Axel J Leuuenhaupt

4 Leuuenhaupt, Axel Johan, son till L 2, f 1657 (Palmskiöld) eller 30 april 1660 (Åkerstein), d 26 febr 1717 på Edshult i Edshult, Jönk (L:ska släktarkivet, vol 347). Inskr vid UU 30 jan 72, överlöjtnant vid flottan 28 (ej 20) maj 77, skeppskapten 8 maj 78, permission för utrikes tjänst 31 mars 80, gjorde därefter under fem år två sjöresor med engelska flottan o en med den holländska "åt Spanien o de kuster av Italien, Asia o Africa uti Medelhavet" (HH 9), schoutbynacht i sv tjänst 25 okt 86—16 maj 91, var därefter i fransk, venetiansk o maltesisk tjänst, befälhavare över flotteskadern i Gbg 9 okt (ej nov) 11, vice amiral 23 febr 12, ledamot av amiralitetskollegium 23 mars 16.

G 5 dec 86 i Sthlm, Jakob, m grev Charlotta Maria Stenbock, f 12 okt 67 (Åkerstein; döpt 5 nov i Jakob), d 23 dec 40 i Sthlm (Svea hovrätts arkiv; begr 27 dec i Riddarh), dtr till riksamiralen greve Gustaf Otto Stenbock o L l:s änka grev Christina Catharina De la Gardie.

Axel L, vilken liksom andra dåtida medlemmar av släkten L ofta kallades Leijonhufvud, blev i sjöstriden mellan Stevns klint o Falsterbo 1 juli 77 (jfr bd 19, s 367) illa sårad av en styckekula i högra låret (M 1832). Han fick senare ökad erfarenhet av livet till sjöss i engelsk o holländsk tjänst under förra hälften av 1680-talet. Det temperament som kännetecknat L:s farfars far o namne (s 479 ff) o även är belagt hos hans far, hans farbror L 1 o hans kusin Gustaf L, gjorde honom emellertid svår att samarbeta med. 90 måste han göra avbön för "fel o förgripligheter" i ett mål, "missfirmige åthävor" o "åtskillige oanständige disputer" mot viceamiralen Cornelius Ankarstierna (bd 2) samt "en hop eftertänkelige o obetänksamme discourser o berättelser om själva amiralitetsverket" (RR).

Därefter tog L 91 avsked från sin tjänst som schoutbynacht. Ett odaterat memorial om honom (M 1832) meddelar åtskilliga uppgifter om hans verksamhet under de närmast följande åren. Med rekommendationsbrev från Karl XI begav sig L till Frankrike, i vars tjänst han under amiralen V-M d'Estrées deltog i en expedition mot en spansk eskader. Sedan denna retirerat till Neapels hamn o d'Estrées flottstyrka avseglat till Toulon, deltog L i Venedigs tjänst i kriget mot turkarna i Grekland o i maltesisk tjänst i strider mot tripolitanska o algeriska örlogsskepp. 30 maj 93 daterade han i Venedig ett brev till den sv kommissionssekreteraren i Paris. Via Holland återvände L sedan till Sverige. 94 beivrade Karl XI genom den sv envoyén i Holland att L genom två officerare utmanat en av sina f d medtävlare inom den sv flottan, viceamiralen E F Taube, på duell.

Av brev i DRA framgår, att L 96 underhandlade med den danske envoyén i Sthlm om att gå i dansk tjänst (L:ska släktarkivet, vol 323), o dagarna före Karl XI:s död våren 97 skall han ha uppgivit för samme danske envoyé, att danskarna i händelse av konungens frånfälle hade möjligheter att återfå skånelandskapen med hjälp av med reduktionen missnöjda sv adelsmän (Fryxell 1843), På hösten s å var han en av dem som på riddarhuset tog initiativet till Karl XII:s myndighetsförklaring, o under den följande debatten skall han ha hotat att kasta ut den betänksamme Gustaf Cronhielm (bd 9) genom fönstret.

Kort därpå blev L förbigången vid besättandet av en viceamiralstjänst (Amiralitetskoll :s hist). Detta torde vara bakgrunden till att Karl XII 98 måste beordra amiralitetskollegiet att rannsaka om nya "svåra expressioner" av honom mot den förutnämnde Ankarstierna, vilken numera var amiral o som ledamot av amiralitetskollegiet deltagit i ärendets handläggning. Därefter förekommer L ej i offentliga sammanhang förrän vid utskottsmötet i Sthlm 1710. Där kritiserade han enväldet o amiralitetet o klagade över att han av "en particulair person" var "förföljd o stängd" ifrån att tjäna sin konung o uppoffra sitt liv.

Några månader tidigare hade emellertid landshövdingen i Blekinge Jöran Adlersteen (bd 1) till defensionskommissionen vidarebefordrat några sjöofficerares plan, att sv skepp skulle göra en kupp o instänga den danska flottan vid Khvn, varvid L, "en frisk o capabel sjöman", vore den ende som kunde ifrågakomma som befälhavare. Denna plan kom på grund av penningbrist aldrig att realiseras. Då hösten 11 en ny chef behövdes för flotteskadem i Gbg o ingen vid amiralitetet kunde undvaras i Karlskrona, förordnade emellertid rådet L på denna post. Detta stadfästes några månader senare av Karl XII, som nu befordrade honom till vice amiral.

I samarbete med den nye överkommendanten i Gbg Hugo Hamilton (bd 18) satte L nu denna eskader i stånd att gå till sjöss. Försommaren 12 jagade han undan en dansk flottstyrka o kapade mellan Helgoland o Doggersbank flera fartyg. 13 ville L göra en expedition till Tönning för att undsätta sin hustrus bror Magnus Stenbock men hindrades av rådet, som fruktade för norska anfall mot Gbg. Brist på båtsmän o pengar gjorde, att han trots energiskt arbete hade svårt att nå några större resultat. På grund av guvernören C G Mörners klagomål över L:s trätgirighet o ohörsamhet skilde Karl XII honom 16 från hans befäl o beordrade honom att i stället tjänstgöra i amiralitetskollegiet i Karlskrona.

L har av en historiker ansetts som "den skickligaste o i sitt yrke mest erfarne amiral sv flottan denna tid ägde" (Hammarskjöld).

Han ägde Jokkis (Jokioinen) i Tavastland, vilket han gav sin hustru som morgongåva, o disponerade sin mors säteri Edshult i Edshult, Jönk, o sin hustrus säteri Runsa i Ed, Sth. Dessutom hade han hus i Sthlm (Tegnér), sannolikt det från modern härrörande Kruusska huset Svartmannagatan 8.