Jonas Fornelius

2 Fornelius, Jonas, son till F 1, f 14 april 1635 i Uppsala (enl J Arrhenius), f 17 febr 1679 där. Inskr vid Uppsala univ 11 maj 1642, vid Leidens univ 29 aug 1658, disp pro gradu där 1659 (före 1 juli), närv vid Franekers univ aug s å o juli 1661, e o prof i matematik vid Uppsala univ 6 nov 1663, ord matheseos prof (i astronomi) 23 okt 1664, kallas matheseos superiorum prof från 1669, univ:s rektor hösten 1667 o våren 1674, kh i Funbo sn 12 mars 1674.

G omkr 1670 m Maria Mackey, f 1650, f 1722, dtr till bruksägaren Isaac Mackey d ä o Anna Leufstadia samt omg 1684 m domprosten o prof Henrik Schütz (1647–93).

F var i Uppsala elev till astronomen B Hedraeus. Efter ett första lärdomsprov, en oration 1657 om de gamla goterna, företog han den då vanliga studieresan till Holland och dess grannländer och var 1658–62 med kortare avbrott närvarande vid universitetet i Leiden, centrum for den samtida naturvetenskapen.

Hans korta magisteravhandling där 1659 polemiserar i Tycho Brahes anda mot den skolastiska världsbilden men är däri helt konventionell och snarare metafysisk än astronomisk. I Uppsala fick F snart nog en e o professur i matematik. Efter sin lika snabba befordran till astronomiprofessuren 1664 ägnade han sina föreläsningar huvudsakligen åt planetteori och -kalkyl samt geografi. De tio dissertationerna under F:s presidium visar i hög grad den bristande självständighet och aktualitet som i sådant sammanhang är att vänta. Sålunda redovisas Ga-lileis upptäckter, varvid denne noteras som framgångsrik kopernikan och »Sidereus Nuncius» nämns med särskild respekt. Ändå hävdar F själv försiktigtvis det gängse tychonska systemet och använder i sina kalkyler ännu äldre auktoriteter, även beträffande marsteorien, där Keplers banbrytande undersökning förbigås. Just som matematiker når F inte utöver vad som presterats av M Gestrinius en hel generation tidigare. Det är vidare okänt, i vilken utsträckning han använt de kunskaper i glasslipning som nämns i installationsprogrammet 1664. Under hänvisning till bristen på instrument ledde han sällan observationer och meddelar med samma reservation sina tämligen intetsägande iakttagelser av en komet 1664–65, om vilken O Rudbeck däremot kunde lämna en värdefull rapport (båda tryckta i »Theatrum Cometicum»).

F gjorde sig mer bemärkt genom sin excentricitet. Enligt Frondin var han stor och tjock med eget kastanjebrunt hår, visade som rektor stort överseende med studenternas olater och »red själv utför alla domtrapporna». När han fått sitt pastorat »saktade han sig». Redan i jan 1657 hade F som student uppmärksammats i konsistorium för sitt leverne. Sedermera orsakade hans aggressivitet och särpräglade skämtlynne många sammanstötningar med kollegerna, särskilt under F:s rektorat, då han höll hårt på sin värdighet och använde även rektorsprogrammen för sina utfall mot grupper och enskilda. I de ständiga partistriderna kom den frispråkige F ofta att leda oppositionen mot Rudbecks allenarådande på olika områden och detta i ordalag, som t o m kostade honom en skriftlig avbön den 3 maj 1671, sedan Rudbeck bragt hans yttranden om universitetsstaten till kanslern M G De la Gardies kännedom. Denne betecknade därvid F »med sitt grassateridande och natteskjutande» som fullt umbärlig för universitetet och ett dåligt exempel för ungdomen. Själv ville F tydligen framstå som dennas talesman och säger sig i program 11 dec 1667 ha fått studenternas förtroende och därigenom bättre disciplin, vilket inte låter övertygande.

F är dock inte bara ett av de många färgstarka professorsoriginalen i stormaktstidens Uppsala. Hans många kontroverser liksom den »admonition för oflit» som han erhöll 1674 återspeglar på ett mycket betecknande sätt de svåra missförhållandena vid universitetet, framför allt den dåliga ekonomien och den därmed sammanhängande försumligheten. Hans personliga reaktion mot akademisk formalism och förmynderskap var inte obehövlig och har särskilt intresse i den mån den förenades med ett ställningstagande för tidens nya strömningar. Utan att vilja ge direkt uttryck för det i skrift hade han klara sympatier för det kopernikanska systemet och kom framför allt att liera sig med dess slutliga vägröjare i Uppsala – cartesianismen, som haft sin upprinnelse i Holland. Bland F:s lärare i Leiden nämns vid installationen särskilt matematikern F v Schooten d y, vilken varit nära vän till Cartesius och utgav hans geometri med kommentarer. Av F:s studiekamrat P Hoffwenius leddes också cartesianernas successiva maktövertagande i Uppsala från 1660-talet. I debatten deltog även F på sitt eget sätt: med sarkasmer. I Hoffwenius' lärobok »Synopsis physica» (1678), försiktigt utgiven som oskyldig dissertationssvit men klart cartesiansk och med breda marginaler för brännbarare, muntliga tillägg, svarade F för en ofta citerad inledningsstrof, en kvick uppgörelse med skolastikens terminologiska utsvävningar.

Lika välbehövligt var kanske ännu det angrepp på astrologien som F gjorde i sitt program vid rektorsbytet den 6 dec 1667, då han lät sin kusin E Duraeus tala i ämnet. I övrigt synes F i sin undervisning knappast ha hunnit omsätta de nya grundsatserna. 1600-talets naturvetenskapliga uppsving vid universitetet, uppburet av hans generation med Rudbeck i spetsen, inträder inom astronomien först med F:s efterträdare A Spole. Till skillnad från denne och sin ämneskollega M Celsius vågade emellertid den respektlöse F öppet uppträda mot aristotelikerna, vilket för eftervärlden framstår som hans mest vägande insats. Hans undervisning bör ha varit ett åtminstone potentiellt stöd för cartesianer och heliocentriker. Dessas största motgång kom också omedelbart efter de båda astronomiprofessorernas död 1679 med undertryckandet av den avhandling, där N Celsius vågade hävda vetenskapens oberoende av bibelordet; den brukar dock anses inspirerad av Celsius d ä, inte av F, som däremot kanske varit mannen att rida ut stormen.