O Uno Larson

2 Larson, Otto Uno, bror till L 1, f 9 jan 1882 i Asker, Ör, d 29 jan 1970 i Lund. Mogenhetsex vid h a l i Västerås 25 maj 00, elev vid bergsskolan i Filipstad 1 nov 01—18 okt 02, ing vid Hallstahammars ab 1 nov 02—04, e elev vid KTH:s avd för bergsmekanik 3 okt 04—05, ritare o konstruktör vid Morgårdshammars mek verkstads ab, Norrbärke, Kopp, 05—06, studier o praktik i USA 06—07, ing o disponent vid Hallstahammars ab 08—11 (led av styr 30—55), övering vid Kockums jernverks ab, Kallinge, juni 11—14, disponant där 15 —1 juli 49 (led av styr 43—-53), led av skolrådet i Kallinge 16—29 (v ordf 23—29), av kommunalfullm 21—48, v ordf i Blekinge läns expropriationsnämnd 26—38, ordf där 39—43, ordf i styr för Kallinge sparbank 31—42, för Ronnebyredds trävaru ab 39— 43, för Ronneby stuveri ab 39—53.

G 3 april 26 i Khvn, Sv Gustavskyrkan, m Hagar Hjördis Maria Wetterberg, f 25 juli 99 i Ärila, Söd, dtr till trafikchefen Jon W o Amanda Maria Jörgensen.

Liksom sina bröder Ivar o Ernst (L 1 och L 3) fick Uno L praktisera vid Hallstahammars bruk, där fadern var disponent. Efter studier vid KTH arbetade han ett år som maskinkonstruktör vid Morgårdshammars mekaniska verkstad. Åt Hallstahammar konstruerade o byggde han ett götvalsverk för eldrift. På L:s initiativ kompletterades detta med två par valsstolar för axelfabrikation. När han återkommit från praktik vid stålverk i USA, lade han grunden till en särskild axelverkstad vid Hallstahammar som kom i gång i mitten av 08. Den riktningsmaskin, som L lät tillverka, användes sedan i 50 år, o axeltillverkningen utvecklades med åren mycket gynnsamt. Under faderns sjukdom från sommaren 10 o våren efter hans död 11 fungerade L som disponent.

Konkurrensen från tyska järnverk var hård o framtidsutsikterna mörka. L flyttade nu till Kockums jernverks ab i Kallinge som överingenjör under VD Emanuel Trotz, som uppgjort ett stort ombyggnadsprogram. L åtog sig nybyggnad av både göt- o stångjärnsvalsverken, samtidigt som en ny kraftstation uppfördes öster om Ronnebyån. De nya moderna valsverken blev färdiga 13, o L fortsatte med ett nytt tunnplåtsvalsverk med Europas största svänghjul, som kom i bruk i juli 14. När första världskriget bröt ut, stod Kallinge rustat för en kraftig produktionsökning o räknades som ett av landets största o modernaste järnverk med c:a 500 arbetare o 2,5 milj kr i årstillverkningsvärde, som snart mångdubblades. L fick en självständig ställning som driftschef för järnverket, från 15 med disponents titel.

Med de nya valsverken kunde krigskonjunkturerna utnyttjas varigenom bolagets ställning konsoliderades o ytterligare investeringar möjliggjordes. För tillverkning av höglegerad transformatorplåt o klenare stålgjutgods uppförde L 15—16 en mindre elektrisk stålugn, typ Rennerfelt, varpå följde en uppmärksammad elektrostålproduktion. En martinugn om 17 ton tillkom 16—17, plåtvalsverket dubblerades 19 o 25 byggde L ett tredje verk. Produktionen inriktades från 20-talet alltmer på valsning o galvanisering av tunnplåt samt tillverkning av gjutna spisar o hushållsgods.

25 blev Erik Kockum VD för hela bolaget, men liksom förut handhade L med stor skicklighet den direkta driften vid Kallinge o den tekniska utvecklingen där ända till 49. Efter valsverkens grundliga ombyggnad 35—36 fördubblades plåtproduktionen. 46 var L klar med ny verkstad för tillverkning o montering efter löpande band-principen av ved-, gas- o elspisar. 49, då ett nytt modernt, mekaniserat gjuteri invigdes, avgick L efter 38 års tjänst. — L var även flitigt engagerad i Kallinge fabrikssamhälles kommunala liv samt inom det frivilliga försvaret.