Johan Rosén

3 Rosén, Johan, bror till R 1 o R 2, f 8 mars 1726 i Sexdrega, Älvsb, d 6 sept 1773 i Gbg, Domk. Elev vid gymn i Gbg 38, inskr vid UU 4 okt 42, vid LU 24 sept 47, studerade i Göttingen, mag vid LU 48, doc i "poesien" vid UU 30 april 49, även i "eloquentien" där 50, doc vid LU 52, prästv i Gbg 13 aug 56, poëseos et eloquentiae lektor vid gymn där från 59, inskr vid univ i Greifswald 14 aug 62, TD där 15 aug 62. Publicist.

G 1 aug 1759 i Varberg m Anna Hammar, f omkr 1736, d 25 maj 1805 i Gbg, Amiralitetsförs, enl db 69 år gammal, dtr till kh o prosten Anund H (bd 18) o Elisabeth Maria Agrell.

R disputerade för magistergraden i Lund under historikern Sven Bring (LagerBring, bd 22). Hans fortsatta studier kom dock helt och hållet att ligga inom kategorin poesi och vältalighet och avsatte under hans år som docent en rad dissertationer i hithörande ämnen. Vid några tillfällen uppfördes han på förslag till akademiska tjänster, 1753 dels som adjunkt i Lund, dels som professor i Uppsala, 1755 som professor i Lund efter Nils Stobaeus, vars tjänst han uppehållit under dennes sista sjukdom. Då han inte lyckades nå befordran gav han upp den akademiska karriären och sökte i stället sin försörjning i hemstiftet. Sedan han 1756 blivit prästvigd som "hjälpepräst" hos kyrkoherden i Valinge, Hall, sökte han s å kyrkoherdetjänsten i Morup och året därpå i Onsala (båda Hall), men utan framgång. På nyåret 1758 åtog han sig att vikariera som lektor i vältalighet och poesi vid gymnasiet "emot lindrigaste vedergällning", då han saknade all utkomst. Konsistoriet valde dock en annan sökande, varpå R överklagade hos K M:t. Redan någon månad senare ansökte han hos konsistoriet dels att komma i åtanke när det omstridda lektoratet skulle besättas med en ordinarie innehavare, dels att få vikariera som rektor vid trivialskolan. Den senare tjänsten erhöll han omedelbart, och året därpå förordnades han till ordinarie poëseos et eloquentiae lektor. Som pedagog visade han sig idérik och reformivrig, men hans vidlyftiga planer på ny läroboksutgivning stannade på papperet. I stället fick han efter några år en allvarlig erinran i konsistoriet för att han hade försummat sina elever. De skriftliga och muntliga vältalighetsövningar som han anordnade i sitt hem för de äldre gymnasisterna tyder dock på ett levande intresse för undervisningen.

S å som R tillträdde sitt lektorat inledde han sin bana som tidningsman, en verksamhet som han fullföljde till sin död parallellt med lektorstjänsten. I jan 1759 utgavs första numret av Götheborgska Magasinet, som i växlande gestalt levde vidare till 1766. Ett bihang, Hwad nytt i staden, tillkom redan efter en månad men reducerades från 1760 till en avdelning inom tidningen. Från andra halvåret 1763 inträdde rektorn vid trivialskolan Johan Gothenius (bd 17) som medutgivare. I samband därmed bytte tidningen namn till Det Nya Wecko-bladet. Gothenius övertog efter hand huvudansvaret för tidningen, som slutligen återfick sitt ursprungliga namn. R hade då engagerat sig i ett annat tidningsföretag tillsammans med gymnasieadjunkten Bengt Öhrwall, gift med en syster till R:s maka. Den nya tidningen, Götheborgske spionen, utgavs från nyår 1766 till Öhrwalls och R:s död. R hade 1772 startat en ny egen tidning, Hwad Nytt? Hwad Nytt?, som efter hans död utgavs av hans änka. Vid sidan av dessa allmänt hållna tidningar utgav R tillsammans med C J Brag (bd 5) 1766 Prädiko-Bibliothek och 1768 Preste-Tidningar, båda med ett nummer i månaden.

