Sven Nilsson

Nilsson, Sven, f 8 mars 1787 i Asmundtorp, Malm, d 30 nov 1883 i Lund. Föräldrar: åbon Nils N o Tora Svensdtr. Elev vid lärdomsskolan i Landskrona 98, inskr vid LU 14 febr 06, filol kand 6 dec 09, FK 24 april 11, disp pro gradu 15 maj 11, mag 21 juni 11, doc i naturalhist o amanuens vid Naturhist museet 8 sept 12, ekon adjunkt 17 febr 16, MK 22 maj 18, tf prof i naturalhist periodvis 18–28, intendent vid Naturhist museet 30 jan 19, allt vid LU, prof:s n h o v 3 maj 21, bibliotekarie vid VA o intendent vid VA:s zoolog museum 22 okt 28–9 mars 31, prof i naturalhist vid LU 13 okt 32–18 april 56, disp för präst- o pastoralex 18 juni 35, prästv 4 juni 38, kh i Västra Nöbbelöv o Skivarp, Malm, som personligt prebende från 16 nov 38 (tilltr 1 maj 39), prost över egna förs:ar 16 okt 39, LU:s rektor 45–46. – LFS 16 (ordf 25–26 o 67–68, sekr 34-59), LVA 21 (preses 61–62), LVVS 21, LPS 28, LLA 30, LVHAA 41, HedLVVS 48, HedLLA 65, med hedersdr vid LU 29 maj 68, HedLVS 75, HedLFS 76, HedLVHAA 81, led o hedersled av ett flertal uti lärda sällsk o akad:er.

G 9 juli 1824 i Silvåkra, Malm, m Elisabet Cecilia Berg, f 13 juni 1802 i Örja, Malm, d 27 nov 1881 i Lund, dtr till inspektören Hans B o Anna Maria Martinsson.

För uppgifter om N:s barndom och ungdom är man hänvisad till hans självbiografiska anteckningar (utarb 1844, tr 1923), vilka dock möjligen ger en något glättad bild. Det är emellertid uppenbart att N, den yngste av sex syskon, växte upp i ett hem präglat av varm religiositet och gammaldags dygder. Föräldrarna lärde honom läsa och skriva, och han tog djupt intryck av sagor och sägner, som fadern berättade: "Med vilken innerlig glädje jag, stående vid hans knän eller sittande på min pall, avhörde dessa underbara berättelser, kan jag icke beskriva; men säkert är, att de på mig gjorde ett livligt intryck, och att redan här i min faders stuga väcktes hos mig hågen för de undersökningar, som ligga till grund för Nordens ur-innevånare."

I dåtidens bondesamhälle levde man nära naturen, och N:s intresse för denna i dess olika uppenbarelseformer grundlades tidigt: "Mina dagliga nöjen voro, så långt jag minnes tillbaka, att få vara ute under Guds fria himmel, där jag ständigt skaffade mig skiftande sysselsättningar; ty allt var nytt, och allt vad jag såg, vare sig en blomma, en sten eller ett djur, fastade sin bild outplånligt hos mig; och ännu minns jag ganska väl både var jag, vid 4–5 års ålder, först såg den eller den blomman, den eller den fågeln, och vilket intryck de på mig gjorde." Särskilt fåglarna ägnade han ett ivrigt studium. Genom att familjen i början av 1790-talet flyttade från slätten till gården Lilla Rycketofta i skogsbygden i Frillestad fick han nya erfarenheter. Modern avled 1796, något som djupt grep den ännu ej tioårige N. Han sattes nu i skola hos församlingens klockare, som dock ganska snart måste konstatera, att han intet mer hade att lära sin intelligente och kunskapstörstande elev. Efter ytterligare skolgång i Landskrona, förenad med fortsatta trägna naturstudier på egen hand, kom N med bästa vitsord till Lund 1806. Han inskrevs vid universitetet, närmast i avsikt att bedriva teologiska studier för att sedermera bli präst, det vanliga målet för en bondestudent. Efter avlagd magisterexamen deltog N i prästseminariet och detta med sådan framgång, att han blev erbjuden docentur. Han avböjde men lämnade aldrig helt den prästerliga banan, som förblev ett sidospår i en gärning på helt andra fält. Man gör knappast N orätt när man förmodar, att det var mindre av kallelse än av ekonomiska överväganden som han 1835 avlade präst- och pastoralexamen. Tre år senare prästvigdes han och fick som personligt prebende Västra Nöbbelöv och Skivarp, som han innehade med prosts tjänsteställning. Dock kan det inte betvivlas att N var varmt religiös, snarast i panteistisk riktning. Endast vid särskilda tillfällen framträdde han som predikant. Bevarade predikokoncept visar att han uppbyggde församlingen med utläggningar om Guds härlighet i naturen. N hyste själv inga tvivel om sin lämplighet som en kyrkans man, en uppfattning som på intet sätt delades av alla bland hans ämbetsbröder.

