A Viktor Rydberg

Rydberg, Abraham Viktor, f 18 dec 1828 i Jönköping, Sofia, d 21 sept 1895 i Danderyd, Sth. Föräldrar: slottsvaktmästaren Johan R o Hedvig Christina Duker. Elev vid Jönköpings h lärdoms- o apologistskola 39, vid Växjö gymn sept 45, medarb i Jönköpingsbladet 47, i Gbgs handels- o sjöfartstidn (GHT) 49, i Jönköpingsbladet 50, studentex vid LU 19 juni 51, inskr 14 febr 52, studier i juridik där, informator i Gbg o på Känsö, Styrsö, Göt, 52, på Senäte, Otterstad, Skar, april 54, medlem av red för GHT febr 55, led av Allm kyrkomötet 68, av AK 70–72 (led av tillf utsk 71L, av särsk utsk 71U, av KU 72), offentlig föreläsare vid Gbgs stads undervisn:fond 12 jan 76, tf lär i kulturhist vid StH 23 jan 84, e o prof i samma ämne 28 juni 84 (ord 85), prof i de bildande konsternas teori o hist från 19 jan 89, allt vid StH. – LWS 65, LSA 77, fil hedersdr vid UU 6 sept 77, HedLWS 86, LFrKA 87, LVA 89, LVHAA 90.

G 14 mars 1879 i Gbg, Domk, m Susen Emilia Hasselblad, f 16 april 1849 där, ibid, d 7 april 1932 i Sthlm, Engelbr, dtr till grosshandlaren Fredrik (Fritz) Wictor H (bd 18, s 325) o Susanna (Susen) Kjellberg.

Viktor R:s bana utgör ur en synvinkel ett vackert exempel på ett uppstigande från extremt fattiga och betryckta förhållanden till samhällshierarkins höjder tack vare en utomordentlig och uppenbar begåvning. Få sv diktare har från en så miserabel utgångspunkt tagit sig upp till en så erkänd och uppburen ställning. Mer än kanske någon annan betydande sv 1800-talsförfattare hade R erfarenhet av livet på samhällets botten men också av möjligheten att av egen kraft och med goda hjälpares bistånd skapa sig en karriär.

De första åren av sin barndom framlevde R visserligen under tämligen välbärgade förhållanden. Fadern, som tidigare varit soldat och 1809–13 deltagit i strider både i Finland och Tyskland, erhöll 1827 tjänst som slotts- och fångvaktmästare vid Jönköpings kronohäkte. Familjens bostad var inrymd vid fängelsets borggård. Det kunde förefalla vara en dyster uppväxtmiljö med lekplatser på borggården inom synhåll från fångarnas gallerförsedda celler eller på fästningsvallarna med sina höga ravelliner eller i de mörka gångarna under bastionerna. Men när R på äldre dagar blickade tillbaka till denna värld tycktes den honom vacker: "Nästan allt som jag såg var skönt: den stora blå himlakupan med solen, månen, stjärnorna och skyarna; fästningsvallen med sin grönska, syrenträdet med sina blommor ... så även tavlorna på kammarväggarna, mina leksaker, de blanka kärlen i köket och elden på kökshärden eller i kakelugnarna". Gossen fröjdades enligt denna minnesbild åt faderns kokard och värja som hängde på salsväggen: "Allra mest fröjdade mig dock min moders anlete" (Warburg, 1, s 30).

Hur mycket modern som levande person kan ha betytt för R är ovisst. Att hon som minne och saknad hade ett svåröverskattbart inflytande är tydligt. R skulle som vuxen ständigt återkomma till detta minne och åberopa hennes roll genom den religiösa uppfostran och idealistiska inriktning hon gav honom. Hennes död i koleran då R var fem år gammal fick också en omvälvande, ja katastrofal betydelse för familjen. Faderns själsförmögenheter undergrävdes av sorgen, han måste ta avsked från sin befattning och intogs på anstalt. Familjen skingrades.

