Johan August Gripenstedt

1 Gripenstedt, Johan August, f 11 aug 1813 i Holstein, d 13 juli 1874 i Bälinge (Söd). Föräldrar: majoren Jacob G o Helena Magdalena Weinschenk. Inskr i UU vt 27, kadett vid Karlberg 13 dec 27, utex 18 febr 31, underlöjtn vid Göta art:reg 12 mars 31, löjtn där 3 mars 37, led av ridd o adeln från 1840/41 års riksdag; statsrevisor 47, konsultativt statsråd 17 april 48, tf chef för finansdep 10 jan—21 okt 51, chef för finansdep 28 maj 56—4 juli 66, frih 4 maj 60, led av AK 67—73. — HedLLA 58, LVA 58, RoKavKMO 62.

G 4 aug 42 på Bysta, Asker (Ör) m grev Eva Sofia Charlotta Anckarsvärd, f 10 jan 19 där, d 8 dec 87 i Bälinge (Söd), dtr till generaladjutanten greve Johan August A o frih Sofia Ulrika Bonde.

G:s fader, som redan 1804 lämnat militärtjänsten och de följande åren var bosatt i sin hustrus hemtrakt i Holstein, försökte sig efter återkomsten till Sverige 1815 som jordbrukare, men tiderna var dåliga för den jordägande adeln och hans egendomsaffärer ledde 1834 till att han ruinerades och begärdes i konkurs. Ringa var alltså det ekonomiska stöd G kunde påräkna från familjen, och under dessa omständigheter fanns knappast något annat val efter studentexamen än den militära banan.

G:s examen på Karlberg gav vittnesbörd om att han ägde »ganska berömliga kunskaper» och vid artilleriläroverket på Marieberg fick han i vissa ämnen högsta betyg. Detta beredde honom plats vid artilleristaben i Sthlm. Generalfälttygmästare och chef för Sveriges och Norges artilleri var då kronprins Oscar, något som säkert hade betydelse för G:s fortsatta karriär.

Louis De Geer skriver i sina Minnen, att G var »vad man kallar en vacker karl med ett energiskt ansiktsuttryck» som vårdade sitt yttre. Tillgänglig var och blev G aldrig, men de yttre företrädena i förening med det klara och skarpa intellektet och en medfödd talarbegåvning drog uppmärksamheten till honom, då han gjorde sin politiska debut på riddarhuset under riksdagen 1840—41. Redan som kadett hade han visat sig vara av en viss oppositionell läggning, och på riksdagen valdes den unge löjtnanten av sina liberala meningsfränder till medlem av både bevillnings- och konstitutionsutskotten. Hans framträdande präglades av faderns opposition mot 'byråkratin och av tidens vanliga radikala idéer. I representationsfrågan yppade han viss sympati för en moderatliberal uppfattning, men i slutstriden kämpade han med iver och talang för KU:s radikala reformförslag. På riksdagen hade han lierat sig med kretsen kring bröderna Anckarsvärd och 1842 blev han måg till den rike gods- och bruksägaren August Anckarsvärd. Giftermålet knöt honom fastare till godsägarliberalismen och fick överhuvudtaget den största betydelse. G inriktade sig nu helt på att göra en politisk karriär. Sin medfödda talargåva började han metodiskt odla: det finns bevarat en P M om vältalighet med ett stort antal fraser för parlamentariskt bruk. Av Crusenstolpe, som förvisso hade ordet i sin makt, fick han några år senare vitsordet att kunna »extemporera ledigt, redigt och med ett visst behag». Men »extemporeringen» var oftast noga förberedd.