Förvisso är det inte heller som teolog utan som naturforskare och arkeolog, som N lever kvar i vetenskapshistorien. I professor A J Retzius, natur- och fornforskare och ett av Lundaakademiens stora namn, hade N en inspirerande lärare och faderlig vän. Då denne erbjöd honom befattningen som docent i naturalhistoria och amanuens vid det naturhistoriska museet tvekade han inte och utnämndes efter att ha framlagt den obligatoriska disputationsavhandlingen, ett snustorrt specimen på latin, behandlande däggdjurssystematik. Större engagemang torde N ha känt vid utarbetandet av två disputationsavhandlingar med den gemensamma titeln Analecta ornithologica (1814), för vilka ämnet var vissa fågelgrupper. Res-pondenter var två av Retzius' söner. S å fogade N en tredje del till de båda föregående. Till grund för hans studier låg bl a en samling fåglar, som den naturvetenskapligt starkt intresserade justitiekanslern H G Trolle-Wachtmeister, ägare till de stora jordegendomarna Trolle-Ljungby och Arup i nordöstra Skåne, skänkt till naturaliekammaren i Lund. Till denne sände N sina Analecta och kom således i förbindelse med en mäktig och inflytelserik person, som kom att bli honom ett ovärderligt stöd på olika sätt – befordringsmässigt genom sina kon- takter med universitetskanslern, ekonomiskt direkt och indirekt, vetenskapligt genom att låta sina jägare förse N med färskt studiematerial av helt annat värde än de torkade exemplaren i det gamla museet. N blev därigenom i stånd att framlägga ett omfångsrikt, illustrerat verk, Ornithologia Suecica, varav två delar utkom (1817, 1818–21). Avsikten var att behandla alla sv fåglar, en plan, som småningom kom att realiseras, ehuru i en helt annan form. N umgicks nämligen med tanken på att författa en fauna, vilande på solid vetenskaplig i grund men avsedd att vara till tjänst för naturintresserade personer utanför fackmännens krets. För ett sådant värv kunde ingen vara bättre skickad än N. "Sedan jag under flera år besökt södra Sverige i alla riktningar i ändamål att samla materialier till en tillärnad Skandinavisk Fauna, intogs jag av en livlig längtan att för samma ändamål besöka den höga skandinaviska Norden." Så skriver N på sin höga ålderdom i förordet till sina Dagboksanteckningar under en resa från södra Sverige till Nordlanden i Norge 1816 (tr 1879).

En samlad översikt över den sv djurvärlden hade Linné givit med sin Fauna Suecica (1746). Denna riktade sig emellertid inte till en bredare allmänhet; varken den strikt systematiska behandlingen av materialet eller den latinska språkdräkten gör verket läsvänligt. Samma omdöme gäller den bearbetning av Linnés Fauna som Retzius utförde (1800). "Hittills äga vi icke, på vårt språk, någon bok, som i systematisk ordning, med utförlighet avhandlar de djur, vilka finnas på den Skandinaviska halvön. Både jägaren, som vill veta nämnen på de ovanliga djur, han stundom träffar, eller som, med sin egen erfarenhet, önskar att kunna jämföra andras, och den begynnande zoologen, som vill skaffa sig de för vetenskapen oumbärliga grundstudier, sakna tjänliga hjälpredor. Att efter förmåga avhjälpa denna brist, är den avsikt som förmått mig, att för mina landsmän framlägga detta försök." Orden är N:s i första delen av Skandinavisk fauna, som utkom 1820 efter det att Trolle-Wachtmeister ställt ekonomisk garanti. Mellankommande göromål, såsom utgivandet av flera skrifter i geologi och paleontologi samt undersökningar över fisket i Bohuslän företagna på uppdrag av regeringen (berättelser häröver avgivna 1827, 1828, 1843), gjorde att arbetet med faunan fortskred förhållandevis långsamt. Fjärde och sista delen, behandlande fiskarna, förelåg komplett först 1855. Då hade emellertid del 1 (däggdjuren) och del 2 (fåglarna) utkommit i sin andra upplaga. Av fåglarna kom tredje upplagan 1858 och av del 3 (amfibierna, vari inbegreps kräldjur) andra upplagan 1860. Ryggradslösa djur ingick inte i planen.

