Karl E H Hildebrand

4 Hildebrand, Karl Emil Hildebrand, son till H 2, f 24 sept 1870 i Sthlm, Hedv El, d 23 juni 1952 där, Matt. Elev vid Beskowska skolan i Sthlm, inskr vid UU 88, FK där 28 maj 91, FL där 29 febr 96, disp pro gradu 26 maj 98, FD där 31 maj 98, doc i hist vid UU 10 juni 98—13 aug 02, politisk medarb i Sthlms Dagbl 01, huvudred o VD där 04—13, styrled i PK 04 (v ordf 05, ordf andra halvåret 06), led av AK 07—08 o 12—18 B o led av FK 09—10 (led av tobaksutsk 14 B, av konstit:utsk 15—18 B, av heml utsk 17), andre dir i Karlshamns olje- o kraftfoderfabriksab 15, ordf i Nationella ungdomsförb 15, riksgäldsfullm 10 maj 16, dess ordf 27 maj 25—41, led av folkhushålln:kommissionen o chef för dess upplysningsavd 17, styrled i Göta kanalbol 20—43, i försäkringsab Framtiden från 28 (styr:ordf från 40), v ordf i Sveriges allm hypoteksbank 29—42, styrordf i ab Pumpseparator från 30, v ordf i Sv bostadskreditkassan 33—41. — LSkS 99.

G 20 april 00 i Sthlm, Hedv El, m Elisabeth af Geijerstam, f 20 juni 76 i Amnehärad, Skar, d 3 dec 54 i Sthlm, Matt, dtr till bruksägaren Carl Fredrik af G o Sara Lovisa Ebba Eleonora af Wirsén.

I anslutning till släkttraditionen ägnade sig Karl H under sin Uppsala-tid främst åt historiska studier. Hans 1898 ventilerade avhandling om Johan III och Europas katolska makter dokumenterade djup inlevelse i 1500-talets diplomati. Han lockades i hög grad även av samtidsproblemen och eldades därvid av sin lärare Harald Hjärnes paroll "försvar och reformer". H menade i likhet med denne, att den allmänna värnpliktens fulla utbyggande måste dra med sig rösträtt för hela den manliga befolkningen och uttalade sig tidigt för denna liksom för arbetarnas föreningsrätt. Den allmänna rösträtten borde emellertid kompletteras med ett proportionellt valsätt som tryggade olika intressens delaktighet i statsmakternas beslut. Redan 1898 hade H börjat skriva artiklar i Sthlms Dagblad, det moderata huvudorganet; 1901 knöts han till tidningen som fast medarbetare och 1904 utsågs han till dess huvudredaktör.

Sthlms Dagblad förfäktade i seklets början den åskådning som omfattades av FK:s minoritetsparti, det "moderata" partiet. Mellan detta och majoritetspartiet hade tidigare skarpa meningsmotsättningar funnits i tullfrågan och den norska frågan. Under det här avsedda skedet tilldrog sig rösträttsfrågan allt större uppmärksamhet. Allmänna valmansförbundets grundande 1904 innebar ett försök att i en enhetlig valorganisation samla alla så att säga högerorienterade, men i rösträttsfrågan kvarstod motsättningar mellan strängt konservativa och reformvilliga (moderata). Sthlms Dagblad blev under H:s ledning det främsta publicistiska språkröret för sistnämnda riktning. Tidningen förordade med större konsekvens än någon annan det proportionella valsättet som lämplig garanti mot missbruk av den allmänna rösträtten (för män), vars införande 1902 års riksdag i princip godtog. När Boströms moderata regering 1904 och 1905 lade fram ett förslag om allmän rösträtt och proportionalval till AK, stöddes den ivrigt av det som regeringsorgan fungerande Sthlms Dagblad. Med skärpa avvisade däremot H (liksom Boström) det av FK:s deciderat konservativa element framburna s k Lundebergska villkoret, dvs ett förslag om att i samband med den förebådade rösträttsutvidgningen den grundlagsfästa bestämmelsen om gemensam votering, då riksdagens kamrar stannar i olika beslut i bevillningsfrågor, skulle utgå — varigenom FK skulle få "vetorätt" även i sådana frågor.