Då Oscar I 1844 efterträdde sin fader, väntade liberalerna att deras reformplaner snabbt skulle med den nye monarkens stöd realiseras. Riksdagen 1844—45 började som bekant också i »förtjusningsfeber». Denna försvann allteftersom det blev klart att Oscar I inte ville befrämja det vilande representationsförslaget, som skulle ha försvagat den personliga kungamakten. Förslaget föll också på riksdagen. G delade kungens farhågor för ett »bondevälde» och deltog energiskt i ansträngningarna att skapa ett regeringsparti, som kunde å ena sidan främja vissa liberala reformer, å andra sidan förhindra extrema beslut i representationsfrågan. I själva verket fick de förslag till representationsreform, som framfördes av G och hans meningsfränder på »förtjusningsriksdagen» stor betydelse för den följande diskussionen.

Vid 1847 års riksdag, då radikalliberalerna uppträdde som oppositionsparti, tillhörde G fortfarande regeringskoalitionen, och på riddarhuset stödde han i alla viktiga frågor kung Oscars politik. Från att ursprungligen ha varit en smula doktrinärt liberal hade G blivit en av de »grå» moderatliberalerna, som mest fäste avseende vid vad som var praktiskt-politiskt möjligt att åstadkomma. Fortfarande deltog han livligt i diskussionen kring en riksdagsreform och tycks ha varit en av ledarna för en av de »grå» fraktionerna, som huvudsakligen bestod av bruksägare och adliga godsägare. Någon betydelse fick denna grupp inte förrän februarirevolutionen i Frankrike 1848 nådde vårt land med sina svallvågor (»marsoroligheterna» i Sthlm). I detta läge beslöt Oscar I att lugna sinnena genom att bl a ge ministären en klart liberal färg och framlägga ett kungligt representationsförslag. Nu kom G:s stora stund: 17 april 1848 utnämndes han — visserligen flera dagar efter sina kolleger och först sedan andra tackat nej — till konsult i regeringen.

G hade i sanning gjort en snabb och exempellös karriär. Officersbanan hade han lämnat två år tidigare i och med att svärfadern gjort honom till förvaltare på sitt stora gods Nynäs i Sörmland. Därmed hade G de facto blivit possessionat i storgodsägarklassen. Han var inte längre blott och bart en obetydlig artillerilöjtnant, men som sådan framstod han för de flesta; man var van att se höga ämbetsmän och officerare vid konungens rådsbord. Ännu långt fram i tiden skulle kritikerna föraktfullt tala om »löjtnanten» och »riddarhussubalterner». Vid utnämningen anmärkte Crusenstolpe syrligt att förutom talargåvan och »förtjänsten att vara gift i Anckarsvärdska huset» meritförteckningen var bra mager. G hade tillträtt förvaltarsysslan på Nynäs utan nämnvärda förkunskaper, de initierade konstaterade snart nog att han hade allt att lära som statsråd. I bägge avseendena skulle G genom energiska studier bota vad som brast.

Oscar I:s motiv, då han utnämnde G var säkerligen i första hand — det gissade f ö Aftonbladet — att han ville ha en talför försvarare av regeringsåtgärderna på riddarhuset. G hade ju dessutom visat sig lojal och senast i statsutskottet talat sig varm för högre apanage åt kronprins Karl, som vid denna tid var ganska impopulär i liberala kretsar. Man har menat att även G:s förslag till lösning av representationsfrågan — samfällda val till en nedre kammare och en första kammare, sammansatt av byråkratiska och plutokratiska element, valda efter graderad röstskala — var den direkta orsaken till utnämningen och att G som nybliven konsult tom drivit Oscar I längre än denne egentligen ville. Det är nog att missuppfatta förhållandet mellan kungen och hans rådgivare, likgiltigt vilka de var. »Kungen är farlig», konstaterade G snart nog. »Man märker ingenting på honom, förrän det är för sent!» Oscar I fortfor att i alla centrala frågor hävda sin personliga vilja. Så som det s k kungliga representationsförslaget 1848 utformades, vittnar det mest om vad monarken vid denna tid ansåg taktiskt klokt.