N:s Fauna blev en rikt flödande kunskapskälla för generationer av naturintresserade i Sverige. Sin friskhet äger den genom författarens ojämförliga förtrogenhet med sitt material och hans förmåga att med ett oftast livligt och målande språk skildra djurens förekomst och uppträdande i deras naturliga miljö. Nya aspekter anlades, i det att N kom in på faunahistoriska och djurgeografiska spörsmål. Han redovisar fynd av subfossila ben av utdöda eller från regionen försvunna djur. "Det har skett", säger han redan 1820, "för att göra mina landsmän uppmärksamma på det inflytande, som detta slags fornstudium kan hava på jordens och folkslagens historier, vilka, om jag ej misstager mig, stå i ett ganska nära förhållande till varandra" – ingenting mindre än en programförklaring till N:s långa forskargärning. Ett mera pittoreskt inslag i Faunan är utvärderingen av djurens kulinariska företräden och brister. Detta är moment som inte finner plats i moderna handböcker, men med bortseende härifrån kan man påstå att N:s Fauna blev stilbildande inom en genre, som nått sin höjdpunkt i fälthandböcker sådana som Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige. En väsentlig olikhet är dock att N:s Fauna inte är illustrerad med djurbilder. N kände själv detta som en brist. För den vanlige nyttjaren av Faunan avhjälptes denna knappast genom de Illuminerade figurer till Skandinaviens fauna, med text, som utkom häftesvis 1829–40. För illustrationerna, handkolorerade litografier, stod till en början de som djurmålare överlägset skickliga finländska bröderna M och W von Wright, vilka dock, efter en schism med N, snart avlöstes av akademiritmästaren i Lund M Körner (bd 22). Verket blev emellertid aldrig fullständigt.

Det nära sambandet mellan jakt och naturstudier som manifesterades i Faunan – i senare upplagor dock inte angivet på titelbladet – var självklart för N. På hans initiativ stiftades Svenska Jägareförbundet och andra jaktliga sammanslutningar till båtnad för utvecklingen av vetenskaplig viltforskning i Sverige.

N:s insats inom nordisk faunistik begränsades inte helt till ryggradsdjuren. Så t ex beskrev han ett antal land- och sötvattensmollusker i ett 1822 utgivet arbete.

N:s intresse för en utdöd djurvärld torde ha väckts av hans lärare Retzius, vilken såsom den förste beskrivit fynd av ben från skånska torvmossar (1802). Även närstående områden inom naturvetenskapen torde den mångkunnige Retzius ha öppnat för sin unge adept, inte endast kvartärpaleontologi utan paleontologi i allmänhet, geologi och mineralogi – han hade själv författat en lärobok i mineralogi (1795). Vårterminen 1815 vistades N i Khvn bl a för studier i mineralogi, men han ägnade sig inte vidare åt denna disciplin. Däremot måste han ses som en pionjär inom sv paleontologi och geologi, låt vara att han ingår i en äldre tradition. Under en femtioårsperiod framlade N viktiga arbeten, främst med anknytning till skånska förhållanden. Han var den förste som närmare undersökte Skånes mesozoiska bildningar, deras beskaffenhet och fossilinnehåll. Hans första publikation (1819) om ett geologiskt ämne behandlar den s k höörsandstenen, till vilken han återkom året därpå. N fann i denna bergart rester av fossila växter (sådana hade inte tidigare påvisats i den sv lagerserien), indikerande en subtropisk flora. Den sedermera namnkunnige franske växtpaleontologen Alexandre Brongniart, som fö gjorde geologiska exkursioner i Skåne under N:s ledning, kunde placera in höörsandstenen i undre delen av jurasystemet och beskrev bl a ett växtsläkte, som han benämnde Nilssonia. Även i fråga om utforskandet av Skånes kolförande bildningar är N en föregångsman. I minst lika hög grad gäller detta kritbildningarna, vilkas fossilinnehåll han behandlade i ett klassiskt verk, Petrificata Suecana formationis cretaceae (1827). Vid återkommande tillfällen, såväl i tryckta arbeten som i konceptböcker, gör N allmänna uttalanden om hur lagerserien skall tolkas, om den geologiska tidens längd och om organismvärldens utveckling. Han var en av de första som fångade upp och tillgodogjorde sig de föreställningar om en allmän nedisning som under 1800-talets första årtionden växte fram i Mellaneuropa, och han sökte klarlägga Sveriges senkvartära historia, sådan den kan utläsas i landets nivåförändringar och i torvmossarnas subfossila fauna.

