Sven A Hedlund

1 Hedlund, Sven Adolf, f 24 febr 1821 i Färentuna (Sth), d 16 sept 1900 i Gbg (Domk). Föräldrar: lantbrukaren Carl Adolf H o Regina Björner. Inskr vid UU 4 okt 39, FK 12 mars 45, eo tjänsteman i ED samt eo amanuens vid KB 47, medarb i Dagligt Alleh 47—49, red för Örebro tidn 49—51, sekr i Allm reformbestyr 49—53, medarb i Aftonbladet 51—52, red för GHT fr o m 1 okt 52, burskap som minuthandl i Gbg 53, ansvarig utg av GHT 58—96, led av bl a Allm folkskolestyr i Gbg 58—66, direktionen för fattigförsörjningen där 60—65, styr för Gbgs mus 61—93 (sekr 61—90), direktionen för Allm o Sahlgrenska sjukh 63—64, stadsfullm i Gbg 63—90, led av kommittén för under-sökn av pauperismen 64—72, led av AK 67 —69 o 79—83, av FK 75—76 o 86—89 (särsk försvarsutsk 67 o 69, bevillningsutsk 76 o 79—83, AK:s undervisn:sutsk 81), av Gbgs fattigvårdsstyr 72—75 o förlikningsnämnd (numera rättshjälpsanstalt) 78—93 (ordf 86—93), av lantförsvarskommittén 80 —82, av styr för Gbgs högskola 87—93. — LVVS 60.

G 16 aug 54 i Otterstad (Skarab) m grev Christina Maria (Stina) Rudenschöld, f 29 april 32 i N Råda (Värml), d 16 dec 05 i Gbg (Domk), dtr till kaptenen greve Torsten R o Kristina Charlotta af Geijerstam.

Sin publicistiska debut gjorde Sven (eller S A) H med en anonymt insänd artikel kring temat Vad är bildning, som undertecknad Hirundo återgavs i posttidningen 24 juli 1845. I artikeln konstaterar han att »den rikaste intellektuella bildning utan den moraliska ej bliver bildning; att en människa av upphöjd sedlig storhet aldrig kan räknas till de obildade — och att på detta sätt fördelningen i 'bildade och obildade' torde komma att bliva annorlunda än man nu uppdrager den».

Karl Warburg, som återgav artikeln i GHT 3 nov 1917 framhåller i en kommentar att i denna debutartikel kan man återfinna det väsentligaste i det program som H under hela sin publicistiska verksamhet gjorde till sitt — liberalismens omtolkning av den humanistiska bildningens mål så att den skulle komma att omfatta alla folkklasser. Till Warburgs iakttagelser bör emellertid fogas ytterligare ett drag i artikeln, också det typiskt för H:s hela livsinställning, nämligen betonandet av vad som i artikeln betecknas som »den moraliska grunden».

Bestående intryck fick H av de politiska förhållandena i Frankrike under februarirevolutionens år. Av Dagligt Allehanda sändes han i april 1848 till Paris. I de minnesanteckningar H mot slutet av sitt liv ställde samman kommenterar han sitt första stora tidningsuppdrag: »Nog voro mina brev gröna», skriver han, »men ärliga voro de och buro vittne för den sympati jag kände för arbetarna». De negativa erfarenheterna av Louis Blancs nationalverkstäder, vars misslyckanden han kunde följa på nära håll, ingav honom en bestående skepsis mot socialismen. Han finner statssocialismen orealiserbar. I dess ställe sätter han begreppet frihet. »Jag tror att arbetaren måste själv taga initiativet att göra sig allt mera oberoende av kapitalet. Detta kan icke försiggå annat än genom association, numera, då den enskilda arbetskraften alltid måste ligga under för den förenade, fabriken. Men dessa associationer måste vara fria».

Från Paris fortsatte H sin reportageresa till Berlin. I ett anförande som han under sitt Berlinbesök höll i en politisk klubb framhöll han bland annat, att enligt hans uppfattning var en materialistisk lösning av den sociala frågan inte nog. »Utan hågens upplysning och förädling blir de materiella villkoren för välståndet utan gagn .. . Det är med så väl materiella som andliga medel vi skola arbeta för vårt släktes höjande till sann kultur, till sedlighet och upplysning». Synpunkterna och formuleringarna kan tyckas naiva, och de skulle kunna avfärdas med termen liberalt allmängods. För H kom emellertid vad han den gången yttrade att bli de riktlinjer, som han under hela sin tidningsmannabana handlade efter.