R utackorderades under sin skolgång i olika fosterhem, där han ibland fick slita ont. Hans skolgång blev likväl framgångsrik, och efter att ha genomgått Jönköpings högre lärdomsskola inskrevs han vid Växjö gymnasium. Detta var en traditionsrik skola och den unge R kom i beröring med eforusbiskopens familj. Då Esaias Tegnér begravdes fanns han bland de skolgossar som bildade häck. Någon trivsel erfor R emellertid inte i Växjö. Han har senare sagt om gymnasieåren att de "äro de enda åren av min livstid, som jag ser tillbaka på med verkligt obehag". En av anledningarna till detta obehag antydde han med orden: "Den invigning jag där fick i ynglingaålderns mysterier var sådan, att jag ständigt längtade tillbaka till mitt glada, fantasisvärmande gosseliv bland ofördärvade jämnårige i Jönköping" (Warburg, 1, s 70). Det fanns, vågar man säga, ett förblivande förpubertalt drag i R:s fantasi- och känsloliv som fick honom att idealisera gosseåldern och ingav honom missmod inför yttringar av vuxen sexualitet.

Fattigdom lika mycket som vantrivsel torde dock ha varit bestämmande för att R 1847 avbröt studierna i Växjö och återvände till Jönköping. Där kom han i kontakt med Jönköpingsbladet, vars utgivare Johan Sandwall var en radikal i C J L Almqvists (bd 1) anda. R knöts nu till Jönköpingsbladet och då Sandwall 1848 övertog redigeringen av GHT följde han denne till Gbg och var anställd vid tidningen till 1850.

Erfarenheterna från den publicistiska verksamheten fick avgörande betydelse för R. Nu utformades den radikala samhällssyn som, visserligen med tiden modifierad och fördjupad, skulle prägla honom livet ut. Nu förvärvade han vanan att med pennan i hand, kommenterande och debatterande, följa dagshändelserna. Och nu framträdde han för första gången som diktare. Det han publicerade, t ex Vampyren (1848) eller Ett äventyr i finska skärgården (1850), var visserligen följetongsberättelser i tidens sensationsromantiska stil och skulle senare av R aldrig betraktas som en del av hans seriösa oeuvre. Men de var likväl förstlingsverk och innehöll genom sin kombination av melodramatisk intrig och radikal politisk hållning något som skulle karaktärisera även R:s mogna romaner.

1851–52 avbröt R för en tid sin publicistiska verksamhet för akademiska studier. Han avlade studentexamen vid LU och inriktade sig på juridiken. I Lund kom han också in i en litterärt engagerad kamratkrets där man bildade det vittra sällskapet Sjustjärnan. Några satiriska verser från denna tid bär vittne om R:s uppgörelse med den hegelianska filosofi som då var förhärskande vid det sydsvenska lärosätet. Om sin lundatid har R i efterhand uttalat sig i olika riktningar. Han har skrivit att vinsten av hans vistelse vid universitetet var "lika med noll + en liten erfarenhet av brödbekymmer, rummel, skånskt surbröd, filosofiska fraser, råhet, s k studentvänskap och betygvingleri". Men han har också på tal om vantrivseln i Växjö sagt: "Först vid universitet i Lund, i en krets av högsinnade och begåvade kamrater, återfann jag mig själv" (Warburg, 1, s 70). Säkert är att det akademiska inslaget skulle komma att bli lika betydelsefullt för R:s fortsatta liv som det journalistiska.

Emellertid lämnade R akademin utan examen. Det huvudsakliga skälet var säkerligen fattigdom. Under de närmaste åren försörjde sig R genom informatorsverksamhet. 1855 återvände han till publi-cistiken och inträdde på S A Hedlunds (bd 18) anbud i redaktionen för GHT. Därmed inleddes R:s storhetstid som författare och idédebattör. I Handelstidningens spalter men också i bokform framträdde R nu allt tydligare som en av samtidens få verkligt betydande sv författare.

Skönlitterärt växte R:s skaparkraft. Det melodramatiska inslaget med inspiration från Sue och Dumas fanns kvar, men psykologin fördjupades och idédebatten fick ökad vikt. Samtidsromanen De vandrande djäknarna (1856) och den historiska äventyrsromanen Fribytaren på Östersjön (1857) med motiv från 1600-talets häxprocesser bar vittne om detta. Båda publicerades först i följetongsform i GHT. Från denna tid stammar också den roman som skulle förbli R:s mest populära, den romantiska medeltidsberättelsen Singoalla (1857). I fråga om psykologiskt intresse och genom det ljus den kastar över R:s inre problematik överträffar denna berättelse alla hans övriga romaner.

