Hans O H Hildebrand

2 Hildebrand, Hans Olof Hildebrand, son till H 1, f 5 april 1842 i Sthlm, Maria, d 2 febr 1913 där, Osc. Elev vid Maria skola o Sthlms gymn, inskr vid UU 14 maj 60, FK där 30 maj 65, tjänstgjorde under studietiden i Statens hist mus, eo amanuens hos VHAA 21 juni 65, disp pro gradu vid UU 12 maj 65, FD där 31 maj 66, förste amanuens hos VHAA 71, riksantikvarie, garde des médailles o VHAA:s ständige sekr 31 dec 79—6 sept 07, vetensk biträde vid vården av riksbankens mynt- o medaljsaml 84, inspektor för riksmuseets etnograf avd 08— 13. — LSkS 66 (sekr 66—96), LVHAA 74, HedLVVS 81, LVS 90, LVA 91 (preses 09—10), LSA 95 (sekr hösten 12), Hed-LFrKA 02.

G 9 okt 67 i Sthlm, Skeppsh, m Elin Maria Charlotta Martin, f 18 jan 45 där, ibid, d 23 mars 22 där, Engelbr, dtr till hovrättsnotarien v häradsh Carl Ludvig M o Nelly Charlotta Palmborg.

Hans H var uppkallad efter faderns vän och beskyddare Hans Järta. Tidigt fick han följa med till fornsaksmuseet och se sin far, som denne uttryckte det, "nedmyllad mellan pergamentsbrev och slantar". 1860 blev H student i Uppsala, där han läste språk och medeltidshistoria. Breven till fadern vittnar om sprudlande och bländande vitalitet. Sommaren 1865 blev han eo amanuens hos Vitterhetsakademin, dvs vid Statens historiska museum. För doktorsavhandlingen våren 1866, Svenska folket under hednatiden, fick H Geijerska priset och promoverades som primus. Dess huvudtes, en efter P A Hummel antagen etnisk olikhet mellan svear och götar, som skulle ha invandrat vid olika tider, är ohållbar, men metodiskt fick den stor betydelse både för arkeologin och i sin 2:a upplaga (1872; tysk övers 1873) också för numismatiken, där den särskilt påverkat tysk forskning. H framhåller på tal om t ex Snorres uppgifter nödvändigheten av källvärdering. För verklig kunskap hänvisar han till fornfynden som primärkällor. Redan här finns spår av vad han 1873 namngav som typologi — formernas utbildning ur varandra inom samma fornsaksgrupp. Islandsforskningen fångade också hans intresse, och 1867 utgav han Lifvet på Island under sagotiden. I sin översättning av Snorres Konungasagor (1869—71) skrev han kritiska exkurser.

Av stor betydelse för H:s utbildning blev hans stora resa 1870—71 som letterstedtsk stipendiat. Vägen gick över Khvn till Krakow, Wien och Budapest. I München blev han vän med den berömde rättshistorikern K von Maurer. Över Augsburg reste han till Belgien, knöt förbindelser med bollandisterna och kom därefter till Rom och Florens, Bologna och Venedig. Våren 1871 blev H förste och O Montelius andre amanuens vid museet i Sthlm. Gustaf Retzius fäste H:s uppmärksamhet på Darwins utvecklingslära, vilket blev av betydelse för typologin. Han studerade nu spännenas utveckling från dessa synpunkter. Resultatet blev Bidrag till spännets historia (1872—73 i Antiqvarisk tidskr). Samtidigt arbetade Montelius med en liknande metod. En viktig insats gjorde H genom att påpeka, att alla tekniskt fulländade fornsaker ingalunda måste vara importgods söder- eller österifrån.