R:s journalistik visar honom som orädd och stridbar. Den utmanande granskningen av olika företeelser i samhället, inte minst merkantila förhållanden, och den respektlösa attityden gentemot etablissemanget gör honom till en påfallande "modern" profil bland 1700-talets tidningsmän. Reaktionerna uteblev inte. Några diskuterande artiklar om Ostindiska kompaniet i första årgången av Götheborgska Magasinet väckte förtrytelse hos företagets huvudmän, och ett raljant referat av ett frimurartal gav upphov till en bitter offentlig skriftväxling mellan R och C C Gjörwell (bd 17). Kanslikollegium fann anledning att förhöra sig hos Göteborgskonsistoriet om hur utgivningen av R:s veckoskrifter hanterades med avseende på den lagenliga censuren. Man lät dock saken bero efter en allvarlig förmaning sedan alla inblandade hade avgivit sina förklaringar. Med ovanlig generositet förklarade sig Kanslikollegium inte vara ute efter att "kväva den eld och kvickhet, som mag Rosén visar uti sin skrivart". Dessvärre mattades denna skrivart efter en tid och R begagnade sig i allt större utsträckning av utomstående medhjälpare, utan eld och kvickhet, och gav ett allt generösare utrymme åt efemär tillfällespoesi. Som medarbetare i Öhrwalls Götheborgske spionen fullföljde R sin kritiska granskning av aktuella företeelser. Han drog sig inte för att också angripa sin egen skapelse Götheborgske Magasinet och dess utgivare Gothenius, vilket ledde till öppen strid med häftiga utfall särskilt från Gothenius' sida. Med sin sista tidning, Hwad Nytt? Hwad Nytt?, ville R skapa ett "Göteborgskt allehanda" med inhemska och utländska nyhetsmeddelanden, men tidningen fick snart en deciderat litterär inriktning, vilket efter R:s död gjorde den till ett centralt organ för den gustavianska diktargenerationen.

Med R som drivande kraft startades i Gbg 1759 en "vitterhetsklubb", som under de närmast följande åren framträdde i Götheborgska Magasinet med sina litterära försök. Ett nytt vitterhetssällskap, Nil nisi Svecanum (Bara svenskt), presenterades i ett yvigt hälsningstal av R 1772. Retoriken utövade en mäktig och fatal lockelse på R och förskaffade honom herostratisk ryktbarhet då han på hösten 1766 hyllade det gästande kronprinsparet med en oration i gymnasiebiblioteket. Talet bestod enligt en åhörare av "intet annat än exklamationer, pösande, svulstiga, tomma och obegripeliga ljud" (Wallenberg). R själv var dock belåten med sitt verk och lät sprida det i separattryck, vilket gav anledning till en utomordentligt hård offentlig kritik, framför allt i Gjörwells Svenska magazinet. R försvarade sig med att han i den höga stilen hade utvecklat en österländsk, snarast gammaltestamentlig bildprakt, främmande för den återhållsamma europeiska vältaligheten. Också i detta sammanhang hamnade han i konflikt med Gothenius, som dock framträdde anonymt då han med överlägsen lärdom kalfatrade R:s orientalismer. R, som ansåg att han hade blivit utsatt för angrepp på sin person med "skymfliga och förklenliga tillmälen", vände sig till domstol för att få sin kritiker avslöjad, men försöket misslyckades. De båda antagonisterna försonades så småningom hjälpligt och möttes bl a i de rosénska vitterhetssällskapen.