Singoalla berättar om hur riddaren Erland Månesköld förälskar sig i den vackra zigenarflickan Singoalla, hur han skiljs från henne och i stället gifter sig med Helena Ulvsax, som familjen utsett åt honom. Singoalla kommer emellertid tillbaka efter många år och Erland slits mellan sin legitima maka och sin ungdoms älskade, mellan sitt väsens dagsida och dess nattsida. Splittringen leder till hans psykiska sammanbrott och Erland dödar i vanvett Sorgebarn, den son han avlat med Singoalla. Att R starkt identifierat sig med Erlands situation är tydligt och Fredrik Böök har kunnat tala om en motsats hos författaren mellan "den skuggiga världsförnekelsen och den soliga världsbejakelsen". Så tolkad handlar Singoalla "framför allt om vacklandet, om splittringen, som hotar att upplösa personlighetens enhet, om vemodet och världssmärtan, som förlamar och isolerar själarna". R hade ofta återkommande perioder av depression och svårmod, av stunder då han kände jaget upplösas och delade Erlands förnimmelse: "Man är en strömbädd för en städse rinnande flod av föreställningar, men man låter floden ha sitt lopp och söker icke kvarhålla någon av hans böljor."

Victor Svanberg ville i några undersökningar också urskilja ett inslag av "gossekärlek" i Erlands förhållande till Sorgebarn och drog paralleller till R:s svärmiska relation till Rudolf Ström, en av de gossar han varit informator för. Svanberg poängterade i sammanhanget att R:s erotiska läggning givit honom en särskild möjlighet – jämfört med "en normal nutidsmänniska" – att leva sig in i det antika liv han i senare romaner och dikter gärna skildrade. Säkert är i varje fall att den erotiska förhäxning som Singoalla berättar om inte bara avspeglar tidens skräckromantiska konventioner utan har beröring med R:s egna erfarenheter. Här har funnits en känslomässig intensitet som bidragit till Singoallas populära särställning bland R:s romaner.

R:s nästa och mest ambitiösa roman blev Den siste athenaren (1859), först publicerad som följetong i GHT. Här handlar det om en stor idéroman, där idébrottningen likväl utspelar sig mot fonden av en rafflande intrig. Den döende antiken skildras i bjärta färger – tiden är Julianus Avfällingens. Paradoxal är den kristne R:s framställning av kampen mellan hedendom och kristendom, där ädla företrädare för nyplatonsk filosofi och antik civilisation ställs mot skurkaktiga och fanatiska kristna präster. Men det paradoxala försvinner när man beaktar att det framför allt är sin egen samtids teologiska ortodoxi och intolerans R har i tankarna. I ett berömt förord, i form av ett brev till S A Hedlund, till bokupplagan av Den siste athenaren gjordes detta tydligt. R kände sig, förklarade R där, som "stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda". Vilken strid det handlade om gav R besked om när han talade om två världsåskådningar, "i vilka den civiliserade världen är delad" och vars strid utgör den världshistoriska processen. Dessa världsåskådningar svarade mot två mänskliga grundtyper, den orientaliska och den västerländska: "Individerna av den orientaliska typen känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid människosläktets vagga; de av den hellensk-västerländska typen välja lika ovillkorligt det progressistiska lägret, den framåtskådande världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket civilisationen skall röja rent." Grunddraget hos den orientaliska typen sades vara "den fromma undergivenheten under de yttre makterna" och R påminde sina läsare om att orientaler födas "icke blott vid Ganges, utan även vid Seine och Mälaren".

Det var sålunda inte minst mot orientaler födda vid Mälaren som R slungade sitt spjut. I själva verket hade han under dessa år invecklats i en serie filosofiskt-teologiska strider som kom att ställa honom mitt i sin samtids idédebatt. Den Hegelska filosofin, i synnerhet i den form den företräddes av inflytelserika sv teologer, var honom numera antipatisk. Hegelianismen hade framställt det verkliga som förnuftigt och därmed, i R:s ögon, manat till underkastelse under de yttre makterna i kyrka och stat. R:s ingripande i den s k Ljungbergska striden visade var han själv ställde sig. Anledningen gavs genom lektor N V Ljungberg, en lärjunge till C J Boström (bd 5), som bestritt läran om Kristi gudom och av detta skäl prickats av domkapitlet i Gbg, Episoden blev för R början till en djupgående uppgörelse med den ortodoxa teologin och resulterade i det stora arbetet Bibelns lära om Kristus (1862), det första betydande bibelkritiska arbetet på svenska. R ville här visa att varken läran om Kristi gudom eller kyrkans läror om Kristi inkarnation och försoningsdöd har stöd i bibeltexten. I stället framstår Kristus som idealmänniskan. Han är förebild och föredöme, inte Gud. Bibelns lära om Kristus utlöste en häftig strid med företrädare för kyrka och teologi, en strid som det är rimligt att säga att R vann i den bildade opinionens ögon.