Under 1870-talet och 1880-talets förra del utvecklade H ett vetenskapligt författarskap av häpnadsväckande omfång. Hans skrifter rörde arkeologi, egyptologi, myntforskning, etnografi, antropologi, religionshistoria, språkvetenskap och runologi, konst- och kyrkohistoria, heraldik, sfragistik, historia — även modernare sådan — samt kulturhistoria, biografi och lärdomshistoria. "Du är en av nutidens flitigaste författare, om ej till och med den allra flitigaste", skrev gamle Sven Nilsson (9 dec 1873). H publicerade ofta uppsatser i Antiqvarisk tidskrift men skapade ett eget, populärare organ, Vitterhetsakademins månadsblad, i vilket han inalles (från starten 1872 till dess nedläggande in på 1900-talet) skrev 209 bidrag. Att H var sin tids ledande förhistoriske arkeolog framgår även av hans omfattande korrespondens. En rad viktiga korrespondenter, särskilt tyskar, fransmän och italienare, tillkom efter resan 1870—71. Med nordiska forskare, t ex Sophus Bugge, hade H givetvis nära förbindelser. Vid den internationella arkeologkongressen i Sthlm 1874 var han generalsekreterare. I en skrift 1873, Den vetenskapliga fornforskningen, hennes uppgift, behof och rätt, hävdade H behovet av universitetsundervisning i fornkunskap. S å började han sitt häftesvis utgivna arbete De förhistoriska folken i Europa, en handbok i jämförande fornkunskap (fullbordad 1880). H var kritisk mot bl a tysk nationalistisk inställning, mot Sven Nilssons idéer om att bronsålderskulturen förts hit av fenicierna och även mot en del av Montelius teorier. Inom den förromerska järnåldern utsöndrade H grupperna Hallstattkultur och La Téne-kultur, och termerna vann burskap. Den europeiska stenålderns uppdelande i provinser torde vara det vetenskapligt mest betydande av H:s nya inlägg (B Salin).

I Antropologiska sällskapet, som bildades 1873 (från 1877 Sv sällskapet för antropologi och geografi), deltog H ivrigt och hörde till kretsarna kring A Nordenskiöld. Han var 1878—79 sekreterare, 1888 ordf och 1895 v ordf i sällskapet. I serien Ur vår tids forskning skrev H bl a om Folkens tro om sina döda (1874). Vid inträdet i Vitterhetsakademin 1875 talade han om djurtyper i den äldre europeiska ornamentiken. Stilhistoriska iakttagelser gjorde han även i sin engelska handbok 1883 The industrial arts of Scandinavia in the pagan time. Vid geografiska utställningen i Venedig 1881 var H sv kommissarie.

H Schliemann hade 1870—71 börjat sina grävningar vid Hissarlik i Troas, Mindre Asien, och 1876—77 undersökt de guldrika kungagravarna i Mykene. En stor, förut okänd kultur började stiga fram. H följde intensivt denna forskning och utgav 1878 Fynden i Troas och Homeros' Troja.

B E Hildebrand avgick som riksantikvarie i dec 1879. Till hans efterträdare utnämndes H. Då hans kolleger Montelius och Stolpe endast önskade syssla med förhistoria, måste H koncentrera sig på medeltiden. I museet övertog Montelius sten- och bronsåldersavdelningen, Stolpe järnåldern, H medeltiden. Han hade redan 1873 utgivit museets första katalog. Principiellt önskade han samla ej blott de yppersta alstren av medeltidens konst, utan också de torftiga föremålen. Vid flyttningen 1865 fanns i Statens historiska museum ingen plats för större föremål från medeltiden. Under H:s egen tid utvecklades medeltidsavdelningen genom köp och depositioner till att inta "en rangplats bland dylika samlingar" (Roosval). Han skapade 1880 även Antikvarisk-topografiska arkivet i Vitterhetsakademin, "en arkeologisk jordebok över Sverige, ordnad efter landskap, härad och socknar". I Månadsbladet förde H en oavlåtlig kamp för bättre förhållanden på fornvårdens område, mot vandalism och oförstånd. Ännu undandrogs de större kyrkorestaureringarna den arkeologiska kontrollen. Roosval har om H sagt, att "orädd kämpade han, drabbande det lättfärdiga hemmarestaurerandet med sina telegrafiska inställningsorder, en vitskäggig, viggslungande Zeus".

