Sture Lagerwall

Lagerwall, Sture, f 13 dec 1908 i Sthlm, Osc, d 1 nov 1964 i Malmö, Limhamn. Föräldrar: fabrikören Julius L o Alma Elisabeth Lindqvist. Elev vid Ensk gymn i Sthlm, teaterstudier för Karin Swanström, elev vid Oscarsteaterns elevskola 27—30, medv i sv filmer 31—60, engagerad hos Gösta Ekman 31—34, vid Dramatiska teatern 34—36, verksam vid skilda scener 36— 50, chef för Alléteatern i Sthlm 51—57, engagerad vid Malmö stadsteater från 58.

G 1) 27 jan 32(—40) i Sthlm, Gust Vasa, m journalisten Gunvor (Gun) Maria Elisabet Linderoth, f 22 sept 10 där, Kungsh, dtr till prokuristen Karl Gustaf Elis Andersson o Olga Maria Linderoth samt omg Sörensen, Hoffman o Eder; 2) 13 maj 40(—56) i Sthlm, Hedv El, m skådespelerskan Gunn-Marie (Guje) Hjöril Imber Sjöström, f 13 jan 18 där, Finska, dtr till skådespelaren o regissören Victor David S o skådespelerskan Edith Alma Fredrika Erastoff samt 60 omg Kanter; 3) 17 april 57 i Malmö, Limhamn, m Karin Ann-Marie Thånell, f 24 sept 17 i Malmö, S:t Johannes, dtr till handl Christoffer T o Syster Oskarina Viktoria Hellberg, samt tidigare (—52) g m Nils Gunnar Hjalmar Werner.

"Det började för tio år sen, äventyret i mitt teaterliv", skrev L i en minnesanteckning. "Det var på Oscarsteatern. Jag var grön elev på den tiden och hade mina första repliker att säga i Dibbuk som hade premiär hösten 1927. Under generalrepetitionen satt Gösta Ekman i salongen. . . . Efteråt kom han upp till mig i perukmakarlogen, där jag satt och sminkade av mig. Han kom fram till mej, tog mej i hand och så sa han med det där tonfallet, som var bara hans i hela världen: Vad ska det bli av dej, min gosse? Du är ju lika bra som jag!"

Kan en skådespelarbana börja under mer lyckobringande auspicier? Det stora teatergeniet upptäcker genast en ung begåvning o knyter honom till sig. L kom att bli märkt för livet av det mötet o levde upp till förebilden mer än de flesta av Gösta Ekmans adepter. Han hade en lång o överdådig ungdom på scen o film. Det första genombrottet var som unge Woodley i John van Drutens pjäs 18 år på Oscars (30), "rörande i sin blandning av obändighet o selfcontrol", skrev kritikern Carl G Laurin. Strax efteråt debuterade han på film i en annan skolpojksroll, sonen Johan i Victor Sjöströms filmatisering av Markurells i Wadköping. Snart var han den unge charmören i de flesta av trettiotalets sv filmer, Flickornas Alfred o andra, o på teatern spelade han gärna känsliga ynglingaroller som Felix Meng i Patrasket (33) eller kvinnotjusaren Första fiolen i dramatiseringen av Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes på Dramatiska teatern (34).

Under det följande decenniet växlade han som frilansskådespelare mellan film o teater. Han excellerade i ett livligt ofta gäcksamt stjämspel i komedierna på turné med Sonja Wigert i Jag älskar dig markatta (43) eller i 24 röda rosor på Nya teatern. På film blev han berömd för lekfulla kärleksscener mot t ex Signe Hasso i Karriär (38) o Vi två (39). Apropå den senare filmen skrev signaturen Lill i SvD: "Paret har nu nått en naturlighet i samspelet, som ger alla de intima scenerna den charm som är nödvändig, de är unga och förälskade på ett samtidigt spontant och raffinerat sätt".

