N J O Herman Lindström

Lindström, Nils Johan Olof Herman, f 28 dec 1842 i Borrby, Krist, d 12 okt 1916 i Sthlm, Nik (enl db för Växjö landsförs). Föräldrar: organisten Gustav L o Carolina Brinck. Elev vid Ystads elementarlärov, inskr vid LU 17 dec 61, FK 15 febr 68, disp 19 maj 68, FD 29 maj 68, TK 29 maj 74, allt vid LU, prästv i Lund 4 juni 74, v pastor i Ullstorp o Bollerup, Krist, 7 dec 74—7 juni 75, pastorsadjunkt o v pastor i S:t Petri förs i Malmö 8 juni —31 sept 75, v pastor i Domkyrkoförs i Lund 1 okt 75—15 april 77, pastoralex 6 sept 76, kh i Glemminge o Tosterup, Krist, 20 sept 76 (tilltr 1 maj 77), led av styr for Ingelstads o Jerrestads häraders brandstodsbolag 78—95, folkskoleinspektör i Albo, Jerrestads, Ingelstads, Villands o Gärds kontrakt 14juni 78 — 81, i Ljunits', Herrestads, Albo, Jerrestads o Ingelstads kontrakt 8 dec 81 — 92, tf kontraktsprost i Ingelstads kontrakt 83 o 1 jan 87, ord 20 mars 89-27 jan 95, led av styr för Ingelstads o Jerrestads häraders sparbank 84—94, led av komm ang granskn av folkskolans läroböcker sept 84—mars 87, tjänstg eo hovpredikant 1 dec 86, led av komm ang undervisn i folkskolor o småskolor maj 88— maj 89, av kyrkomötena 88, 93, 98, 03, 08, 09, 10 o 15, av kyrkolagsutsk där 93—15, ordf i komm ang statsbidrag åt vikarier vid sjukdomsfall för lärare vid folkskolor aug 92—febr 93, folkskoleinspektör i Ljunits', Herrestads, Färs' o Ingelstads kontrakt 10 dec 92—94, utn TD 9 juni 93, prom vid UU 6 sept 93, biträdde vid granskn av förslag till förordn ang kyrkoböckers förande 93—94, biskop i Växjö stift från 25 okt 94, kh i Gårdsby o Söraby prebendepastorat, Kron, från 25 okt 94 (tilltr 1 maj 96), biskopsvigd i Uppsala 2 dec 94, inträdde i domkapitlet 5 dec 94, ordf i styr for blindskolan i Växjö från 16 ribv 94, ordf i komm ang undervisn:- o examensväsendet inom de teol fakulteterna maj 97—juli 98, led av prästlöneregleringskomm okt 97—juni 03, v ordf där 98-01, ordf där sept 01 -juni 03, ordf i komm ang omorganisation av stiftsstyrelserna okt 05—dec 06, v ordf i dir för Växjö hospital från 06, led av 1908 års bibelnämnd inom bibelkommissionen för revision av NT:s översättn 08—12, ordf i katekesnämnden från mars 11, tf biskop i Kalmar stift 1 jan 14—31 aug 15, led av bibelkommissionen från 8 dec 15.

G 6 nov 1875 i Borrby m Beata Christina Brorström, f 30 aug 1845 där, d 27 jan 1909 i Växjö landsförs, dtr till kommissionslantmätaren Malte Joakim August B o Boel Bengtsdtr.

Herman L:s far härstammade från en bondesläkt i Uppland o kom som 19-årig folkskollärare till Borrby på Österlen; han blev så småningom en av bygdens ledande män. L:s mor tillhörde en känd släkt av skånska landsstatstjänstemän o militärer. Som student i Lund ägnade sig L först åt humaniora o blev fd dr på en avhandling om den för den romerska civilrätten grundläggande s k tolv tavlornas lag, intressant ur både rättshistorisk o filologisk aspekt. Efter den omfattande teol kand:examen erbjöds han att utan ytterligare speciminering bli docent men avböjde detta o ingick som präst i Lunds stift. 1876 kallades han av patronus på Tosterup till kyrkoherde i Glemminge o Tosterup i hemtrakten. Han fann sig utomordentligt väl till rätta i detta homogent kyrkliga pastorat. Han omorganiserade bl a skolväsendet efter moderna principer o tog 1888 initiativet till den 1897-1900 uppförda nya församlingskyrkan i Glemminge. Vid anläggandet av järnvägslinjen Ystad—Gärsnäs var L en av de pådrivande krafterna.

