E Walter Hülphers

2 Hülphers, Ernst Walter, f 29 juli 1871 i Styrnäs, Vnl, d 7 maj 1957 i Hagfors. Föräldrar: kamrer Walter Sebastian H o Charlotta Bergöö. Mogenhetsex i Härnösand vt 90, inskr vid UU ht 90, vid Sthlms högsk ht 94, medarb bl a i Västernorrlands alleh 96—98, i Nyaste Kristianstadsbladet 98—99, i Vårt Land 00—02, i Värmlands dagbl 03—04 o i Västernorrlands alleh 15— 17. — Förf.

G 23 okt 07 i Arvika m Oktavia Flora Grey, f 12 febr 87 där, d 18 okt 45 i Västerås, dtr till sjöofficeren o sågverksägaren Alan Hopwood G o Axelia Olofsson.

Walter H växte upp i en strängt religiös miljö, men under sina universitetsstudier fördes han av den naturvetenskapliga materialismen bort från religiositeten, kom "i drift och drev för alla vindar", som han själv uttryckt det. Men religiösa kriser skulle följa honom genom åren liksom hans kastningar från den ena ytterligheten till den andra, från perioder av avskild ensamhet till medarbetarskap i tidningar med högst olika politisk färg.

Också som författare blev hans insats splittrad. Han debuterade 1899 med den av Pelle Molin starkt påverkade novellsamlingen Linier och dagrar, och det vildmarksromantiska och heroiska kännetecknar också hans senare samlingar, som dock även rymmer sociala inslag. Eftersom hans far var kamrer vid Ångermanälvens flottningsförening, kunde H på nära håll följa ådalsindustrins utveckling och han intog tidigt en arbetarvänlig ståndpunkt, särskilt markerad i hans kanske mest betydande verk, romanen Timmer (1906), där han indignerat beskriver den nya tidens framfart med skogsskövlingar och bolagsvälde. Den har betraktats som vår i viss mån första tiotalsroman (Uhlin). Från s å är jagromanen Pan, där han tar upp motsatsen mellan idealism och kapitalism i industrisamhället.

Det lyriska i H:s natur fick 1910 renodlade uttryck i diktsamlingarna Lysmasklågor och Vallonsmide, av vilka den första framför allt rymmer naturstämningar men också dikter om ensamhet och grubbel, medan den andra dessutom har sociala och satiriska inslag. Säkerligen under intryck från Nietzsche och Merezjkovskij utvecklades samtidigt hans religiösa åskådning i en starkt livsbejakande och martialisk riktning, dokumenterad i romanen Det tredje budet (1913). I denna bildningsroman når huvudpersonen från ledan vid de akademiska studierna över självvald isolering och därpå följande social kamp i arbetarpressen fram till samma religiösa övertygelse som H.

Efter en sådan utveckling var det naturligt att H valde att behandla nationella ämnen i dramatisk form. Han skrev flera skådespel, bl a Carolus Rex (uppfört som det första friluftsskådespelet på Stadion 1913) om Karl XII från tiden för flykten till Bender till hans död och En svensk marsch (uppfört på Blancheteatern 1918) om den tunga tiden i ett sibiriskt fångläger.

H fick under världskriget följa den sv flottans övningar och skrev därom en hänfört patriotisk bok 1916. Han deltog därefter som frivillig i finska inbördeskriget, där han bl a var med om stormningen av Tammerfors och skrev entusiastiska korrespondenser till SvD. Han författade också Svenska brigadens marsch, vars slutord "Framåt, framåt till evig ära, / en stimd som nu är Gud oss nära!" anslår den heroiska ton som utmärker diktsamlingen Svenska brigadsånger (1918) i sin helhet. Så utkom prosaboken Med svenska brigaden, där han bekänner att han kom att "smeka geväret, som en man smeker sin hustru, sin älskarinna". H blev nu isolerad från sina tidigare politiska och litterära vänner. Hans långa ensamhet ledde, som han framhöll, till en ensamhet med Gud, och hans gamla intresse för mystik mynnade ut i teosofi och ockultism; i ett brev till Carl Lindhagen 8 nov 1942 sade han sig ha "nåden att företräda Rosenkreuzarna här i Norden". H:s sista böcker präglades av hans upplevelse av att "sällsamma krafter och händelser synas tränga in i mänskligheten" (Märkliga varsel i tiden, 1928, s 30). I romanen De röda trådarna (1924) har han övergivit det heroiska och förklarat "att kriget var en bankrutt", och i diktsamlingen Livets sång (1931) hör han "evighetens andning" och känner sig slutas i ordet ödmjukhets famn.