Under hela sin tid som konsult var G därför föga mer än kungens språkrör på riddarhuset. Han fick till en början uppträda i rollen som skandinavist och i patetiska ordalag plädera för Sveriges skyldighet att hjälpa Danmark gentemot de tyska staterna. Inte utan skäl pekade kronprins Karl ut G som »en av de mina». Det var Oscar I:s intentioner om en skatteregleringsproposilion som han i egenskap av tf finansminister 1851 fullföljde. När kungen och kronprinsen 1851 slutade stödja det vilande representationsförslaget med påföljd att det fälldes av adel, präster och bönder, lade man märke till att G:s försvar för propositionen visserligen var briljant men saknade övertygelse. De liberala statsråden ersattes vid denna tid i snabb följd av konservativa. Endast G fick stanna kvar. På honom föll det att försvara den proposition om inskränkning av tryckfriheten, som Oscar I lät förelägga ständerna. Det är under sådana förhållanden naturligt, att G av den liberala oppositionen betraktades som konservativ — Aftonbladet kallade 1854 regeringen för den »Palmstierna-Gripenstedtska» — och brännmärktes som överlöpare. G utsattes också detta år för en presskampanj, som kulminerade i ett riksrättsåtal, varvid han emellertid frikändes.

Att bestämma enskilda statsråds personliga andel i åtgärder under »allenastyrandets» tid är utomordentligt svårt. Det gäller inte minst järnvägsfrågan, för vilken både Oscar I och kronprinsen livligt intresserade sig. G har betecknats som »vårt stambanenäts politiska upphovsman». Det enda odisputabla i frågan är att den proposition, som förelades 1853—54 års riksdag och vari föreslogs ett statligt stambanenät huvudsakligen finansierat genom obligationslån på den inhemska marknaden, var kontrasignerad av civilministern J F Fåhræus. Om och i vad mån G bestämt konseljens ställningstagande får anses otillräckligt utrett, men lika bestämt som han på 1847—48 års riksdag talat för privatjärnvägar med statliga räntegarantier, talade han nu på riddarhuset för statsbanor.

Först under Krimkriget finner man att G i någon väsentlig fråga hade en från monarken avvikande åsikt. I ett brev till C F Ridderstad, utgivare av Östgöta-Correspondenten, uttryckte han sitt missnöje över att kungen fått hedern för frihandelsgenombrottet på riksdagen 1854. Han tycktes vilja påskina, att det i stället var hans förtjänst. Tidigare hade G varit allt annat än frihandelsvän, och det var först under denna riksdag som han visade sig som sådan. Åsiktsändringen hade orsakats av hans praktiska erfarenhet som företagare och av hans teoretiska studier, där lärofadern var den franske nationalekonomen F Bastiat. Någon doktrinär frihandelsvän blev han emellertid aldrig: hans ställningstagande i de konkreta fallen bestämdes i hög grad av vad som var fördelaktigt för de näringar och landsändar, med vilka han hade intresset gemensamt. Mer än en gång skulle han i fortsättningen bryta mot den ekonomiska liberalismens principer. I ett avseende företrädde han bestämt den radikala ekonomiska liberalismen, som ju var principiellt pacifistisk: han opponerade sig — visserligen blott i det fördolda — mot agitationen för att Sverige-Norge skulle förena sig med England och Frankrike i kriget med Ryssland, Krimkriget. I detta avseende hade G samma uppfattning som de gammalkonservativa. Deras språkrör i pressen var Svenska Tidningen, och det är mycket möjligt att G medverkade i dess kampanj mot ett krigsdeltagande, ty alltsedan början av sin statsrådstid hade han odlat förbindelsen med tidningens redaktör, överste J A Hazelius. Men om den sistnämnde och hans meningsfränder opponerade sig därför att de ansåg Sverige militärt dåligt rustat, så bestämdes G:s inställning av godsägarintresset: så länge neutraliteten varade, gjorde spannmålsodlarna stora förtjänster på export till England, som normalt importerade spannmål från Ryssland. Novembertraktaten 1855 tolkades som en eftergift av Oscar I gentemot de krigsivriga liberalerna. Sverige stod färdigt att gå in i kriget på västmakternas sida, då Ryssland i jan 1856 till allmän häpnad accepterade fredspreliminärema. Så mycket hade Oscar I emellertid vunnit, att hans popularitet i liberala kretsar nu stod på sin höjdpunkt.