Men L hade också andra sidor. Man minns det lyriska allvaret hos den unge utstötte Mio i Maxwell Andersons drama från amerikansk storstadsslum Winterset (Grå gryning) som var Per Axel Branners invigningsprogram på Lilla Teatern i Sthlm. "Det fanns inte mycket vekhet hos Lagerwalls Mio", skrev kritikern Herbert Grevenius, "ansiktet är hårt, blicken misstänksam, stämman skärande ironisk ... Men man känner att det är en gosses tillkämpade mask. Gråten sitter där någonstans i halsen och har suttit länge. Och man känner också hur till slut det spända faller av honom. Det är en förvandling som tar en. Sådant herravälde han fått över sina medel!" (St:T 6 sept 40). Från de följande åren kan man nämna roller som poeten Marchbanks i Bernard Shaws Candida (Blancheteatern 42), Benedikt i Mycket väsen för ingenting (Malmö stadsteater 49) som lysande kavaljer till Agneta Prytz, mer grabb än ädling menade kritiken, men "infallen tindrar och kärleksmonologen blir mycket stor konst, enkelt och självfallet". Slutligen kan från denna tid nämnas dubbelrollen Horace-Frédéric i Jean Anouilhs Dans under stjärnorna i Mimi Pollaks regi på Dramaten 51.

Teaterrollerna blev alltmer mellanspel i en hektisk filmkarriär. På 30-talet gjorde L 28 filmroller o under 40-talet över trettio. I Gustaf Molanders film om Emilie Högqvist (39) gav han ett intressant karaktärsporträtt av brodern Jean, en försupen o demonisk artisttyp. Han spelade tjuvpojken Bombi Bitt, Lasse Maja o Lars Wiwallius o regisserade själv filmerna Onsdagsväninnan (46) o Här kommer vi (47 tillsammans med John Zacharias). Kostymfilmerna var inte särskilt historiskt trogna, men L gav huvudrollerna en utomordentlig vitalitet. "Han är i sitt ässe, slåss och älskar med samma glada lust", som Oscar Rydqvist uttryckte det i DN. Sedan blev det glesare mellan filmrollerna — delvis beroende på filmkrisen — o som slutpunkt kan man notera betjänten Pablo i Ingmar Bergmans Djävulens öga (60).

L fick annat att tänka på. Hösten 51 startade han tillsammans med Oscar Lindgren en egen scen Alléteatern vid Narvavägen i Sthlm. I programförklaringen sas att detta skulle bli en komediteater, ett hemvist för den i dag allt husvillare munterheten. Under sex år gav han för en road o trogen publik modern fransk o anglosaxisk komedi med skådespelare som Sven Lindberg, Gertrud Fridh o Yvonne Lombard: Patty, Flickan ovanpå, Markattan, men också klassiska lustspel som Wycherleys Lantlollan, Haseks Soldaten Svejk o Pagnols Topaze. Ett utmärkt stöd hade han då i den danske regissören Sam Besekow.

58 knöts L till Malmö stadsteater o slog sig ner på Klabbagården i Limhamn. Dessa år spelade han bl a Osbornes Glädjespridaren, betjänten Sosie i Molières Amfytrion, Blind-Jonas i Lagerkvists Midsommardröm i fattighuset. Under trycket av en svår sjukdom fick hans konst nya o djupare toner.

"Det var som att bevittna ett underverk", sade Josef Halfen, som regisserade två av hans sista stora roller, Gajev i Tjechovs Körsbärsträdgården (maj 64) o slaven Esop i brasilianaren Figuereidos Surt sa räven. Inga Tidblad, hans motspelare i många roller på scenen, skriver i sin minnesbok En bukett: "Han var något unikt, en blandning av Tom Sawyer, Bombi Bitt och Oscar Wildesk dandy ... ett charmfullt busfrö — men fröet hade fin grogrund. Det fick rötter som nådde ned i livets mull och växte, blommade, skapade. Den allra finaste blomman skänkte han oss kort innan fröet skulle återgå till sitt ursprung: Den anskrämlige Esop vars rena själ förvandlade fulheten till gudkomlig skönhet."