Från början av 1906 yrkade Sthlms Dagblad införande av proportionellt valsätt även vid FK-ledamöternas tillsättande (genom olika primärförsamlingar). Detta initiativ bidrog till att "dubbelproportionalismen" kom att omfattas av AK-högern och Allmänna valmansförbundet. H medverkade aktivt vid utarbetandet av Alfred Peterssons m fl:s motion på 1906 års riksdag, som gav uttryck åt denna tankegång. Sedan regeringen Staaffs rösträttsförslag hade fallit och regeringen avgått, placerades H i Allmänna valmansförbundets "agitationskommitté" för bedrivande av dubbelproportionalistisk propaganda. På hösten 1906 invaldes H i AK genom fyllnadsval och kom att på 1907 års riksdag främja rösträttsfrågans lösande i dubbelproportionalismens tecken både som riksdagsman och som ledarskribent i Sthlms Dagblad. Han stödde Daniel Perssons i Tällberg kompromissförslag, som bl a innebar sänkning av census för valbarhet till FK och arvode för FK-medlemmar. H avgick nu ur agitationskommittén som protest mot att valmansförbundet i ett cirkulär hade uttalat sig mot eftergifter utöver vad regeringen Lindman föreslagit. H utnyttjade då sin redan tidigare vunna intima kontakt med högertidningarna ute i landet genom att telegrafiskt tillfråga deras huvudredaktörer, om de gillade cirkuläret och kalla dem till Sthlm för att diskutera situationen. Redaktörsmötet kom till stånd i april 1907 och visade, att flertalet närvarande anslöt sig till de av H förordade kompromissförslagen. H grundlade vid detta tillfälle sitt anseende för självständighet men kom också i viss motsättning till Allmänna valmansförbundets ledning.

H tog under sin riksdagsmannabana flera nykterhetspolitiska initiativ, förfäktade ivrigt det privatägda näringslivets värde och vände sig med skärpa emot vad han uppfattade som övergrepp från fackföreningarnas sida. 1908 motionerade han om införande i Tryckfrihetsförordningen av förbud mot att i pressen införa meddelanden som avsåg att skada strejkbrytare. Denna s k lex Hildebrand bifölls av FK men föll med knapp majoritet i AK. I den 1911—12 upplågande striden om försvaret hävdade H behovet av en genomgripande modernisering, inte minst av flottan. I de 1917 åter aktualiserade rösträtts- och författningsfrågorna intog han i likhet med sitt parti en negativ hållning till vänsterns reformplaner. 26 nov 1918 talade han dock i AK för det föreliggande kompromissförslaget, tillfogande att högerns motstånd mot de längre gående krav som vänstern hade framställt ej förestavades av motstånd mot demokratin utan av önskemålet att förebygga dennas "urartning".

H:s verksamhet som chef för folkhushållningskommissionens upplysningsavdelning och framför allt hans därvid utarbetade historik, De svenska statsmakterna och krigstidens folkhushållning, bildade övergången till ett nytt skede av hans liv. Han författade därunder en rad mycket omfattande arbeten över samtidshistoriska ämnen, svenska och utländska, där brett upplagda framställningar av ekonomiska, sociala och även kulturella förhållanden får bilda den politiska historiens bakgrund. Detta gäller t ex hans skildring av Gustav V och hans tid i Norstedts sv historia och den på 1940-talet utkomna, brett upplagda framställningen om Gustav V som människa och regent. Den praktiska erfarenhet från flera industriföretags ledning som H med tiden förvärvade blev av betydelse för honom, då olika näringsorganisationer efter hand tilldelade honom flera utredningsuppdrag. Några av hans under senare år utgivna skrifter tillkom under incitament av dylika enskilda uppdrag.

H framstod under sin, redan 1918 avbrutna, bana som aktiv politiker som något av en särling. Detta sammanhängde med hans självständiga läggning, kanske också med frånvaron av karriärpräglade ambitioner. H:s inlägg i debatten var alltid sakliga och kännetecknades ofta av förståelse även för motståndarens argument. I AK:s i övrigt mycket hetsiga interpellationsdebatt 5 juni 1917 uttalade sig H så måttfullt, att Hjalmar Branting ansåg sig böra "lyckönska högern" till att den ägde H. Troligen bidrog han både genom sin verksamhet som riksdagsman och som tidningsman till utformandet av den modernt moderata åskådningen. Sin dröm att förvandla Sthlms Dagblad till en tidning med intresset starkt inriktat på näringsliv och kulturfrågor, familj- och ungdomsfrågor etc kunde H under sin tid som chefredaktör endast delvis förverkliga. Sthlms Dagblad behöll dock under ny ledning den höga standard som han själv hade skapat och upprätthållit. H:s insatser som riksgäldsfullmäktiges ordförande kan ännu inte närmare karakteriseras; det bör dock erinras om att han inlade stor förtjänst om de två försvarslånens utbjudande 1940 och 1941. I allt som H företog sig röjde han en arbetskapacitet och uthållighet av mycket sällsynta mått.