Till bilden hör också landets kolonisering och de tidigaste kulturerna. Vid 89 års ålder ifrågasatte N i ett brev till sin vän S Lovén (15 april 1876) det välbetänkta i att han ägnat så mycken tid åt arkeologi: "Oaktat min i allmänhet glada ålderdom, ångrar jag ibland att jag ej fortsatte zoologi och paleontologi. Jag hade ej bort kasta mig in i fornforskningen som en annan (därmed avses riksantikvarien B E Hildebrand; bd 19) ansåg som sin uteslutande tillhörighet. Men jag visste ej därom förr än felsteget var gjort. Och nu kan det ej hjälpas." Med eftervärldens syn på N:s gärning var "felsteget" lyckligt. Ty helt säkert betingades hans internationella berömmelse främst av hans – åtminstone delvis bestående – insats som arkeolog.

I förordet till andra upplagan (1835) av fågeldelen av N:s Fauna finns, något överraskande, ett avsnitt om jaktens och fiskets historia i Skandinavien med bilder av sten-och benredskap och anmärkningar om hur dessa tillverkats och använts. Jämförelse gjordes med redskap, som ännu brukades på Grönland, ett tidigt uttryck för etnoarkeologisk metod. Detta är första gången N i skrift berör arkeologiskt material, men redan långt dessförinnan hade han kommit i kontakt med sådant, bl a då han som osteolog biträtt M Bruzelius (bd 6) vid dennes arkeologiska undersökningar. Från mitten av 1820-talet började N metodiskt samla fornsaker, dels genom egna utgrävningar, dels genom köp. Han hade även haft tillfälle att studera privata samlingar samt offentliga sådana i Lund och Khvn. Med den framstående danske fornforskaren Christian J Thomsen stod N i livslång vänskapsförbindelse. Sedan Thomsen på 1820-talet lagt den vetenskapliga grunden för det s k treperiodsystemet, anammades detta av N, som utvecklade det vidare genom sina materialstudier samt infogade denna relativa kronologi i en långt mer realistisk tidsram än man tidigare räknat med.