Under de sista åren av sitt liv var R engagerad i den swedenborgska förkunnelsen, som under 1760-talet fick ett starkt fäste i Gbg. Vid sitt besök i staden 1765 blev Swedenborg väl omhändertagen, bl a av biskop Eric Lamberg (bd 22, s 196) och domprosten O A Ekebom. Som hans öppna anhängare framträdde redan nu R och lektorn i grekiska Gabriel Andersson Beyer (bd 4). Den allmänna inställningen, inte minst inom konsistoriet, var fortsatt välvillig även under de närmast följande åren. 1767 utgav Beyer, biträdd av Gothenius, en Hand-postilla med omisskännlig swedenborgsk färgning och försedd med konsistoriets imprimatur, och följande år bildades ett Swedenborgsamfund med R och Beyer i spetsen. Vid prästmötet på hösten 1768 började dock motståndet mot den nya läran formeras. I förstone utpekades särskilt R, som i sina Preste-Tidningar hade publicerat en vederläggning av Leipzig-teologen Johann August Ernestis anmärkningar mot Swedenborgs Apocalypsis revelata och samtidigt givit prov på den swedenborgska skrifttolkningen. R försvarade sig med att han i själva verket bara hade översatt Ernesti och dessutom vänt sig till präster, "vilkas okunnighet i nyare kontroversier ej hedrar". Konsistoriet hade emellertid blivit oroat, och när ytterligare en inlaga till prästmötet krävde besked om konsistoriets inställning till de swedenborgska lärorna, fick Beyer i uppdrag att utforma ett förslag till yttrande. Det blev också Beyer som följande år genom sin allt öppnare anslutning till Swedenborg och sedan han publicerat ett par utmanande brev från denne utsattes för de hårdaste angreppen från renlärighetens förkämpar. Konsistoriet var nu nästan enhälligt i sitt fördömande, och det var bara R som, om än halvhjärtat, försvarade Beyer och Swedenborg. Sedan ärendet i slutet av 1769 hänskjutits till K M:t, och konsistoriet på nyåret anmodats att förklara sitt agerande, var R och Beyer ensamma om att öppet bekänna sig till Swedenborgs kristendomstolkning. R hävdade dock att det bara var i fråga om treenighetsdogmen som han avvek från statskyrkans lära, och han medgav att det vore "förgripeligt att förfäkta Swedenborg, om och enär han blivit av K M:t irrig förklarad".

26 april 1770 avgav K M:t sitt beslut, som gick ut på att swedenborgianismen fördömdes, att R och Beyer skulle förbjudas att syssla med teologisk undervisning, delta i prästexamination eller prästvigningar och bekläda rektoratet vid gymnasiet enligt den vanliga turordningen. Biskopen skulle därutöver utdela varningar och föreställningar, vilket skedde inför sittande konsistorium och under kränkande former. Biskop Lamberg ville också förhöra dem angående deras aktuella uppfattning om Swedenborg, ett krav som de båda lektorerna dock undvek genom att begära att få avge skriftliga förklaringar till protokollet. Konsistoriet lät sig inte nöja med dessa förklaringar, som man ansåg krystade och oklara, utan framhöll hos K M:t att konsistoriet inte kunde ansvara för ungdomens religiösa fostran så länge de båda tredskande fick förbli vid läroämbetet. Uppenbarligen syftade man till avsättning. Det ryktades t o m om landsförvisning, och R kan inte ha undgått att få sin äldre brors öde i tankarna. K M:t bedömde dock saken mildare och ville ge de båda tilltalade en ny möjlighet att avsäga sig sina villfarelser. Då detta misslyckades överfördes målet till Göta hovrätt, där det blev vilande utan åtgärd tills det 1778 avskrevs. Då var R död sedan fem år.

Medan det swedenborgska tumultet pågick sökte R 1768 utan framgång Fjärås pastorat, Hall, och så sent som 1772 poëseos professuren i Uppsala. I sin ansökan till akademiska konsistoriet bemöter han på förhand de eventuella invändningar mot hans behörighet som kan resas på grund av att han "uti theologicis gynnat Swedenborgska stridigheter", och han förklarar sig fullt beredd att avlägga professorseden. 'Jag står för övrigt, eller faller, med lika skäl, evad lärosyssla jag bekläder" (Allm verk vol 466). Då konsistoriet upprättade sina förslag fick han flera vackra omdömen men förbigicks med motivering att han hade inkommit för sent med sin ansökan.

R var ovanligt rakryggad och "ägde i sällsynt grad 'le courage de son opinion'" (Sylwan). Sin viktigaste insats för det sv kulturlivet gjorde han som tidningsutgivare. Där lyckades han kombinera sin smak för vitterhet och lärda materier med ett genuint intresse för aktualiteter inom politik och samhällsliv. I politiskt avseende stödde han mössorna fram till tronskiftet 1771, varefter han framträdde som ivrig rojalist. På debetsidan brukar anföras hans bristande uthållighet och osäkra omdöme, men i sina bästa stunder fann han en slagkraftig form för sin nyhetsrapportering som blev mönsterbildande.