För att "locka honom ut ur sitt gömställe" o låta honom komma till sin rätt på ett vidare fält än det avskilda Österlen styrde Gottfrid Billing om att han 1886 blev hovpredikant. Som folkskoleinspektör bidrog L till skolväsendets uppryckande i sydöstra Skåne o såg till att utbildade lärare i ökande grad anställdes. I kommittén för utarbetande av 1889 års normalplan för folkskolor medverkade han till att undervisningen på ett ändamålsenligt sätt skulle kunna anordnas i den mångfald av skolformer som förekom i landet o på platser med ekonomiska o lokalmässiga svårigheter. 1884 hade han invalts i kommittén för granskning av folkskolans läroböcker o medverkade där till en standardförbättring o yttre modernisering (t ex frakturstilens avskaffande). Han blev därigenom också en av initiativtagarna till 1889 års stavningsreform o sjätte upplagan av SA:s ordlista, vilken av K M:t fastställdes att från 1890 gälla som den första officiella rikslikaren för skolornas stavning.

I Lunds stift kom L att höra till de ledande bland prästerskapet, utsågs till prästmötes-preses o var vid två tillfällen stiftets kyrkomötesombud. Redan vid sitt andra kyrkomöte, 1893, invaldes L på Billings förslag som ordinarie ledamot av det inflytelserika kyrkolagsutskottet. Detta hade att behandla den väsentliga frågan om ändringen av kyrkolagens § 1 till överensstämmelse med RF § 2. Detta skulle innebära, att till sv kyrkans bekännelseskrifter inte längre skulle räknas hela konkordieboken, med bl a Luthers katekeser, utan blott den Augsburgska bekännelsen o Uppsala mötes beslut. Billing, assisterad av L o biskop E H Rodhe, uppträdde som konkordiebokens främsta försvarare. Deras ledande motståndare var den lågkyrklige härnösandsbiskopen Martin Johansson (bd 20); mellan honom o L skulle meningarna senare flera gånger bryta sig. Vad som från början kunde synas vara en enkel kyrkolagsfråga visade sig vara en första rangens bekännelsefråga; striden stod om sv kyrkans lutherska egenart emot lågkyrklig allmänprotestantism understödd av kulturliberalism o profanhumanism. Med ett par rösters övervikt vann den av L företrädda linjen. När han i kyrkomötet 1903 biträdde förslaget om prästedens ersättande med prästlöfte, utvecklade han sin teologiskt motiverade syn från tio år tidigare: bekännelseskrifterna är inte att anse som en troslag utan som ett trosvittnesbörd.

Striden om konkordieboken följdes med spänt intresse ute i bygderna, o L kunde i kyrkomötet vittna om att bekännelseskrifterna var spridda o lästa bland kyrkfolket. Debatten ledde till att en ny upplaga måste ombesörjas. Billing o L genomgick o reviderade språkligt R Broocmans översättning från 1730. När Lutherska kyrkans bekännelseskrifter utkom 1895, såldes den detta år i över 23 000 ex.

Att L 1894 blev biskop i det för honom då okända Växjö stift får till inte ringa del tillskrivas hans position i kyrkomötet o aktion för konkordieboken. Prästerskapet var delat i de båda kyrkomöteslägren med L o stiftets son biskop Martin Johansson som huvudkandidater. I sitt herdabrev tog L bl a upp den i norra delen av stiftet frambrytande separatismen. Den lutherska kyrkan hade dock enligt L "sannare, rikare och djupare än något annat kyrkligt samfund fattat och tillägnat sig vår Herres Jesu Kristi evangelium". Kolportörernas predikan, som stannade vid en väckelseappell, hade "inte salt nog" o var "ytlig och löslig" utan "den lutherska andens djup". Kyrkan bör emellertid inte gå bröstgänges till väga: dess svar måste vara en klarare o mera undervisande predikan o intensifierad katekisation.

Som visitator var L flitigare än någon av sina företrädare. Vid stiftssammanläggningen 1915 hade han visiterat det gamla växjöstiftets samtliga församlingar, många av dem två gånger, några t o m en tredje gång. Visitationerna såg han mer som församlingshögtider o tillfällen till pastorala överläggningar än som inspektioner. Oupphörligt förmanade han prästerskapet att undervisa i trosläran o manade församlingarna till bruk av "de gamla beprövade andaktsböckerna". Troskunskap o "en helgad vandel" skulle vara kyrkans självförsvar mot separatismen. Med lika stor tydlighet o stränghet som han vid visitationsstämmorna kunde tala emot andliga o etiska upplösningstendenser i församlingen — man har på sina håll långt fram i tiden kunnat peka på de märken som uppstod i korgolvet, när han med kräklan underströk sina ord — lika evangeliskt bevekande manade han till bättring o omvändelse. Hans prästmötesföredrag är apologetiskt orienterade kring samtidens religiösa frågor: 1896 om nattvarden, varvid han argumenterar mot en symbolisk nattvardsuppfattning o framhåller frälsnings- i st f domsmotivet, 1902 om "Luthers lära om lagen" mot "svärmarnes" antinomism o syndfrihetslära, 1908 om striden rörande försoningsläran o 1915 om katekes- o kristendomsundervisningsfrågan.