Bibelns lära om Kristus blev inte R:s sista insats på forskningens fält. Tvärtom kom de teologiska och filosofiska, med tiden även de religionshistoriska och filologiska forskningarna att uppta en allt större del av hans tid. Så småningom kom han också att i yttre mening övergå från journalistiken till vetenskaplig verksamhet, från 1876 som offentlig föreläsare vid Gbgs undervisningsfond, från 1884 till sin död som professor vid StH.

Som forskare utmärktes R av en utomordendig mångsidighet. Han föreläste över filosofiska, estetiska, konsthistoriska och kulturhistoriska ämnen. Han hyste ett djupgående intresse för naturvetenskapliga och språkhistoriska frågor. R:s mest omfattande forskningar gällde den fornnordiska mytologin. Hans Undersökningar i germansk mytologi utkom i två omfattande volymer 1886 och 1889. Mer populärt hållen och avsedd för unga läsare var Fädernas gudasaga, bearbetad för ungdomen (1887), en levande och engagerad framställning av de fornnordiska myterna.

Det bör framhållas att R i sina forskningar inte enbart eller ens i första hand drevs av ett rent vetenskapligt intresse. För honom hade dessa undersökningar i hög grad en moralisk och politisk nutidsrelevans. R blev den kanske främste företrädaren för den nygötiska rörelse i tiden som ville ge de gammalnordiska idealen nytt liv. I detta ljus måste man se hans insatser som språkvårdare, präglade av en långtgående purism där målsättningen var att rensa ut tyska och andra främmande inslag som genom seklerna inmängts i sv språket. I detta ljus bör man också se R:s engagemang för skarpskytterörelsen och för en positiv lösning av försvarsfrågan. Med försvarsvänligheten förenade R en Tysklandsvänlig och Rysslandskritisk hållning till de utrikespolitiska spörsmålen.

Vid slutet av 1870-talet förändrades R:s borgerliga ställning också genom att han gifte sig. Sin blivande maka, Susen Hasselblad, dotter till en förmögen affärsman, hade han träffat då hon åhörde hans föreläsningar. Äktenskapet utmärktes av ömsesidig tillgivenhet och av hustruns gränslösa lojalitet snarare än av stormande passion. I själva verket hade R tvekat länge innan han tagit steget in i äktenskapet. Under 1860-talet hade han umgåtts mycket i S A Hedlunds familj och synes då ha förälskat sig i sin välgörares maka, Stina Hedlund. Ungefär samtidigt hade han ingått förlovning med en änkefru Hilma Gibson, som av makarna Hedlund ansågs vara ett passande parti för honom. Förlovningen med fru Gibson hade brutits, förhållandet till Hedlunds hade komplicerats. R hade levt i en stämning av erotiskt fiasko som först genom äktenskapet dämpades.

Sina sista årtionden ägnade R åt forskningar, åt en ny roman och åt – lyriken. Romanen Vapensmeden, publicerad 1891, blev R:s sista. Liksom hans tidigare romaner är den en intrigroman med starka spänningsinslag. I likhet med Den siste athenaren skildrar den en brottning mellan gammalt och nytt och liksom där finns R:s sympatier hos det gamla som går under. Men miljön är här svensk, förlagd till författarens egen småländska barndomstrakt. Handlingen utspelas under reformationstiden, men det är vapensmeden mäster Gudmund, den döende katolicismens försvarare, som får läsarens medhåll, inte reformatorn, den pietetslöse och brutale magister Lars.

