Forstenasläkten,

Forstenasläkten, sedan 1600-talet gängse benämning på en västgötsk frälseätt, känd sedan 1400-talets förra hälft. Benämningen är särskilt i fråga om de äldsta leden ej adekvat, då gården Forstena, efter vilken ätten uppkallades, först i början av 1500-talet blev sätesgård för en av ättens yngre grenar genom ingifte i en ätt, som i modern tid kallats »äldre F» eller »Bagghuvud av Forstena» (se nedan).

F:s stamfar var enligt en av Hans Brask nedtecknad traditionsuppgift en Sven i Tådene (Skar), g m Lindorm Jönssons (sparre över blad) dotter Elin. Han har kunnat identifieras med en Sven Brynjolfsson (nämnd 1435–40, ej 1450), vilken 1440 jämte sin hustru Elin Lindormsdtr m fl stadfäste, donationer till Vadstena kloster av bl a Lindorm Jönsson. Sven Brynjolfsson förde i sitt sigill ett bagghuvud, men hans söner Hans och Brun upptog sitt mödernevapen, sparre över blad, vilket kom att förbli F:s vapen. Efter detta kallade sig på 1600-talet flera släktmedlemmar Siöblad, ehuru en annan ätt introducerats med detta namn på Riddarhuset. Hans och Brun Svensson blev stamfäder för var sin huvudgren av F.

1 Häradshövdingen i Gudhems hd Hans Svensson (d omkr 1506) till Häggatorp i Dala (Skar) blev far till riksrådet Peder Hansson d ä (F 1) till Valsta (Vm), genom vars äktenskap denna gren av ätten kom att bli knuten till Västmanland och Södermanland. Av hans söner blev Hans Persson (d 20 okt 1565 i slaget vid Axtorna; Helsingius) till Valsta häradshövding först i Lagunda hd (Upps), sedan i Jönåkers hd (Söd). Han är troligen ej identisk med den person med detta namn vilken som hövitsman för en dalafänika deltog i Gustav I:s ryska krig (jfr Pihlström; annorlunda Viljanti). Under Nordiska sjuårskriget var han en av de tre skeppsbefälhavare som dömdes till döden för sina förseelser under sjöslaget vid Ölands norra udde 30–31 maj 1564, men domen verkställdes ej.

Hans ende son var Peder Hansson d y (d 1607/08) till Valsta, som att döma av tituleringen ej kan vara identisk med den Peder Hansson som på 1580-talet var fogde i Arboga (annorlunda J A Almquist). Han uppgavs 1590 ha fällt vissa bittra yttranden om hertig Karl (H Almquist 1916) men nämnes från 1593 bland dennes hovjunkare. Den 19 dec 1594 befullmäktigades han av hertigen att ha uppsikt över konung Sigismunds fogdar i Arboga och Kungsörs län med underliggande bergsbruk (Nora och Lindesberg enl brev 1 april 1595). I början av 1596 insamlade han i Västmanland, Närke och Dalarna jämte Nils Posse försäkringarna om allmogens anslutning till Söderköpings riksdagsbeslut. Efter hertig Karls erövring av Finland var han ståthållare på Nyslott från 1599 och troligen ända till 1604 (anteckn i hans ex av Kristofers landslag, B 2, UUB; i UUB även hans ex av S Münsters Cosmographey oder Beschreibung aller Länder). Han uppträder 1605–07 som den 1600 avrättade Ture Bielkes förste kände efterträdare som häradshövding i Åkerbo och Fellingsbro hd (Vm). Peder Hansson hade inga söner. Den ena av hans döttrar, Anna Persdotter (d 1648), som efter ättevapnet emellanåt kallades Siöblad (jfr ovan), blev ingift i ätten Ribbing.