I museifrågan framkom med tiden vissa motsättningar. B E Hildebrand och H var centralmuseitankens självfallna förkämpar. De misstrodde den 1869 bildade Sv fornminnesföreningen. När Montelius med deras goda minne blivit sekreterare där, hade H tydligen likväl ej fullt förtroende för honom. Detta gällde också den krets till vilken Nils Månsson Mandelgren, G O Hyltén-Cavallius och G Stephens hörde, och särskilt blev motsättningen stark till Mandelgren, som 1876 utgav en pamflett mot de båda Hildebränderna. Dessa hade även svårt att komma överens med A Hazelius — hans verksamhet gjorde, att de nödgades överge sin plan att göra Statens historiska museum till ett arkeologiskt-historiskt-kulturellt universalmuseum. När P P Waldenström i ovist nit uppträdde i dessa frågor, svarade H på en gång skarpt och bittert och beklagade bl a riksdagens njugghet mot det statliga museet. Förhållandet till Montelius blev olyckligt. H blev alltmer överhopad med arbete och uppdrag och fick genom sin totala brist på affärssinne en ytterst svag ekonomi och stora skulder. Montelius förstod att genom koncentrering till det rent arkeologiska skapa sig ett namn inom foraforskningen, som småningom undanträngde H:s.

Ett av H:s stora intressen gällde runorna. Tidigt upptog han förbindelsen med runologen G Stephens. 1880 meddelade H denne, att han ordnade "en liggare för våra runskrifter" — det var förberedelser till det stora runverket. När tullförvaltaren C W Berger donerat sin förmögenhet till VHAA, föreslog H, att räntemedlen skulle användas för runverket. Särskilt samarbetade H i dessa frågor med Sven Söderberg i Lund.

Numismatiken var ett av H:s älsklingsämnen liksom det varit för fadern, och båda insåg myntens betydelse för den arkeologiska vetenskapen. H skrev 1882 om Solidus-importen till Sverige under den tidigare järnåldern. Vid internationella numismatikkongressen i Bruxelles 1891 yttrade sig H i solidusfrågan samt skrev om De öster- och västerländska mynten i Sveriges jord i festskriften till C G Malmström 1897. H:s främsta numismatiska insats gäller de sv medeltidsmynten. Han var även chef för Riksbankens myntkabinett och skrev om samlingarna där.

Under 1800-talets senare del fördes en europeisk diskussion om förhållandet mellan historia och kulturhistoria. Redan 1873 hade H fört kulturhistoriens talan. 1880 började han utsända häftena om Sveriges medeltid. Första häftet av August Strindbergs Svenska folket i helg och socken (1881) aktualiserade principfrågan. Han skrev nu uppsatsen Historia och kulturhistoria (HT 1882). Han framhöll att kulturhistorien har berättigande ej blott för de förhistoriska epokerna utan även för historisk tid.

H:s huvudarbete Sveriges medeltid är uppdelat i 5 böcker och omfattar 3 125 sidor. Det började 1880 men lämnades 1903 ofullbordat. Ett senare utgivet register är nu en utmärkt och nödvändig nyckel till denna rika skattkammare. H behandlar allmogen och städerna, de ledande stånden, krigsväsendet och kyrkan (om planen Sc 1943, s 139 f). Han behärskade ett ofantligt material, tryckt och otryckt, och genomarbetade detta självständigt, under kritisk granskning av litteraturen och källpublikationerna. H behärskade även den rättshistoriska litteraturen samt den språkvetenskapliga. Vad som brast i hans verk var efterkontrollen. H har i hög grad berikat sv historia med sitt arbete. Hans sammanfattning rörande mynten är banbrytande, och han gav även ett utkast till penningväsendets och prisbildningens historia (Thordeman). Banbrytande är H här också som heraldiker. H är den siste av riksantikvarierna som på en gång behärskade föremåls- och urkundsmaterialet. I K Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia var H sekreterare i 30 år, 1866—96. Han åstadkom där 71 föredrag, referat, meddelanden och förevisningar med ämnen från urtiden till gustaviansk tid. H tog i K Samfundet också initiativet till utgivning av Sthlms medeltida stadsböcker. Han började själv att utge jorde- och skotteböckerna. Tyvärr visar skottebokseditionen talrika inadvertenser. H tog 1901 initiativet till Ortnamnskommittén.