Under L:s episkopat skedde sammanläggningen av Växjö o Kalmar stift. En passus härom var inryckt i hans ämbetsfullmakt. För att lösa det väldiga norrlandsstiftets problem förespråkade Martin Johansson en delning o nytt biskopssäte i Luleå. Riksdagen hade som villkor härför satt indragning av annat stift, o valet föll på det minsta fastlandsstiftet Kalmar. L var en avgjord motståndare till sammanläggningen o såg riksdagens ultimatum som en kränkning av kyrkans frihet. När ärkebiskop Sundberg o biskop Sjöbring i Kalmar med fjorton dagars mellanrum avled 1900, uppfördes L på ärkebiskopsförslag, samtidigt som vakanssättning av biskopsstolen i Kalmar diskuterades i riksdagen. Då L — sedan Billing avsagt sig — blev varse att han kunde komma i fråga som ärkebiskop, värjde han sig mot detta. Han ville inte utnyttjas som en bricka i spelet om Kalmar stifts indragning. Denna torde ha tidigarelagts om biskopsämbetena där o i Växjö samtidigt varit lediga. När beslutet 1915 gick i verkställighet, var L den förste att se till, att det skulle ske på ett för kalmariterna så smärtfritt sätt som möjligt. Redan dessförinnan hade de båda stiftens präster varit samlade till gemensamt prästmöte i Växjö.

L:s kyrkogärning spände över vida fält, o han var under så gott som hela sitt episkopat anlitad för offentliga uppdrag i rikskyrkliga sammanhang. 1897 blev han ordf i prästutbildningskommittén, som föreslog en sådan förändring av de teologiska universitetsstudierna, att den gamla mycket omfattande teol kandrexamen ersattes med teol lic i tre ämnen o de båda teor teol- resp dimissionsexamen med en ny, benämnd teol kand. Den praktiska prästutbildningen förbättrades. 1903 års examensstadga bygger på kommitténs förslag.

1898 inträdde L som v ordf i den tillkallade prästlönekommittén, där han 1901 blev ordf. Dess förslag låg till grund för den kanske mest genomgripande organisatoriska förändring kyrkan upplevt sedan reformationen. Genom ny boställs- o arrendeordning skulle prästerna inte längre själva bruka (eller för arrende upplåta) prästgårdens jord o skog, utan ansvaret skulle åvila pastoratet. Vidare skulle bl a prästerskapets avlöning göras mindre differentierad, beräknas i pengar o ej längre vara grundad på det gamla tiondet; kyrkoskattekraften jämnare fördelas mellan pastoraten genom inrättandet av den s k kyrkofonden. I samband med en pastoratsreglering skulle prästerliga tjänster inrättas i nya samhällen o komministraturer i mindre pastorat indras. Under utredningsarbetets gång kände L behov av lokala referenser o sammankallade 1900 sitt stifts samtliga kontraktsprostar, till överläggningar, ett då för tiden unikt initiativ. Strukturförnyelsen innebar, att kyrkoorganisationen anpassades efter de yttre krav 1800-talets samhällsförändring ställde. Under sitt utredningsarbete hade kommittén också kommit till den uppfattningen, att sv kyrkan vore en från staten rättsligt fristående institution.

Gymnasiekollegiernas sekularisering gjorde att domkapitlens sammansättning under slutet av 1800-talet framstod som föråldrad. När 1902 i Växjö domkapitel som ledamot inträdde den kyrkofientlige lektorn Henrik Petrini, aktualiserades bristerna i gällande förordning. Detta blev också den direkta orsaken till tillkomsten av den s k stiftsstyrelsekommittén 1905, vari L kom att ingå, o som i sitt betänkande eftersträvade domkapitlets omorganisation till ren kyrkostyrelse. Först sedan skolärendena definitivt lämnat domkapitlens bord, var dock tiden mogen för en omorganisation. 1936 års domkapitelsförordning följer i huvudsak de av L förordade principerna med, förutom självskrivna, korporativt valda o statligt utsedda ledamöter. Konsekvent vore det, menade L också, att biskopens eforala funktioner avskaffades, sedan de genom läroverksöverstyrelsens tillkomst 1905 reducerats till ren dekoration. Därefter tog han också föga eller ingen del i läroverksangelägenheterna i stiftet.