G betraktades med skepsis av sina liberala vänner. Han ansåg det nödvändigt att på ett eller annat sätt återställa förtroendet. Härvid använde han sig av en särdeles fördomsfri, för att inte säga hänsynslös metod: i en serie anonyma artiklar i Östgöta-Correspondenten anklagade han nämligen kungen för att i vetskap om sin starka ställning umgås med tanken att genom en statskupp göra sig enväldig. Några konkreta bevis för sådana planer presenterade G visserligen inte — trots Ridderstads otåliga uppmaningar — och han kunde givetvis inte heller göra det. G:s biograf Olle Gassander har karakteriserat hans utläggningar för Ridderstad som ett »mästerstycke i politisk intrigkonst». G:s utnyttjande av sina pressförbindelser var f ö något ovanligt för den tidens statsråd. Innan han ännu blivit statsråd presenterade han i riksdagsbrev till Östgöta-Correspondenten sig själv som en av »de kända riddarhuspolitikerna» och denna personliga PR-verksamhet fortsatte han hela sitt liv, låt vara att han med tiden avkastade anonymitetens mask. Någon större verkan torde inte statskuppsartiklarna ha gjort; i varje fall betraktades G ännu några år av liberala tidningar som tämligen konservativ. Oscar I för sin del menade att en »förryckt kannstöpare» bemäktigat sig Östgöta-Correspondenten. Det förefaller uteslutet att han misstänkt, att G var artikelförfattare, ty våren 1856 utnämnde han G till finansminister efter C O Palmstierna. G fick nu också genom köp av Nynäs den ekonomiskt oberoende ställning, som ansågs lycklig för ett statsråd.

Att G utnämndes var naturligt nog, ty hans syn på de ekonomiska frågorna överensstämde i huvudsak med kungens. Efter »den lika snöpliga som oförväntade vändningen» i Krimkriget — för att citera Oscar I:s egna ord — ställde kungen som mål för sin politik att befordra en dynastisk union mellan Sverige-Norge och Danmark, att genom en »fullständig handelsfrihet» föra de bägge brödrarikena Sverige och Norge närmare varandra och att med kraft bedriva utbyggnaden av stambanenätet. Den skandinavistiska politiken bedrev han helt och hållet själv, men i övriga frågor fick G visa prov på sin förmåga. En väsentlig insats gjorde G på riksdagen 1856—58 vid genomförandet av en lönereglering för ämbetsmännen, men störst energi ägnade han järnvägsfrågorna. Sedan representationsreformen skrinlagts var detta den stora politiska tvistefrågan, som upplöste de gamla partibanden och skapade »järnvägspartier». Främst tvistade man om stambanelinjernas sträckning, inte minst Västra stambanans, och som sörmländsk godsägare hörde G naturligen till det »södra partiet», vilket också segrade. Den centrala frågan för G under de första åren som finansminister var emellertid finansieringen av järnvägslinjerna. Stor uppmärksamhet väckte i detta sammanhang hans optimistiska framställning för riksdagen 1857 av rikets ekonomiska läge — G:s omtalade »blomstermålningar» — vari han bl a hävdade att Sverige i framtiden kunde utvecklas lika snabbt som USA, om vi bara utnyttjade våra hjälpkällor. Ett av villkoren härför var järnvägar. Riksdagen tog intryck och beslöt, att finansieringen skulle ske genom utländsk skuldsättning. När landet strax därefter drabbades av följderna av en ekonomisk kris, fick G höra åtskilligt om »blomstermålningarna». Han angreps både från liberalt och konservativt håll; bl a fick han nu Svenska Tidningen emot sig. Främst gällde kritiken villkoren för det kris- respektive järnvägslån, som G:s ombud förhandlat sig till i Hamburg och Frankfurt am Main. Nu började G öppet föra fram sina åsikter i pressen och i en broschyr.