Lyriken hör ofta ungdomen till, men R framträder på allvar som lyriker först som medelålders. En översättning av Goethes Faust (1876) hade tjänat som förövning. Åren 1875 till 1882, då R:s första samling Dikter kom ut, innebar en första rik alstringsperiod. Då tillkom en rad av R:s mest kända dikter. En ny samling, Dikter, andra samlingen (1891), hade som sin omfångsrikaste dikt Den nya grottesången, en av R:s märkligaste.

Många av R:s dikter har en subjektiv eller meditativ hållning; de speglar känslostämningar eller en personlig situation. Ofta präglas de av melankoli och svartsyn eller av längtan tillbaka till barndomens oskuldstillstånd. En rad av R:s mest lästa och älskade dikter kan hänföras till denna kategori: Tomten, Träsnittet i psalmboken, Snöfrid, Skogsrået. Dit kan också räknas Den flygande holländaren som i bilden av den till evig seglats dömde kaptenen berättar om R:s egen oro och förtvivlan och om hans längtan efter en "Fågel Fenix' ö" där hjärtat och sinnena kan finna frid: "Envar, som denna strand har nått, / o sällhet! finner där / den famn, den mun, / vartill han trått / i oskuldsfullt begär. / Där ser han vad han skönast drömt, / där möter honom allt / vad ljuvt han känt, vad rent och ömt, / i levande gestalt."

En annan grupp av dikter, som i lika hög grad tilldragit sig samtidens och eftervärldens uppmärksamhet, är de stora idédikterna. På ett sätt som har motsvarigheter hos Tegnér och Stagnelius, men som senare blev mindre vanligt, använde R lyriken som form för filosofisk och politisk idédebatt.

Dexippos, med dess hyllning till försvarsviljan och den militära heroismen, talar väl inte till en senare generation av fredsälskande svenskar men blev i skaldens samtid ett älskat deklamationsnummer. Lysande var R:s Kantat vid jubelfestpromotionen i Uppsala den 6 sept 1877, skriven till UU:s 400-årsjubileum. Där fick 1800-talets akademiska idealism ett i sin glansfullhet oöverträffat uttryck vid en tidpunkt när dess epok redan lutade mot sitt fall:

"Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, / vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas, / det är en skörd, som undan honom bärgas, / ty den hör evighetens rike till." På ett för R typiskt sätt brottas pessimism med framstegstro i denna dikt om mänsklighetens ökenvandring mot "ett mål, fördolt för dig".

S å som jubelfestkantaten tillkom en annan av R:s stora idédikter, Prometeus och Ahasverus. Här talar upprorsmannen och rättsförkämpen Prometeus för trotset mot tidens makter medan Ahasverus förkunnar resignationens evangelium. Det är i ny tappning motsättningen mellan den hellenska och den orientaliska världsåskådningen som gestaltas. I slutet av dikten uppenbarar sig dock Kristus, som tycks visa på en tredje möjlighet, kärlekens, bortom Prometeus' hat och Ahasverus' underkastelse. Prometeus och Ahasverus handlar om ett evigt aktuellt tema – motsättningen mellan trots och resignation i livet och politiken. Dock är det R:s sista stora idédikt, Den nya grottesången, som utövat den starkaste verkan på sv idédebatt. Lars Forssell har kallat den "vår poesis enda protestdikt värd namnet, skakande, villkorslös, ohygglig" (Inledn). Det är mot den nya industrialismen och kapitalismen R vänder sig i berättelsen om kung Frode och hans kvarn som mal guld åt honom men utmattning, svält och undergång åt hans trälar: "Drevs du inom Grottes stätta, / vräks du ut som lik. / Grymhet är det ej i detta, / blott aritmetik."

När R i sept 1895 avled på Ekeliden på Djursholm, där han bott de sista åren av sitt liv, sörjdes han av en hel nation. Från slutet av 1850-talet till Strindbergs framträdande hade han varit Sveriges dominerande litterära och intellektuella personlighet. Han var uppburen i landets högsta kretsar men också inom breda lager, inte minst inom arbetarrörelsen. Han hade, som ofta framhållits, hos sig samlat de flesta av det tidigare 1800-talets tendenser – nyhumanismen, den filosofiska idealismen, den götiska rörelsen, den världsförnekande romantiken, den framstegsvänliga liberalismen. Han kan ses som arvtagare i lika mån till Tegnér och Geijer, Stagnelius och Almqvist. Det kan även sägas att R i estetiskt och i viss mån i intellektuellt avseende representerar slutet av en epok. Han behärskar de litterära former, från den rafflande följetongsromanen till den konstfullt orkestrerade idédikten, som väsentligen låg färdiga vid tiden för hans framträdande. Han var i formellt hänseende ingen förnyare. Idémässigt rörde han sig inom den filosofiska och religiösa idealismens gränser hur mycket han än brottades med samtidens tankar inom naturvetenskap, politik och religion. När det moderna genombrottet kom på åttitalet betraktades R – så av Strindberg – som föråldrad och förlegad. Nittitalet bedömde honom annorlunda och mer generöst, men dess bild kunde ibland vara stiliserad på ett sätt som inte blev alldeles rättvisande.

