Manfred M Floderus

2 Floderus, Manfred Mustafa, sonsons son till F 1, f 17 febr 1832 på Halmbyboda, Funbo sn (Upps), d 31 aug 1909 i Uppsala. Föräldrar: lantbr Uno F o Erica Wilhelmina Théel. Inskr vid Uppsala univ 18 maj 1850, fil kand där 30 jan 1857, disp pro gradu 25 maj s å, fil mag 5 juni s å, fil jubeldr 24 maj 1907, amanuens vid univ:s fysiska kabinett 19 april 1856 o vid kemiska laboratoriet 29 jan 1857, fick vt 1856 av Vetenskapssocieteten halva Bergstedtska priset för framsteg i de fysiska och kemiska vetenskaperna, lärare i kemi, fysik, botanik o zoologi vid tekn elementarskolan i Örebro 22 aug 1857, lektor i naturvetenskap vid h elemen-tarlärov i Uppsala 30 juli 1859, rektor där 5 okt 1866–1 juli 1899, led av flera statl utredn:r rör läroverken 1869–93, stadsfullm t Uppsala 1863–68, led av kyrko- o skolrådet där, led av direktionen för prins Gustafs skola. RNO 1869, KNO2kl 1895.

G 19 juli 1859 i Uppsala m Carolina Gustava (Stava) Brunnberg, f 14 dec 1835 i Uppsala, d 7 juli 1930 i Sthlm (Hedv El), dtr till lanträntmästaren i Uppsala län Johan Gustaf B o Lovisa Sahlin.

Manfred F började sin bana som elev vid Uppsala katedralskola, vilken han senare med fast hand skulle leda som rektor. Jämsides med sina naturvetenskapliga studier företog han studieresor inom landet. Sålunda undersökte han 1853 Ölands och småländska skärgårdens lavar m m och upptäckte på Öland en ny form av Pulsatilla pratensis (var. glabrata). På återfärden fann han i Kolmården den ståtliga, ofta mer än manshöga pipflokan Pleurospermum austriacum, eljest endast känd från Sydtysklands alper och Karpaterna. Sommaren 1855 var F på Gotland, där han samlade lavar men även andra växter och djur, särskilt insekter och fåglar. Chr Stenhammar omnämner honom som medhjälpare i del 1 (1856) av sitt stora exsickatverk om svenska lavar. F var även en framstående Salixforskare. Livet ut behöll han intresset för botanik; hans herbarium köptes och skänktes 1907 till Uppsala botaniska museum (Krok).

F tog 1857 en utmärkt kandidatexamen och disputerade s å på en avhandling »Om dubbel och fyrdubbel telegrafering». Efter promotionen fick han lärarplats i Örebro men kom redan 1859 tillbaka till sin gamla skola i Uppsala som lektor i naturvetenskap.

Tyngdpunkten i F:s undervisning torde ha legat inom fysikens område. Han spelade en banbrytande roll genom att återuppliva studiet av naturvetenskaperna och utgav 1862–65 en länge saknad användbar lärobok i fysik. F upprättade vid sitt läroverk också ett rikhaltigt fysiskt kabinett. Han sägs med detta samt »med hjälp av snusdosan, käppen och den brandröda snusnäsduken» ha demonstrerat fysiken. Han undervisade vid olika tider i alla naturvetenskapliga ämnen, under tidigare delen av sin tjänstgöring också i matematik på ett sätt som högt berömts för sin klarhet. Bland hans lärjungar var sedermera professorerna Svante Arrhenius, Tycho Tullberg och Oskar Widman.

Sin mest bemärkta gärning utförde F emellertid som rektor vid sitt läroverk under inte mindre än 33 år. Som ordförande i kollegiet höll han diskussionen inom tillbörliga gränser. Under rasterna var han oftast närvarande i kollegierummet, skämtade och berättade glada historier. Han var den absoluta myndigheten, från vilken det inte gavs någon undanflykt. Han slog inte ofta, men han slog hårt, har en elev omvittnat. En annan har sagt, att F »såg ut som ett gammalt lejon och kunde även vid behövliga tillfällen ryta som ett sådant». Med alla sina stränghets- och ordningskrav förenade han emellertid en erkännansvärd förmåga att behandla skolungdom.