Oscar I insjuknade på våren 1857, och på hösten inträdde kronprins Karl som regent. Nu ombildades regeringarna i både Sverige och Norge fullständigt. Karls huvudprincip vid valet av statsråd var att få personer, som var både dugliga fackministrar och skandinavister. Han behöll G som finansminister. Visserligen anmärkte han sarkastiskt att G bytte åsikter vartannat år, men han höll honom om ryggen och ignorerade de angrepp, som 1858 riktades mot G för »blomstermålningarna». G gällde trots allt som den store finansexperten. G ägde också en annan förmåga, som Karl ansåg nyttig, nämligen skicklighet i den politiska intrigens konst. »Ham har jeg brugt ... til å sette i spissen for å sprenge de gamle», anförtrodde Karl sin kandidat till den ledande posten i Norge. »Han har vært mig en nyttig mann til å gjore vei i Sverige. — Gripenstedt er en fiks fyr.» Den senare forskningen har visat att G verkligen spelat en roll vid fällandet av den liberala regeringen Günther.

Under Krimkriget hade den norska pressen tillbakavisat tanken att Finland som en följd av ett lyckosamt deltagande i kriget skulle återförenas med Sverige; därigenom skulle, menade man, maktbalansen mellan de båda brödrarikena förändras ännu mer till Sveriges förmån. Detta framkallade en våldsam harm på sv liberalt håll och presspolemiken skapade en antiunionell hållning, som var början till slutet på unionen. De första följderna visade sig 1857, då stortinget avslog de förslag om ny mellanrikslag och om en lag om ömsesidig verkställighet av domar i civilmål, som Oscar I låtit framlägga och som antagits av den sv riksdagen. Reaktionen i Sverige blev så stark, att statsråden avrådde kronprinsen-regenten från att ge norske statsministern i Sthlm, Due, den förnämliga reträttposten som minister i Paris. Ett särskilt starkt intryck av opinionen tog G. Det visade sig i samband med ståthållarfrågans behandling 1858 och ännu mer 1859—60. De Geer, Manderström och Henning Hamilton hade på hösten 1859 förklarat sig ej ha något att invända mot att Karl XV avskaffade riksståthållarämbetet i Norge, men redan i dec anmälde de betänkligheter. Motioner på riksdagen av A Anckarsvärds bror Carl Henric och publicisten Dalman hade på nytt satt de nationella lidelserna i svallning. Allt tyder på att G stod bakom statsrådskollegernas tvärvändning. I jan 1860 utnyttjade han sina förbindelser med pressen för att motarbeta kungen i den norska frågan. Det är sannolikt att han här såg ett gynnsamt tillfälle att våga en konstitutionell strid. Inför den våldsamma oppositionen tvangs kungen till reträtt. Ståthållarstriden gjorde slut på det goda förhållandet mellan kung och statsråd: han litade inte längre på dem och de å sin sida kände sin ställning osäker.

Man har med skäl talat om en latent ministerkris de följande åren. Flera statsråd lämnade sina poster, och t o m De Geer ville avgå. Detta ville kungen emellertid inte höra talas om, men en som han verkligen hoppades skulle begära sitt avsked var G. Denne som 1848 talat så varmt för Danmarks sak betecknades nu av kungen — och det med fullt fog — som »antiunionist» och »antiskandinav». Förhållandet dem emellan var det sämsta möjliga.

