Johan Gothenius

Gothenius, Johan, f 29 jan 1721 i Uddevalla, d 23 jan 1809 i Skee (Göt). Föräldrar: kh i Onsala Lars G o Maria Hjelmberg. Inskr vid LU 39, vid UU 10 mars 46, därefter åter till Lund, vid Göttingens univ 54–56, mag i Lund 23 juni 57, rektor i Marstrand 57, v lektor vid Gbg:s gymn 60, prästv 62, rektor vid trivialskolan i Gbg 64, lektor i logik o metafysik i Gbg 68, teol dr 14 okt 72, led av bibelkommissionen 73, kh i Skee 10 febr 79, prost 11 juli 81, kontraktsprost 19 dec 82.

G 1) 8 okt 58 i Uddevalla m Carolina Beata Didron, f 19 nov 23 i Gillberga (Värml), d 28 april 89 i Skee, dtr till sergeanten Carl D o Giörill Johanna Bock, 2) 20 dec 89 i Skee m Ellika Britta Göransson, f 26 juni 59 i Gillberga, d 10 juli 23 i Skee, dtr till kh Johannes G o Lisa Greta Nordberg.

Efter sin långa studiebana vid tre universitet, varunder han ägnade sitt huvudintresse åt de gamla språken, främst hebreiskan, utövade G en mångsidig verksamhet som skolman, publicist, filolog och historiker. Han var en framsynt och dugande pedagog, ivrade för ungdomens kroppsövningar och för ökad undervisning i realämnen och var förespråkare för reformpedagogen Gesners undervisningssystem. Sina främsta insatser gjorde G under de två decennierna i Gbg. Där bildade han samt lektorerna J Rosén och G Wallenstråle stadens vittra och lärda triumvirat, visserligen inte alltid under vänskapligt samarbete. Som tidningsman skrev G ambitiösa artiklar i olika humanistiska ämnen i en stil som ofta var för lärd och tung för läsekretsen i borgarstaden Gbg.

I vår litteraturhistoria var G den förste som uppmärksammade och fängslades av Ossians sånger. I gbgstidningarna gav han uttryck åt sin förtjusning över detta verk, »som talar hjärtats språk och härmar naturen»; vid läsningen av sångerna tårades hans ögon »vid otänkeligen ömma ställen», och han fann sig intagen av »en förnöjelig häpenhet». Betecknande är, att han fann stilen »alldeles orientalisk». G publicerade egna översättningar av stycken ur det beundrade diktverket. Då han i sin entusiasm försökte använda Ossians stil i ett eldsvådereportage, blev resultatet dock parodiskt.

På G:s tid var de blivande skalderna Lidner och Thorild lärjungar vid Gbgs gymnasium. Det har antagits att Thorild redan nu genom G fick blicken öppnad för Ossian. Detta må vara ovisst, men att G påverkat sina litterärt begåvade elever med sin höga uppskattning av »hebréernas heliga poesi» är högst sannolikt; spår härav har påvisats i Thorilds Passionerne.

I Göttingen hade G som lärare haft den berömde orientalisten J D Michaelis och hade även tidigt tillägnat sig Lowths syn på den gammaltestamentliga poesien. Han var en övertygad anhängare av den nya humanistiska bibelsynen och den förste i vårt land som tillämpade den komparativa bibelforskningens metoder. Här liksom i sin historiska syn på Gamla testamentet företrädde han principer som Tingstadius senare förde till seger. Hans verksamhet som exeget och översättare stimulerades sedan han blivit medlem av 1773 års bibelkommission. Hans översättningar av Hosea och Davids 139 psalm publicerades av Gjörwell i K Bibliotekets Tidningar om lärda saker. Samtidigt som G ville förmedla något av de bibliska texternas poesi använde han, såsom Freden visat, ett enkelt och ibland djärvt moderniserat språk, även om han kunde brista i språklig klarhet. G höll envist fast vid att bibelöversättningen skulle vara objektiv, »utan avseende på någon viss läroform», den skulle stödjas enbart på en komparativ filologisk tolkning av textmaterialet. Dessa strävanden bekämpades ivrigt av företrädare för en mer ortodox, bokstavstrogen bibeluppfattning. Från detta håll sades G vara »en esprit fort som vill kullstörta religionens grundfästen». Emellertid fick G, som redan tidigt intresserat sig för den engelska bibelforskningen, som representant för bibelkommissionen 1784 bege sig till Oxford för att besöka den store hebraisten B Kennicott – han ville se »hur i den mannens kritiska värld tillgår». Enligt egen uppgift bemöttes G »med ädelmod» av den namnkunnige forskaren men nådde inte sitt syfte att få ta del av dennes banbrytande edition av Gamla testamentet.

I den swedenborgska striden i Gbg på 1760-talet synes G till en början ha lutat åt den nya läran – han var medförfattare i postillan Nya predikoförsök 1766 — men drog sig sedan, åtminstone officiellt, över till den motsatta, kyrkliga sidan. Sedan han blivit kyrkoherde i Skee, där han fann livet »mycket intagande och vällustigt», fortsatte han sina lärda mödor. Redan under gbgstiden hade han bedrivit stiftshistoriska forskningar. Hans hithörande samlingar begagnades sedermera av Skarstedt för Gbgs stifts herdaminne.

Som person synes G med allt sitt lärda allvar och sin vetenskapliga lidelse ha varit en originell och inte så litet trätlysten herre, som inte skrädde orden mot och om personer i sin omgivning som han fann intellektuellt underlägsna. I Gbg, skrev han en gång, var han omgiven av »högtravande idioter». I det av Wallenstråle organiserade Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Gbg blev han ej ledamot, trots att han ansågs som stiftets lärdaste man. Att han inte blev universitetslärare tycks till en del ha berott på att man fann honom kritiklysten och svårhanterlig. Han var onekligen en självständig och stridbar begåvning och fängslar som en god företrädare för frihetstidens vetenskapliga strävanden, där han samlar upp flera tendenser som pekar mot framtiden.