I motsats till vad man från liberalt håll hade väntat sig framlade regeringen inte något förslag till representationsfrågans lösning inför 1847—48 års riksdag. Följden blev en ökad politisk aktivitet från liberalernas sida. 20 febr 1848 bildades av ett hundratal frisinnade riksdagsmän Reformvännernas sällskap. I bestyrelsen ingick de flesta av tidens främsta liberala politiker, bland dem Lars Hierta, J G Richert m fl. Vid ett av föreningens första sammanträden uppträdde även H som talare. Med utgångspunkt från februarirevolutionens händelser — anförandet hölls i mars 1848 — konstaterade han att som en motsats till en äldre tids efter hand förstelnade och funktionsodugliga sammanslutningar, skråsamfunden och stånden, hade vuxit fram en ny typ av organisationer. H kallade dem »kroppsarbetets associationer». Med deras hjälp skulle den politiska rätten uppnås, »rätten att utöva en plikt, en helig och ansvarsfull, att arbeta för andra. Yrkar man på rätten att utöva sina plikter, då har man rätten och handlar stort.»

Anförandet väckte uppmärksamhet och innebar i verkligheten början till H:s politiska bana. I nov 1848 valdes H till sekreterare för Sthlms reformsällskap och följande år till huvudsekreterare i den sammanslutning av landsortens många reformsällskap, som bildades vid ett sammanträde i Örebro i juni 1849. Hans uppgift blev att söka utarbeta ett fullständigt förslag till ny riksdagsordning. Detta uppdrag, som var avlönat, ledde till att H för en tid flyttade till Örebro, där han samtidigt övertog ledningen av den av förläggarefirman N M Lindh ägda Örebro Tidning. Arbetet inom reformsällskapet gav H en god politisk skolning, även om de förslag som framlades i och för sig inte ledde till några resultat. Lika viktiga blev de praktiska erfarenheter av skötseln av en landsortstidning, som han gjorde. De samlade erfarenheterna skulle H fullt ut komma att utnyttja som redaktör för GHT.

Då H 1852 antog ett anbud att övertaga redaktörskapet för GHT, hade han närmast dessförinnan under något mer än ett år varit medarbetare i Aftonbladet och en kortare tid, hösten 1851, tjänstgjort som chefredaktör. I jan 1852 överlät L J Hierta Aftonbladet till ett konsortium med magistrarna C F Bergstedt och P E Svedbom som främsta namn. H:s ställning blev därigenom osäker. Helt sammanföll inte heller hans politiska uppfattning med de nya ägarnas. »Magistrarnas Aftonblad» började enligt mångas uppfattning — och till dem hörde H — få en betänkligt grå anstrykning. GHT, grundad 1832 av grosshandlaren Magnus (Måns) Prytz, var å andra sidan en ansedd liberal tidning, som dock i början av 1850-talet drabbats av allvarliga kriser. Under 1830-och 1840-talen slöt tidningen upp vid Aftonbladets sida i kampen mot allenastyrande och ämbetsmannavälde. Tidningen förordade också ett nytt representationsskick. 1848 överlät Prytz tidningen på avbetalning till redaktören för Jönköpingsbladet John Sandvall, vilken förvandlade den förut blygsamma varannandagspublikationen till en daglig fyrsidig tidning och drev upp prenumerationsstocken. Han lyckades också skaffa goda medarbetare, bland andra H, som medverkade med korrespondenser från Sthlm. 1851 måste emellertid Sandvall rymma till Amerika, sedan vissa oegentligheter, vilka han begått under sin Jönköpingstid, blivit uppdagade. Prytz, som alltjämt var tidningens huvuddelägare, erbjöd då H att bli redaktör, vilket han accepterade.

