Frans O L Hodell

1 Hodell, Frans Oskar Leonard, f 13 aug 1840 i Sthlm, Kat, d 25 maj 1890 på Lämshaga, Ingarö, Sth. Föräldrar: bagarmästaren Carl Oskar H o Sofia Charlotta Dahlbom. Apotekselev i Sthlm, farm studex 58, debuterade på A Selinders elevteater 12 april 60, tillhörde A Selinders teatersällsk 60— 65, verksam vid Södra teatern 65—70, red för Söndags-Nisse från 70, denna tidn:s ägare från 81. Lustspelsförf.

G 1) 2 nov 64 i Sthlm, Jak, m komedi- o operettartisten vid Södra teatern Mathilda Bäckström, f 20 nov 43 där, Ad Fredr, d 27 sept 72 där, Maria, dtr till skrädderiarbetaren Johan B o Johanna Lundgren; 2) 8 nov 73 i Sthlm, Jak, m skådespelerskan Thérèse Johanna Charlotta Wilhelmina Paul, f 15 sept 41, d 15 dec 82 i Sthlm, Katolska.

Frans H kom ur den sthlmska småborgarklassen; hans far var bagarmästare. Han gick igenom några klasser i allmänt läroverk men lämnade snart skolan för att ägna sig åt apotekaryrket. Efter ett par år tog emellertid lusten att pröva lyckan vid teatern överhanden, och han erhöll 1860 engagement vid det uppburna Selinderska sällskapet. Redan från början nådde H en förgrundsställning inom teatervärlden genom sin livaktiga intelligens och sina språkkunskaper; han behärskade ganska väl både tyska och franska, vilket inte var så vanligt bland hans kolleger. Han var också tämligen väl bevandrad i den samtida litteraturen.

Några större framgångar som skådespelare kunde H visserligen inte inregistrera, men han var användbar i mindre roller av humoristisk karaktär. Dessutom hade han tillfälle att visa sig nyttig i det litterära teaterarbetet; han omtalas också mindre som skådespelare än som litteratör, vilket betydde att översättningsarbeten och scenbearbetningar föll på hans lott. Han var i denna verksamhet utomordentligt flitig och gjorde sig snart oumbärlig för sin teater. Han knöt även nära förbindelser med pressens män och särskilt med den radikale J G Schultz, som 1864 övertagit redaktionen av den populära skämttidningen Söndags-Nisse. När Schultz 1869 dukade under för tuberkulos, blev H hans efterträdare på redaktörsposten. 1881 blev han också tidningens ägare.

H hade företagit ett par kortare utländska resor som givit honom tillfälle att se en del modern teater, varav han tog starka intryck. Vad han intresserade sig för var i huvudsak den gängse repertoaren av komedier och farser som gav skådespelarna tillfälle att skapa figurer av den godmodiga, ofta drastiska typ som publiken framför allt älskade. Från denna repertoar hämtade H också ofta idéerna till sina teaterstycken. Ibland gör han dock anspråk på att vara en helt originell författare som t ex i fråga om den populära komedien Familjen Trögelin eller Lustresan från Skåne. Helt av hans hand är det 1868 uppförda satiriska stycket Folkets dom, fantasibilder i en akt med sång, vars kupletter delvis hårdhänt nedklipptes av teatercensuren. Eljest utmärktes denna dramatik av stor oförarglighet. "Man gick på dessa teatrar för att få sig ett harmlöst skratt, man trivdes och kände sig hemmastadd ... Spelet riktade sig omedelbart till publiken, det var en stämning av intimitet över det hela" (Nordensvan, Sv teater ....2).

Av de talrika stycken som utgick från H:s dramatiska verkstad har de flesta blivit bortglömda. Endast ett kvarstår, men detta med desto större berömmelse: folklustspelet Andersson, Pettersson och Lundström, som första gången spelades på Södra teatern 14 nov 1865. Uppriktigt nog har emellertid H angett, att han haft en främmande källa; på det tryckta exemplaret står nämligen "efter en idé af Joh Nestroy". Dennes berömda komedi Der böse Geist Lumpacivagabundus hade sin premiär på Theater an der Wien 11 april 1833. Huvudfigurerna är de tre gladlynta gesällerna Leim, Kniereim och Zvirn vilka vinner högsta vinsten i statslotteriet. De kommer betänkligt på förfall, och blott snickaren Leim fortsätter sitt ärliga hantverk. Till slut blir emellertid även de båda andra omvända, och hela stycket slutar med en älskvärt naiv sång till det redbara arbetets ära.

H strök resolut i sin bearbetning alla österrikiska allusioner och ersatte dem med anspelningar på sthlmska förhållanden, vilka var publiken välbekanta. En scen förlade han sålunda till Ugglevikskällan, där man leker Sista paret ut, och en annan formar han till ett äktsvenskt slåtteröl. Det är i den sistnämnda tablån som H, vilken själv spelade gesällen Anderssons roll, föredrog den otroligt populära visan Zandahls kanon, som länge levat på folkets läppar och omtryckts oräkneliga gånger som skillingtryck. Kritiken var tämligen syrlig, men publiken blev vunnen från första föreställningen och behöll sin kärlek till de tre gesällerna. Stycket har spelats inemot tusen gånger i Sthlm. Om dess allmänna popularitet vittnar ett ofta citerat yttrande av en bekant ledare för en resande skådespelartrupp: "Man måste ha Hamlet och Andersson, Pettersson och Lundström på repertoaren, om man vill vara säker på att alltid få publik i den sv landsorten... De båda numren svika aldrig."