog o medelmåttig predikant men fick nu utlopp för sin praktiska duglighet o sin lust att leda o ordna. Han blev en idérik o arbetsvillig ledamot av landsting o stadsfullmäktige o ordf i Västmanlands fornminnesförening. Han hörde till grundarna av Tärna folkhögskola, intresserade sig för Västerås arbetarförenings strävanden, arbetade för att staden skulle få järnvägsförbindelser o representerade den vid sex riksdagar o två kyrkomöten. Som riksdagsman var han konservativ men ställde sig utanför partierna o samarbetade ogärna med dem som stod längst till höger. Han vann uppskattning, när han strävade för en gedignare folkundervisning, men hade AK:s flertal emot sig, när han stred för latinet. Av olika skäl — bl a yrkade han på allmän värnplikt — var han illa tåld av lantmannapartiet. Han talade varken ofta eller länge men studerade frågorna grundligt o förfäktade sina åsikter med klar framställningskonst o stundom hänsynslös uppriktighet. Som politisk vilde hade han emellertid små möjligheter att påverka den förberedande behandlingen av riksdagens ärenden.

När domprostämbetet i Linköping 1876 åter blev ledigt, kallades L trots hårt motstånd men med stöd av sin inflytelserike svåger landssekreterare A Wallenberg till 4:e provpredikant. Inom väckelsen såg man i L ett djävulens redskap, o biskop E Bring, som kände honom från Lund, ansåg honom alltför världslig. När L blev vald utföll det bättre än man fruktat. Han tog krafttag mot separatismen men också mot superi o osedlighet, o mycket försonades, när han som sin adjunkt antog en av de ledande bland de väckta prästerna. I skilda frågor var han ett stöd för biskopen, o samarbetet dem emellan blev det bästa möjliga. Som domprost var L självskriven ordf i styrelsen för Ljungstedtska friskolan. Denna hade sitt ursprung i en donation av kinasvensken A Ljungstedt o hade avsetts bli en yrkesförberedande skola. I en serie tidningsartiklar — senare utgivna i bokform — visade L hur stadens myndigheter misstolkat donators vilja o använt donationen till att bekosta den folkskoleundervisning som staden lagenligt skulle sörja för. L:s krav att Ljungstedts avsikt skulle respekteras vann fullständig framgång först efter hans död.

I de skilda omdömena om L råder enighet om hans intelligens, energi, flit o trofasthet i vänskap. G Billing lastar honom för hans i olika sammanhang burdusa uppträdande, o hans minnestecknare Stenhammar konstaterar, att "hänsynsfull finkänslighet" inte var hans styrka. I Kjellberg skriver, att L visserligen var "ett stycke styv prelat", men att han också var en omutlig o svekfri man som med öppet visir stred för vad han ansåg vara rätt.