Karl XV återvann sin popularitet i och med att De Geers förslag till representationsreform förelades 1862 års riksdag, och både reformvänner och reformfiender kappades om att framlägga en motion om extra anslag till första huvudtiteln. Så snart G fick nys om saken, övertalade han borgare och bönder att överlåta det hela åt regeringen samt författade i hast en proposition. Pengarna beviljades utan vidare, men det hela hade nu fått ett mindre trevligt sken av att vara kungens pris för reformen. Hur stark kungens ställning var vid denna tid framgår av ständernas behandling av olika Norrbottensfrågor. Kring Norrlandsproblemen hade Karl XV :s tankar kretsat alltsedan skoltiden. G som var principiell motståndare till statligt jordbruksstöd, fick finna sig i att regeringen äskade och ständerna beviljade det ena lånet och anslaget efter det andra till nyodlingar och annat i Norrbotten. Det blev det mest gynnade länet. G motsatte sig också förgäves tillkomsten av det gruvföretag, som skulle exploatera lapplandsmalmen, ett projekt som Karl livligt understött alltsedan 1858, men som G motarbetat både genom anonyma tidningsartiklar och opposition i konseljen. Liksom andra mellansvenska bruksägare betraktade G nämligen en tullfri malmexport från Norrbotten som ett mycket allvarligt hot mot sin egen näring.

Karl XV :s och Manderströms utrikespolitik ledde som bekant till att kungen på sommaren 1863 lovade Danmark hjälp i händelse av krig med de tyska staterna. När Manderström i sept förelade övriga statsråd det traktatutkast, som han utarbetat, visade sig meningarna delade; G satte som villkor att man också fick stöd av västmakterna, och vid en konferens på Ulriksdal vann G:s mening seger i så måtto, att kungen förmåddes medge uppskov med traktatens avslutande för att inhämta västmakternas mening. Däremot godtog han inte statsrådets krav på västmaktsstöd som ett oundgängligt villkor. Av bevarade relationer att döma gjorde G:s resoluta uppträdande, inte minst hans avgångshot, stort intryck på statsrådskollegerna utom på Manderström och naturligtvis kungen. Vad G egentligen vann var att ärendet ställdes på framtiden, och detta hade Karl XV ingenting emot, ty redan före sammanträdet hade han yttrat till utrikesministern, att saken inte brådskade. Vad som bestämde G:s ståndpunkt vid Ulriksdalskonferensen var säkerligen fackministerns fruktan för att ett deltagande i kriget skulle få svåra ekonomiska följder av liknande omfattning som 1857 års kris och försvåra lånemöjligheterna i Tyskland. När Fredrik VII 15 nov 1863 plötsligt avled, svalnade omedelbart Karl XV:s iver att hjälpa Danmark, vars tron nu i enlighet med Londonprotokollet av 1852 bestegs av Kristian IX — »äppeltysken» som han kallades i skandinavistiska kretsar. En tid stod Karl XV och G alltså på samma linje emot Manderström, vars politik byggde på protokollet. När de danska skandinavisterna bad Karl XV om stöd i den händelse man i Köpenhamn revolterade mot »äppeltysken», vaknade på nytt kungens intresse för ett sv-norskt militärt stöd åt Danmark, men Manderström vägrade att vara med om en revolution och hotade avgå samt fick De Geer med sig. Därmed bröt de skandinaviska enhetssträvandena samman. Detta orsakades alltså inte av G:s uppträdande på Ulriksdalskonferensen utan av Manderströms nej fyra månader senare. Den skandinavistiska opinionen gav ministären inklusive G skulden för att Danmark inte fick hjälp 1864.

Karakteristiskt för G är att han — nu såväl som under ståthållarkrisen — genom sina pressförbindelser sökte skjuta ansvaret från statsråden på kungen: statsrådet i sin helhet måste stå med orubbad prestige. Som ung riddarhuspolitiker röjde G sympati för parlamentarismen, men under Oscar I:s regering hade han motvilligt accepterat »allenastyrandet». Med Karl XV:s trontillträde började G söka skapa ett statsråd med inbördes sammanhållning gentemot kungen, och i vissa frågor lyckades han också, men tiden var ännu inte mogen för en regerande ministär, och efter det nya riksdagsskickets införande skulle ministären återgå till sin tidigare byråkratiska passivitet.