N:s huvudarbete som arkeolog är det stora verket Skandinaviska Nordens ur-invånare, ett försök i komparativa ethnografien och ett bidrag till menniskoslägtets utvecklingshistoria (1838–43). Den utförliga titeln speglar författarens amibitioner. Visserligen behandlas realia i full utsträckning, men detta var knappast ett syfte i sig. Det viktiga var att från konkreta utgångspunkter söka komma till insikt om de förhållanden under vilka de äldsta människorna i Skandinavien levde och om hur de använde sina redskap och vapen. Därvid tillämpade han i full skala den komparativa metod som kommit till uttryck redan i Faunan och som kan betecknas som ett naturvetenskapligt arbetssätt. För N var det naturligt att även ta upp fysiskt-antropologiska spörsmål och han nådde på detta område uppmärksammade men för senare forskning ej bärkraftiga resultat; därtill var det honom tillgängliga materialet av förhistoriska kranier alldeles för litet. Ej heller har hans föreställning att en kimbrisk folkstam med druidkult skulle ha invandrat till södra och västra Sverige och där undanträngt den ursprungliga befolkningen stått sig inför en senare kritik. Den långa utgivningstiden för verket i dess helhet sammanhänger med att det först utkom i häften och del 1 omfattade endast stenåldern. Det skulle dröja lång tid innan denna i en ny upplaga följdes av del 2, behandlande bronsåldern, som började tryckas 1862 och var färdig några år senare. N var då 77 år gammal men med helt obruten arbetskraft. Han analyserade bronsföremålens ornamentik och sökte spåra kulturens vandringsvägar. Han studerade de gåtfulla figurerna på hällarna i Kiviksgraven i Skåne och förleddes till äventyrliga spekulationer om en fenicisk bosättning i nordvästra Europa. N:s huvudarbeten översattes till flera språk. Detta jämte hans flitiga deltagande i internationella möten och kongresser tillförsäkrade honom ställningen som en av sin tids ledande arkeologer. För sv publik höll N 1847 en serie mycket uppmärksammade föreläsningar i Sthlm under titeln Sverige och dess inbyggare före den historiska tiden (tr 1923), vari han spelade upp hela sitt tvärvetenskapliga register.

N var livet igenom en outtröttlig samlare, som zoolog, som paleontolog och som arkeolog. Periodvis var han verksam som museiman å tjänstens vägnar. Genom en donation av Kilian Stobæus hade 1735 grunden lagts till de naturhistoriska och arkeologiska samlingarna i Lund. Dessa ökades väsentligt genom en donation av A J Retzius, som tog N till hjälp för samlingarnas uppordning och beskrivning. Efterhand övertog N hela ansvaret för detta. Som professor arbetade N med ospard möda för att utveckla och komplettera de zoologiska samlingarna och att få dem anbragta i en ändamålsenlig museibyggnad. I dessa strävanden hade han framgång. Bl a sammanbragte han en samling av subfossil från Skånes torvmossar, vilken i dag är ovärderlig och en av de främsta i sin art.

I äldre tiders kuriosakabinett ingick fossil i den brokiga mångfalden av objekt. Av helt annan dignitet är de avsevärda fossilsamlingar som N sammanbragte. Vad som återstår av djurfossil, till dels sådana som legat till grund för hans arbeten i paleontologi, tillhör geologiska institutionen i Lund, medan växtfossilen finns i Naturhistoriska riksmuseet, sektionen för paleobotanik, i Sthlm.

Under sin korta tjänstetid som intendent vid VA fick N i sin vård illa medfarna och, med undantag av insekterna, föga representativa zoologiska samlingar. Utifrån dessa dåliga förutsättningar skapade han början till landets första rent vetenskapliga zoologiska museum, numera Naturhistoriska riksmuseet.

Vid sina arkeologiska studier stödde N sig i stor utsträckning på enskilda samlingar. Samtidigt var han själv en storsamlare. Sedan han 1851 till LU sålt sin högst betydande samling av fornsaker, började han lägga upp en ny sådan med material inte minst från sina egna utgrävningar. Även denna finns nu i LU:s historiska museum.

N:s stora och mångfacetterade insats som forskare vittnar om att han i osedvanlig grad ägde begåvning, vetenskaplig lidelse och outtröttlig arbetsförmåga, bevarad nästan till slutet av hans långa levnad. Själv var han ingalunda omedveten därom. Ett drag av fåfänga kan ej frånkännas honom. Hans temperament predisponerade för konflikter med meningsmotståndare, men samtidigt beskrivs han som vänsäll och gladlynt.

Som zoolog blev N skolbildande i Sverige, som geolog och paleontolog var han i flera avseenden pionjär, som arkeolog var han en internationellt erkänd auktoritet. Han var under många årtionden ett av Lundaakademiens mest lysande namn, känt och aktat långt utanför landets gränser.

Bland N:s söner var den från 1857 på Nya Zeeland bosatte Carl Esaias Nilsson, på Nya Zeeland kallad Tare Nelson (1829–1909), en av sin tids främsta kännare av maoriernas historia, traditioner och kultur (S Aminoff, Svenskarna i Nya Zeeland, 1988, s 44 ff).