Axel Emanuel Holmberg

Holmberg, Axel Emanuel, f 24 april 1817 i Sthlm, Jak, d 6 juni 1861 där, Finska. "En skomakare Lindgren" uppges som fader (Sjöström). Fosterföräldrar: hemmansägaren Johan H o Brita Beata Setterberg. Inskr vid LU 37, prästv i Lund 40, pastorsadj i Gbgs stift (Naverstad, Tjörn, Hjärtum), i Finska förs i Sthlm 49, lär vid Rydbergska navigationsskolan. — KorrespLVHAA 44. — Ogift.

Efter skolgång i Klara trivialskola flyttade H med fosterföräldrarna till Grimeton i Halland, där fosterfadern brukade en gård. Han prövade olika yrken — bl a var han rekryt vid Hallands bataljon och inspektor på Ströms säteri i Hjärtums socken — innan han återupptog sina studier i Lund, blev student och avlade prästexamen.

Lundaåren gav H hans vetenskapliga inriktning. Vid univ verkade prof i naturalhistoria Sven Nilsson, en förgrundsgestalt i den nordiska fornkunskapens renässans vid denna tid. H fick kontakt med honom, och Nilssons stora arbete Skandinaviska Nordens ur-invånare, som började utkomma 1838, fick stor betydelse för hans författarskap. Han har också fått impulser från kyrkorestauratorn och medeltidsarkeologen C G Brunius, som efter att i sin ungdom ha undersökt bohuslänska fornminnen 1839 utgav Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland, där han bl a diskuterar Bohusläns hällristningar.

Som präst kom H till ett landskap rikt på fornminnen. Det gäller inte minst Bullarentrakten, där han fick sitt första missiv som nådårspredikant i Naverstad. Under sina ständiga färder i pastoratet och provinsen undersökte han en rad fornminnen och publicerade resultaten i Dybecks tidskrift Runa (ättehögar i Naverstad, klostret i Dragsmark, reliefer i bohuslänska kyrkor). Framför allt fick han emellertid tillfälle till en bred presentation av landskapets historiska minnemärken i sitt arbete Bohusläns historia och beskrifning, som utkom i tre delar 1842—45. I företalet till första delen, skrivet i prästgården på Tjörn, där han nu var adjunkt, säger han sig med sitt arbete ha lytt uppmaningen att ge Bohuslän den beskrivning det behövde men ingen annan ville åstadkomma. Det kan ha haft betydelse för Ff:s företag, att hans förman, prosten C U Ekström, hade liknande fastän mer naturvetenskapligt orienterade ambitioner — hans Beskrifning öfver Mörkö socken i Södermanland (1828) räknas till klassikerna i vår topografiska litteratur.

Det gäller i ännu högre grad om H:s arbete om Bohuslän. Framställningen har en imponerande bredd. Landskapets historia skildras från forntiden, som i Sven Nilssons efterföljd ses som en successiv invandring av stenfolket, bronsfolket och våra förfäder järnfolket, fram till slaget vid Kvistrum 1788. Beskrivningen av landskapet, särskilt de omfattande sockenbeskrivningarna, spänner över flora och fauna, sillfiske och jordbruk, folklynne och folkspråk, administrativa och kamerala förhållanden, kyrka och skola. Hela tiden står de historiska minnena i centrum: fornlämningar, lokaltraditioner, gårdar, kyrkobyggnader.

Det var inte bara arbetets spännvidd och detaljrikedom som genast gjorde det till stor framgång både hos recensenter och allmänhet. (Gbgs domkapitel hade f ö stött det genom att i ett cirkulär inbjuda till subskription inom stiftet.) H har lyckats prägla stoffmängden med sitt engagemang och sitt temperament. Humoristiska infall, satiriska utfall och kritiska attacker, riktade inte minst mot stadsintressenas korrumperande inflytande på en eljest ofördärvad allmoge, kryddar framställningen. Ett av H:s angrepp fick ett långt efterspel. Det riktades mot förvaltningen av den Hvitfeldtska stipendieinrättningens gårdar i Bohuslän, som H ansåg leda till rättslöshet och misär för arrendatorerna. Han ville ge dem rätt att skatteköpa sina hemman. I denna fråga samspelade han med landskapets riksdagsmän i bondeståndet, som vid 40-talets riksdagar motionerade i detta syfte. H utgav också 1848 en separat stridsskrift om det ömkliga tillståndet på gymnasiegodsen. Han nådde vissa resultat: förvaltaren blev suspenderad och så småningom dömd av domstol, statliga utredningar tillsattes, men först i början av 1900-talet fick arrendatorerna friköpsrätt. Själv gick H inte alldeles helskinnad ur striden. Den angripne förvaltaren betecknade honom i en skrivelse till Kungl Maj:t som "för sin moralitet mindre väl aktad". Det är troligt att H ägnat sig mer åt färder i provinsen, umgänge med folket och utforskande av deras minnen än åt direkt prästerliga sysslor.

H:s prästår i Bohuslän gav emellertid ytterligare ett resultat, vetenskapligt det mest betydande. 1848 utkom Skandinaviens hällristningar, arkeologisk afhandling. I grunduppfattningen ansluter sig även detta arbete till Nilssons forntidssyn med dess tre kulturer: den "lapska" stenåldern, den keltiska bronsåldern och den germanska järnåldern. I polemik mot Brunius hävdar H att de bohuslänska och majoriteten av övriga hällristningar hör till senare delen av järnåldern. Även om denna teori numera anses ohållbar, når H sina resultat genom nyktra och metodiskt sunda överväganden och hans skrift innebar ett framsteg på detta forskningsfält. Inte minst värdefulla är hans för sin tid synnerligen exakta teckningar av ett stort antal ristningar.