Nu stod emellertid G:s auktoritet på sin höjdpunkt i statsrådskretsen, men utanför denna sågs han fortfarande av många med misstro. Det visade sig tydligt vid behandlingen av de bank- och skogsfrågor, som var aktuella. Härvid visade, skriver Gasslander, G »en utpräglad misstro mot det ekonomiska livets fullständiga frihet. Statens ordnande hand behövdes. Han drog ej ut konsekvenserna av den ekonomiska liberalismen till att gälla alla områden. Den var för honom framför allt tillämplig inom handelspolitiken.» Här gällde det f a att åstadkomma en handelstraktat med Frankrike, ett mål som redan Oscar I ställt. Den traktat, som slutligen slöts 1865, var inte G:s verk; skälen till Sveriges och andra länders anslutning till det franska handelstraktat-systemet var främst utrikespolitiska, och det var också Manderström som ledde förhandlingarna. När traktatens öde definitivt avgjordes på riksdagen 1865—66, var G blott ett av de statsråd, som försvarade traktatfrågans handläggning och traktatens innehåll. Hans tal vid detta tillfälle hade karaktären av försvarstal för frihandelspolitiken.

Två månader tidigare hade representationsfrågorna äntligen lösts. G trodde inte, att De Geers förslag skulle segra på riddarhuset, men under slutstriden talade han ändå varmt för saken. Långt efteråt berättade De Geer, att det gick rykten om att G var reformförslagets egentlige upphovsman, och han menade också, att det inte var uteslutet att en del av ryktena härrörde från G själv. Detta är — då man ser G:s handlande som en helhet — ytterst troligt. Enligt De Geer och f ö de bevarade källornas vittnesbörd inskränkte sig G:s insatser till de tal han höll vid adelns debattmöten och på riddarhuset. Omedelbart efter slutet av riksdagen 1865—66 anmälde G för kungen sin önskan att avgå.

Året efter utträdet ur statsrådet innebar för G en intensiv verksamhet som företagare. I detta hade han god framgång och ökade avsevärt sin förmögenhet. Under fransk-tyska krigets högkonjunktur hade han tillfälle att skörda stora vinster som brukspatron. Som politiker var han emellertid slut.

Redan i början av 1867 års riksdag lierade sig bönderna i andra kammaren med G:s oförsonliga fiender på riddarhuset. G:s parlamentariska ställning var i verkligheten sedan år tillbaka undergrävd. Hans tulltraktat- och bankpolitik hade skaffat hans kvarblivna statsrådskolleger en svår belastning och Lantmannapartiet gav G skulden för det rådande finansiella nödläget. Hans verksamhet i Andra kammaren kom också i stor utsträckning att bestå i ett försvar för det ekonomiska och politiska system han varit med om att skapa. Den viktigaste frågan för honom var emellertid nu den om rikets försvar, men här hade han ingen framgång. Sedan gammalt var G anhängare av en stark regeringsmakt, låt vara inte »allenastyrande», och motståndare till ett riksdagsvälde. Det bondevälde han på 1840-talet fruktat, var nu verklighet. Ovillig eller oförmögen att anpassa sig efter det nya politiska läget, besviken över följderna av representationsreformen och förbittrad av sina kroppsliga lidanden — han var ofta sjuk även under statsrådstiden — gjorde hans ord ingen effekt på bönderna. »Tro mig, Herr Baron», skrev S A Hedlund till honom vid början av 1872 års riksdag, »skrivaredömets tid är nära sitt slut. All eder vältalighet kan ej upprätthålla det.»

En äldre historieskrivning har framställt G som den egentlige initiativtagaren i skatte-, valuta-, tull-, traktat-, järnvägs- och andra frågor. Uppfattningen har i våra dagar nyanserats. Så länge det gamla riksdagsskicket levde kvar, var han framför allt den store regeringsadvokaten en ställning stundom så stark, att en missnöjd opposition kunde beteckna G som »den ende oumbärlige» bland statsråden.