H gjorde också en insats i kvinnorörelsens historia som ordf i två decennier (1884—1903) i det av Sophie Adlersparre stiftade Fredrika Bremer-förbundet. Han undertecknade även förbundets vädjan 1899 till K M:t om kvinnans rösträtt. Också i Sv turistföreningen nedlade han ett stort arbete som ordf i över 20 år (1887—1909). I sällskapet Idun var han en känd talare.

Av den rike finländaren H F Antell bjöds H på en resa till Egypten 1892 — Antells vänskap ledde sedan till hans donation av 100 000 kr till Vitterhetsakademin. I Assuan 1892 mötte H kronprinsessan, sedermera drottning Victoria, som blev en personlig vän till honom. På Öland råkades de om somrarna och kvar finns konceptet av H:s hand till kronprinsessans tal vid invigningen av Solliden 1900.

I Vetenskapsakademin, där H invalts 1891, var han preses 1909—10. Han höll minnestal över G J Adlerbeth och presidietal om myntväsendets uppkomst och dess utveckling under romerska kejsartiden. 1895 blev H tillika en av de aderton efter F A Dahlgren. När akademin fått till uppgift att utdela det litterära Nobelpriset, deltog H livligt i diskussionerna. I akademins Handlingar tecknade han Olaus Magnus, Birgitta och Johannes Bureus.

På det historiska fältet följde H tidigt och med stort intresse forskningarna i det 1881 öppnade Vatikanarkivet. I den nya upplagan av Sveriges historia, redigerad av brodern Emil, skrev H hela medeltidsdelen (1905). I akademien och riksantikvarieämbetet började H tröttna efter sitt måttlösa arbete under årtionden. Det klagades över att han ej besvarade post och att han försummade publikationerna. Samtidigt ville Montelius till varje pris bli riksantikvarie. H avgick hösten 1907 vid 65 års ålder till föjd av vissa intriger (jfr A Lindblom, De gyllene åren, 1952, s 66). Det blev en lättnad för honom att nu kunna ägna sig mera ostört åt författarskap. Av Sveriges medeltid medhann han efter 1903 ingenting, men de lärda biografierna, om vilka ovan talats, utkom. Han arbetade också på en myntbok, ett större översiktsarbete (ofullbordat ms i Myntkabinettet). I Post- och inrikes tidningar skrev han artiklar och recensioner i förhistoriska frågor.

H var mångsidigt begåvad, uppslags- och initiativrik, med imponerande intressevidd och lärdom. Splittringen i hans produktion och gärning, bristen på exakthet i många fall — ehuru den ibland överdrivits — är blott avigsidan av intresset för allt och den enormt snabba arbetstakten. För sin familj gav H anledning till bekymmer genom vårdslösandet av sin ekonomi. Betänkligt var att han gav sig in i affärsföretag, som han ej kunde bedöma, gick i borgen för andra och blev skuldsatt. På hans sjuttioårsdag betalade dottern och mågen, Hedvig och Axel Carlander, alla hans skulder (omkr 45 000 kr).

H blev starkt ordensprydd; ett fotografi med samtliga dekorationer gick i familjen under namnet "kröningshästen". Hans yttre var imponerande. Med sin kraftiga kroppsbyggnad och sitt stora skägg var han en uppmärksammad gestalt i internationella vetenskapliga kretsar och i Sthlms sällskapsliv. Hans breda bildning, vänliga humor och välvilliga inställning till andra gjorde honom mycket populär.