Därmed avslutades H:s bohuslänska period. Avskedet från stiftet fick en bitter bismak. Den kyrkoherde som övertog H:s arbete i Naverstad, fann efter en tid att en del persedlar i kyrkans inventarium saknades. Han anmälde saken för domkapitlet, som efter en lång skriftväxling fann sig böra ogilla H:s försumliga förfarande men lät därvid bero, eftersom församlingen inte ville ålägga honom någon ersättningsskyldighet. Strax efter domkapitlets utslag (13 sept 1848) begärde H tjänstledighet för en resa "åt Upland" och anhöll sedan från Sthlm om tillstånd till prästtjänstgöring där. Hans ansökan stöddes av komminister von der Burg i Jakobs och Johannes församling som sade sig ämna kalla honom till biträde. Domkapitlet biföll framställningen.

Sommaren 1849, gjorde H en resa till Schweiz för att besöka Hasslidalen, vars invånare enligt en också av dem själva omhuldad tradition invandrat från Skandinavien under folkvandringstiden. Ett av bevisen för att de verkligen var av svensk härkomst fann H i deras hjärtliga gästfrihet, som "återförde lifligt mina tankar på den glada tid, då jag på hästryggen i tjenstförrättningar genomströfvade Bullarens fjell". Hans reseskildring präglas f ö liksom Bohusläns historia av en götisk kärlek till vad han uppfattar som en äkta nationell livsstil på en av herremän och köpstäder oförstörd landsbygd.

Ett romantiskt uppfostringssyfte har också H:s sista större arbete, utkommet 1852—54 och baserat på föreläsningar hållna i Sthlm 1850: Nordbon under hednatiden, Populär framställning af våra förfäders äldsta kultur. Enligt förordet vill han bidra till att fädernas levnads- och samhällsskick, som nu kastas på skräpkammaren för att lämna rum för dagens nya och fina idéer, skall återfå en bättre plats i vårt hjärta. Denna pedagogiska uppgift torde verket ha fyllt väl, ty liksom det mesta H skrev, blev det en bokhandelsframgång, bl a flitigt använt som premiebok i läroverken. Som populärvetenskap har det många förtjänster: saklig bredd, fantasieggande kombinationer, nykter realism. Mot Geijers teckning av Vikingens proletära ursprung invänder han t ex: "jag vågar påstå att ättstorheten i intet land och i ingen tid varit så uppskattad, som i det hedna norden ... Nästan i hvarje ort finnas såkallade storslägter, hvilka äro sjelfskrifna att ihågkommas vid val till communala förtroendeposter, såsom t ex till nämndemän o d. Det må derföre hänföras till den poetiska friheten, att Geijer gör sin sjökonung till getapojke och backstugusittare."

Genom en motion i borgarståndet vid riksdagen 1850—51 gjordes ett försök att ge H tillfälle till insats på ett nytt område av fornforskningen. Det föreslogs att hän skulle få ett statsanslag för en forsknings- resa till Island. Därav blev emellertid ingenting. I stället fick han några år senare ett statligt uppdrag som anknöt till hans praktiskt-politiska verksamhet på 1840-talet. Vid nyssnämnda riksdag påyrkades från bondehåll en utredning av städernas beskattning i syfte att undanröja orättvisor mot landsbygden. En kommitté tillsattes 1852 och började två år senare framlägga historiskt-statistiska berättelser om en rad städer. 1857 möter H som referent, dvs arbetande sekreterare, och de två följande åren har han avancerat till ledamot av kommittén. Med tanke på hans engagemang i frågan stad—landsbygd och på det faktum att berättelserna till stor del var arkivundersökningar i städernas äldre historia, var uppgiften synnerligen lämplig för honom. Under hans tid hann kommittén behandla Gbg, de flesta städerna i Bohuslän, Jönköping m fl. 1859 upphörde kommitténs arbete utan att ge upphov till några reformförslag. Av dess berättelser blev bara de om Gbg och Jönköping tryckta.

Kommittéarbetet har tagit det mesta av H:s arbetstid och något ytterligare större verk åstadkom han inte. 1857 började han visserligen förbereda en ny upplaga av Bohusläns historia och fick från en rad meddelare kompletteringar och rättelser till den första utgåvan. Men arbetet blev inte fullföljt. Först sex år efter H:s död kom andra upplagan, ombesörjd av G Brusewitz.

På ett konceptark bland H:s arbetspapper för Bohusläns historia står mitt bland siffror ur landskapets kamerala förflutna några lösryckta meningar antecknade. "Som korstågens första hjeltar, när de fjerran från sågo den helga stadens tinnar glimma emot sig, sänkte fanorna och blottade sina hufvud, höfdes det oss som ock äro stadde på ett korståg, att eröfra icke Jerusalem men dess afbild, himmelen, att ödmjuka oss för glansen af dess herrlighet." Det är en av de få glimtar som bjuds av prästen H. Hans vänner — och till dem hörde flertalet av tidevarvets författare och publicister — uppfattade honom som något av en naturkraft, bredaxlad, eldig, snar till vrede och skämt, överdådig i sällskap, en äkta göt som ägnade sig åt vården av fädrens minne. För eftervärlden är hans fornforskning alltjämt av historiografiskt intresse. Men det är som skildrare av sin samtids Bohuslän han främst har sin plats i den svenska kulturhistorien.