Sedan Luthers lilla katekes upphört att vara obligatorisk lärobok i gymnasiet, höjdes röster för dess avskaffande också i folkskolan. Förslag till läroböcker i dess ställe utarbetades, o 1911 tillsattes en s k katekesnämnd för deras granskning. L blev nämndens ordförande o gjorde kyrkans hävdvunna syn gällande, att folkskolans kristendomsundervisning utgjorde kyrkans dopundervisning o därför måste stå i överensstämmelse med sv kyrkans bekännelse. Han kom därigenom i motsättning till kommitténs pedagoger. Kompromiss mellan kyrkans o skolans krav var ej möjlig o företrädare för den senare linjen lämnade 1912 kommittén. Men utvecklingen mot 1919 års undervisningsplan gick inte att hejda, o det inom kommittén utarbetade läroboksförslaget blev aldrig antaget.

För 1917 års bibelöversättning gjorde L en stor insats. Sedan 1773 hade en bibelkommission arbetat o en rad provöversättningar utgivits, bl a en s k normalupplaga 1883, till vilken L ställde sig kritisk. För det slutliga revisionsarbetet av 1907 års provöversättning tillsatte kyrkomötet 1908 en s k bibelnämnd att biträda kommissionen. L ingick i denna som en i hög grad arbetande ledamot. L:s teologiska huvudintresse var exegetik, o han räknades som landets främste kännare av paulinsk teologi. Han var väl insatt i vetenskapens senaste rön o tog för översättningsarbetet inte minst intryck av den då av H Lietzmann nystartade Handbuch zum NT. 1915 invaldes L i bibelkommissionen. Han ansåg sin uppgift inte så mycket vara att formulera själva ordalydelsen — det överlät han åt den flitige Esaias Tegnér d y — som att med vetenskaplig noggrannhet utröna vad texterna egentligen vill säga. Översättningen av Romarebrevet synes i stor utsträckning vara präglad av L:s insats. Han avvisade bestämt den starka opinion som önskade att konfessionella hänsyn skulle gå före filologisk akribi; i synnerhet gällde detta doptexten i Matt 28:18-20 (brev till Billing 12 aug 1916). 1912 utgavs ånyo en s k normalupplaga av NT, o L bidrog i hög grad till dess positiva bemötande i kyrkliga kretsar. Hans prästkonferensföredrag trycktes o spreds. Denna översättning kom också att, efter smärre justeringar, tillsammans med 1904 års översättning av GT gillas o stadfästas som kyrkobibel 1917. Under justeringsarbetet avled L vid ett tillfälligt besök i Sthlm.

Till bilden av L hör hans nära förbindelser med Billing. De tillhörde samma släktkrets o var från ungdomsåren de intimaste vänner. I flitig brevväxling kommenterade o diskuterade de händelserna i det sv kyrkolivet. Många gånger var L den ende med vilken Billing diskuterade sina kyrkopolitiska förslag. De konstaterade själva, att de var så fullständigt samsynta att de inte ens behövde kollationera med varandra före en offentlig debatt. Inte ens Billing kunde dock förmå L att övervinna sin räddhåga för att själv formulera sig i tryck. Hans utgivna skrifter är förhållandevis få, frånsett doktors- o prästmötesavhandlingarna så gott som uteslutande föredrag o predikningar.

L:s officiella tilltalsnamn var Herman. Han skrev sig dock alltid med initialerna N J O H, vilket vanligtvis uttalades "Nio". L var till sin läggning tillbakadragen o sökte själv varken tjänster eller uppdrag. Hans yttre gestalt var liten o oansenlig; till följd av att han i ungdomen utsatts för en våldsverkare var hans anletsdrag oregelbundna. L räknades som sin samtids främste vältalare o jämfördes tom med företrädaren Esaias Tegnér. Lika snabbt fångade han auditoriets intresse från predikstolen eller kyrkomötets talarstol som från katedern i en småländsk skolsal. L var en grundlärd teolog i traditionen från den lutherskt bekännelsemedvetna lundensiska högkyrkligheten. Han förenade en konservativ teologi med öppen blick för samtidens krav på kyrkans funktion o livsyttring. Inte ens kyrkans förbindelse med staten förblev självklar för honom: om lagstiftningen lägger hinder i vägen för nådemedelsförvaltningen måste ekonomiska fördelar offras för kyrkans frihet, skriver han till Billing (1 juni 1880).

På grund av sin imponerande o mångsidiga begåvning, obestridda saklighet o outtröttliga arbetsförmåga togs L i anspråk på vitt skilda fält av kyrkans liv. Han framstår som en ledande gestalt i sin samtids sv kyrkoliv o som en av de mest inflytelserika kyrkomän som beklätt biskopsämbetet i Växjö.