På det rikspolitiska planet kom H aldrig att spela någon avgörande roll. En orsak kan vara att han efter sin överflyttning till Gbg förlorade den direkta kontakten med de tongivande politiska kretsarna i Sthlm. Till riksdagen kom han först femton år efter det han lämnat Sthlm, dvs först efter representationsreformens införande. Någon glänsande talare — som Adolf Hedin — var han knappast. En annan förklaring till att H aldrig fick något avgörande politiskt inflytande ligger i att hans kommunala uppdrag i Gbg samt framförallt skötseln av tidningen hindrade honom att helhjärtat ägna sig åt rikspolitisk verksamhet. Åsiktsmässigt kom han att stå någonstans mitt emellan liberalerna och lantmannapartiet. Hans huvudintressen som rikspolitiker kom att gälla dels försvarsfrågan, dels skolfrågor.

I likhet med de flesta liberaler såg H med skepsis på inrättandet av en stående armé. Armén innebar ett stöd för det bestående samhället, i sista hand för ett inkonstitutionellt styrelseskick. I Sverige, där de värvade trupperna spelade en mindre roll, kom den stående armén att bli identisk med indelningsverket. H satte in striden om dess avskaffande i ett utrikespolitiskt sammanhang. Hans uppfattning var, att utrikespolitiken borde bygga på neutralitetspolitisk grund. Försvaret borde visserligen utgå från principen om allmän värnplikt men i H:s version en värnplikt av ett mycket speciellt slag. Med utgångspunkt från bland annat skarpskytterörelsen och från erfarenheter av det schweiziska försvarssystemet förordade H i en rad artiklar införandet av ett vittförgrenat hemvärn, en milis. »Må Sverige vara väpnat som igelkotten, så att bajonettspetsar möta en angripare från kust till kust. Det rubbar ej vår nationalvälmåga men ingiver oss självförtroende» skrev H i GHT i aug 1865. Sin linje drev H konsekvent, och han kom därför också att bli motståndare till de förslag till försvarsfrågans lösning, som tid efter annan framlades.

H utvecklade samtidigt i GHT en neutralitetspolitisk tankegång. Han ställde sig allt mer avvisande till skandinavismen, vilken han fruktade skulle komma att draga in Sverige i utrikespolitiska äventyr, och han intog vid utbrottet av fransk-tyska kriget en anti-fransk hållning. Frankrike betraktade H nämligen som chauvinismens och militarismens högborg i Europa. Karl XV :s klart uttalade sympatier för Napoleon II:s Frankrike såg han som ett utslag av den antikonstitutionella inställning han tillskrev kungen. Visserligen beklagade GHT Preussens vägran att uppfylla Pragfredens bestämmelser om en folkomröstning i Nordslesvig, varigenom den dansktalande delen av Slesvig hade kunnat återgå till Danmark. Trots detta var tidningen — i motsats till större delen av den sv pressen (Rudolf Wall i DN hade dock i stort sett samma inställning som H) — en klar anhängare av Preussen. Bestämmande för H:s ståndpunkt mot slutet av 1860-talet var hans övertygelse om att Bismarck var en efemär företeelse och att den tyska liberalismen var på stark frammarsch. Men förutsättningen för liberalismens seger var ett enat Tyskland. Samtidigt ställde H in den seger för den tyska liberalismen, på vilken han hoppades, i ett större sammanhang, nämligen den internationella fredsrörelsen. Under de följande decennierna kom visserligen H att med besvikelse finna den tyska liberalismens seger långt avlägsen. GHT kom dock att spela en inte obetydlig roll i samband med den övergång till en allt mer tyskorienterad inställning som kom att prägla det senare 1800-talet. Från 1889 överlämnade H en allt större del av den direkta ledningen av tidningen i andra händer dock utan att under återstoden av sitt liv helt släppa chefskapet.

Under åren omkr 1870 var Viktor Rydberg GHT:s utrikespolitiske redaktör och fungerade tidvis även som chefredaktör, då H var frånvarande för riksdagsmannauppdrag. Den betydelse H haft för Rydberg är väl känd. Avgörande för dennes utveckling blev att H trots sin stora uppskattning av Rydberg som tidningsman stödde hans planer att lämna den aktiva tidningsmannabanan för att få odelad tid till författarskap. Betydelsefullt kom också det personliga stöd att bli, som H gav Rydberg under de följande decennierna.

