Johan Sverkersson

Johan Sverkersson, f 1201, d 10 mars 1222 på Visingsö, Jönk. Föräldrar: konung Sverker Karlsson av Sverige o Ingegerd Birgersdtr (Folkungaätten; ovan s 7). Jarl 02 —senast 08, konung av Sverige tidigast 16, krönt 19 före 7 aug i Linköping. — Ogift.

J är den förste sv konung vars födelseår är känt. Den samtida isländska notisen, att han efter sin morfar Birger brosas (bd 4) död blev jarl, då han var endast en vinter gammal, är kombinerad med en spefull kommentar, att svearna då hade en byxlös jarl. Detta har ansetts vara en återklang av den harm det i vissa kretsar kan ha väckt, att konung Sverker på detta sätt gjorde sin späde son till den dominante Birger brosas efterträdare, tydligen för att säkra tronföljden inom sin släkt och minska jarlaämbetets betydelse. Man har häri sett en av orsakerna till den följande händelseutvecklingen, då J:s morbröder, Birger brosas söner Knut och Folke (bd 16), i Sverkers ställe hyllade Erik den heliges sonson Erik Knutsson, hos vilken de blev jarlar efter varandra.

Då J några år senare efter Erik Knutssons död blev sv konung, föranledde detta den avlidnes svåger konung Valdemar "sejr" av Danmark att hos påven protestera mot att han med stöd av vissa ej namngivna stormän med våld bemäktigat sig Sverige med undanträngande av Eriks postume son med samma namn, Valdemars systerson. Så uppges i ett brev 7 aug 1219, genom vilket påven efter J:s kröning förordnade de nordtyska biskoparna av Lübeck, Schwerin och Ratzeburg att undersöka, om kröningen ägt rum efter Valdemars protest. Om så skett, skulle de ålägga ärkebiskopen i Uppsala och en av de vid kröningen assisterande biskoparna att personligen jämte ombud från de övriga sv biskoparna inställa sig i Rom för att stå till svars. Genom ett annat påvebrev fick de tre nordtyska biskoparna samma dag order att söka få till stånd förlikning. 1220 reste en av de vid kröningen assisterande biskoparna, biskop Bengt (bd 3) i Skara, till Rom, vilket resulterade i ej mindre än 26 påvebrev om sv förhållanden från tiden 3 nov 1220—25 mars 1221.

Den dag, då J kröntes i början av 1219, utfärdade han ett privilegiebrev för de sv biskoparna, som innebar en förnyelse av faderns privilegiebrev av 1200 och i viss mån en utvidgning av detta. Samtidigt tillkom ett gåvobrev till linköpingsbiskopen Karl, i vilket han nämner denne som sin kansler, som stött honom i såväl motgång som medgång, och kallar honom sin släkting (cognatus). Karl var nämligen brorson till J:s morfar Birger brosa. Som vittnen nämns i brevet ärkebiskopen och tre biskopar samt fem världsliga stormän, främst jarlen Karl den döve, som torde vara identisk med en bror till Birger brosa. Bland de övriga fyra var Karl den döves son Ulf, senare känd som jarl under namnet Ulf fase, samt biskop Karls bröder lagman Eskil (bd 14) och Bengt. Det är alltså tydligt, att de stormän, som enligt det ovannämnda påvebrevet gjort J till konung, var hans mödernefrän-der av den s k Folkungaätten (bd 16).

Året efter Valdemar "sejrs" bekanta korståg till Reval for J 1220 enligt den samtida lettiske prästen Henriks krönika med jarlen Karl den döve, flera biskopar och en stor här till Estlands västkust ("Rotalia"). Där tog han sitt högkvarter på Leal, varifrån svenskarna trängde in i landet, döpte och byggde kyrkor. Sedan fredlig kontakt etablerats med danskarna i Reval, återvände J till Sverige. Kort därpå erövrade öselborna Leal, varvid både jarlen och biskop Karl stupade, enligt sv annaler 8 aug.

Västgötalagens kungakrönika, som anses ha tillkommit blott några decennier efter J:s död, och vars författare synes ha sympatiserat med hans släkt, uppger, att han var mycket "godvillig", och att hela Sverige sörjde honom. Enligt samma källa begrovs han i Alvastra liksom sina förfäder. Han var den siste manlige medlemmen av sin släkt.