Oscar Levertin (bd 22) karaktäriserade en gång R:s diktning med hjälp av en vacker metafor: "Den äger skuggan och svalkan, den ljusa skönheten i ett från antikt tempel till kristen basilica omändrad marmorhall. Svalorna sjunga vid kapitälerna. Solljuset flödar in brett och stilla mellan pelarstammarna - det är ro därinne full av ljus meditation och klar höghet" (Svea, s 20). Levertins liknelse blev på sin tid mycket berömd, och med all rätt. Den sammanfattar på ett utmärkt sätt något väsentligt i samtidens och den nära eftervärldens bild av R. Därmed ger den också en antydan om varför en senare tid inte haft lika lätt att uppskatta R. De svala pelarhallarna har tyckts alltför svala. Man har känt sig vandra kring i någon sorts tveksam nygotik från Oscar II:s dagar. R har blivit sin receptionshistorias fånge, har bedömts mindre för vad han var än för den schablonbild av honom som vuxit fram. När Erik Lindegren (bd 23) skrev att 'Viktor Rydbergs historiskt sett storslagna grubbeldikter" på honom gjort ett intryck av "monstruös poetisk banalitet" gav han röst åt en ny modernistisk poetik, som skydde det explicita, men också åt en läsning av R som betingades mer av modersmålsundervisningens konventioner än av en omedelbar kontakt med texterna. Men Levertins bild med all dess pregnans utelämnar mycket. En diktare som säger sig vara ute i "krigarens lovliga uppsåt att såra och döda" har uppenbarligen också annat än ro, ljus och höghet att erbjuda. En skald som drömmer om "den famn, den mun, vartill han trått / i oskuldsfullt begär" har mer av hetta och lidelse, åtminstone under ytan, än vad Levertins marmorsvala liknelse låter ana. R är överhuvud svår att fånga i en liknelse eller formel. Hans radikalism var genuin men inte lätt att definiera. Han bekände sig till "den framåtskådande världsåsikten" men tog i sina romaner snarare parti för historiens förlorare, för det undergångsdömda. Han gladde sig åt sina framgångar och framstod under sina senare år som en del av det oscariska etablissemanget. Men hans solidaritet gällde alltid dem där nere. När Oscar II ville göra R till riddare av Nordstjärneorden tog R för att inte såra monarken emot orden men vägrade sedan att bära den. Genom sin bibelkritik framstod han för många ortodoxa som en kristendomsfiende. Men han deltog vid ett berömt tillfälle i en tryckfrihetsjury som fällde Hjalmar Branting för hädelse. Han skrev den mest bitande satir mot kapitalismen som vår litteratur känner men tog avstånd från den kristendomsfientliga marxismen, som han menade leda, inte till Utopia, men till en ny Grottekvarn.

De motsägande tendenserna fanns även hos personen R. Han framträdde som stridsman för radikala idéer men var i själ och hjärta en melankolisk drömmare. Han ville vara den kampglade Dexippos som slåss för det rätta men liknade kanske mer Erland Månesköld som slets sönder mellan motstridiga viljeimpulser. Stridsglädjen, samtidsengagemanget, forskarhågen, universaliteten och mångsidigheten fann många uttryck i R:s skrifter. Men i hans mest personliga dikter regerar melankolin. Så i den vackra och säregna Skogsrået, som publicerades 1876 men som speglar stämningar vilka med jämna mellanrum återkom i diktarens liv: "Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl, / får aldrig det mer tillbaka: / till drömmar i månljus trår hans själ, / han kan ej älska en maka. /—/ och väntar han något av åren, / så väntar han döden och båren, / han lyss med oläkeligt ve / till suset i furumo."