I skolfrågan var H starkt engagerad. Han var svärson till den kände reformpedagogen greve Thorsten Rudenschöld, vars idéer om skolan som den enda säkra vägen att genomföra en ståndscirkulation han gjorde till sina. I riksdagen bekämpade han tillsammans med bl a F T Borg, redaktör för Öresundsposten, och Adolf Hedin såväl katekesterrorn i folkskolan som latinherraväldet i läroverken. Under de häftiga skoldebatterna i riksdagen omkring 1880 framträdde H som företrädare för tanken om folkskolan som bottenskola. Han stod under denna tid bl a i brevväxling med Anders Berg i Finspång, en av pionjärerna för det sv folkskoleväsendets utveckling.

Sin största insats gjorde dock H som kommunalpolitiker i Gbg. Handelstidningens ställning blev allt mera väl befäst. Med undantag för en tillfällig nedgång under fransktyska kriget kunde H, som efter hand förvärvat huvuddelen av aktierna, glädja sig åt att se tidningens upplaga öka för varje decennium. GHT blev därför opinionsbildande i Gbg. Med tidningen som språkrör framförde han en rad reformkrav och initiativ till institutioner och inrättningar av skilda slag. Samtidigt arbetade han aktivt för sina idéer, i regel som sekreterare i olika utredningar och kommittéer samt som ledamot av stadsfullmäktige, och han lyckades också få ekonomiskt stöd från köpmannaaristokratin. Ett exempel härpå bjuder tillkomsten av Praktiska hushållsskolan, skapad för att bereda, döttrarna till fattiga familjer en användbar yrkesutbildning och ett led i en lång rad av åtgärder för bekämpandet av fattigdomen i Gbg, som föreslogs av den s k pauperism-kommittén och vilka stöddes av H. Initiativet till skolans grundande togs av H, publicitet uppnåddes med hjälp av artiklar i GHT och medel till en skolbyggnad skänktes av grosshandlaren J J Dickson. Skolan, som 1965 firade sitt hundraårsjubileum, är alltjämt i verksamhet om också i ändrade former.

Av störst betydelse för det framtida Gbg blev måhända tillkomsten av Gbgs Museum, som på H:s förslag inrymdes i Ostindiska Kompaniets f d lagerbyggnad. Ur det embryo som utgjordes av museets boksamling växte efterhand Gbgs stadsbibliotek (numera GUB) fram, och de föreläsningar, som i anslutning till museets visningar hölls inom Gbgs fria akademi, blev början till Gbgs högskola. Den fria akademin tillkom efter artiklar av H i GHT. Inspirerad av akademins verksamhet donerade grosshandlaren Edvard Magnus 200 000 kr för inrättandet av ett universitet, »lämpat efter nutidens behov», och en annan av Gbgs stora köpmän, Fredrik Lundgren skänkte 400 000 kr för upprättande av en högre undervisningsanstalt eller högskola. I en rad uppmärksammade artiklar framhöll fil dr Sigfrid Wieselgren, att en akademi utan examensrätt vore föga ändamålsenlig. Wieselgren lyckades genom förmedling av Oscar Ekman intressera David Carnegie för frågan. Det gällde, för att citera Wieselgren, att »åstadkomma ett idéens högkvarter mitt inne i de materiella strävandenas huvudstad». Carnegie donerade för upprättandet av en högskola en halv million kronor. H, som tidigare närmast ivrat för en fri akademi utan examensrätt och som var sekreterare i den stadsfullmäktigeberedning, vilken hade att handlägga frågan, medverkade med uppgivande av sin egen inställning till enhällig framställning till stadsfullmäktige om inrättandet av en högskola i enlighet med riktlinjerna i Carnegies donationsbrev. Han inledde även debatten i stadsfullmäktige med ett yttrande, vari han bland annat framhöll, att han en gång trott att, »kunskapsbegärets inre makt skulle mana rätt många män och kvinnor, särdeles de unga, att uppsöka de tillfällen till inhämtande av kunskaper, som erbjödes dem». Han hade emellertid blivit övertygad om fördelen »för det allmänna, dvs för landet i dess helhet» av en högskola, som väl hade fasta studiegångar men där man kunde bedriva studier oberoende av de gamla akademiska traditionerna, i verklig frihet.

H hade börjat sin tidningsmannabana med att diskutera innebörden av begreppet bildning. Han avslutade sin verksamhet som liberal politiker och aktiv kommunalman med betydande insatser som ledamot av styrelsen för Gbgs högskola, vilken så som han hoppats fick sin speciella prägel av framstående forskning, bedriven i liberal anda.