2 Häradshövdingen i Valle hd Brun Svensson till Häggatorp (nämnd 1459–95), hade åtta barn (Anna Pedersdtr Bielkes släktbok), bland dem sönerna Lindorm, Torsten och Sven, nämnda 1519 (perg:brev, Ericsbergs arkiv). Utom dessa är även en son Bengt känd från samtida urkunder.

Sven Brunsson (d omkr 1528) var riksföreståndaren Svante Nilssons (Sture) fogde på Eksjö (med S Vedbo och Västra hd) 1505 och i Vadsbo hd 1506–08 samt efterträdde 1507 sin farbror Hans Svensson som häradshövding i Gudhems hd. Han tycks ej ha efterlämnat barn.

Lindorm Brunsson (levde ännu 1520) till Bronäs i Härene (Skar) var 1504 häradshövding i Valle hd efter fadern och från 1512 riksråd (ättens första), troligen till följd av sitt äktenskap med en dotter till riksrådet Sigge Larsson (Sparre af Rossvik). Hans ende son, Jöran Lindormsson (d omkr 1528) till Bronäs, hade inga söner men blev svärfar till bl a riksrådet Knut Posse (d 1593).

Bengt Brunsson (d 1533) satt 1504 fängslad på grund av sin tjänst som sven hos en av konung Hans anhängare, riddaren Nils Gädda. Åtminstone från 1508 var han dock liksom brodern Sven Brunsson i riksföreståndaren Svante Nilssons tjänst. Genom äktenskap med en dotter till silverbergsfogden Stig Hansson blev han knuten till Dalarna, varifrån han 1516 skrev till Sten Sture d y. År 1520 var han enligt Peder Svart Kristian II :s fogde över »Bergslagen och alla Dalarna» och engagerad i spaningarna efter Gustav Eriksson (Vasa). År 1530 blev han Dalarnas häradshövding och kort därpå deltog han enligt Peder Svart i den uppbörd av klockor i Dalarna som förorsakade klockupproret. Hans son Stig Bengtsson blev genom sitt äktenskap knuten till Södermanland. Dennes sonsöner kallade sig Ulffana, men ätten utdog redan med deras döttrar.

Längst av Brun Svenssons söner levde Torsten Brunsson (nämnd ännu 1545). Han kom i besittning av Forstena i V Tunhem (Älvsb) genom äktenskap med häradshövdingen i Väne hd Gudmund Torbjörnssons dotter Anna (halvsyster till Anna, g m Anders Eriksson [Ekeblad av Hedåker]; Genealogica 2, p 11, 165). Hon härstammade på mödernet från väpnaren Tore Byting (levde 1439). Över dennes ättlingar finns en i slutet av 1500-talet nedtecknad genealogi, som är en viktig källa för kunskapen om denna gren av F. Torsten Brunsson var en av de västgötaherrar som efter upproret 1529 förliktes med Gustav I, varefter han till 1538 var lagman i Värmland efter den avrättade Nils Olsson (Vinge). År 1540 uppträder han som ett av de fyra biråden i den s k regementsordningen för Västergötland och 1524, 1532 och 1543 satt han i slottsloven på Älvsborg.

Torsten Brunssons son Jöran Torstensson (d 1598; för dödsåret se Elgenstiernas suppl och HKR 8 mars 1598) till Nygård i V Tunhem var fogde i Dalsland. Hans son Brun Jöransson (d före 1603) till Säter i Ör (Älvsb) deltog i kriget mot Ryssland 1580 som fänrikslöjtnant och var fogde i Vättle, Ale, Flundre och Väne hd (Älvsb) 1594–95. Av ett brev 1 maj 1595 från hertig Karl till ärkebiskop Abraham Angermannus framgår, att B J fråntagit en präst hans gäll. Hertigen nämner honom då som »en stor papist». Då han 1598 av konung Sigismund utnämndes till fogde i Dalsland, kunde han liksom av konungen samtidigt utnämnda västgötafogdar ej tillträda sitt ämbete på grund av hertigens motstånd. I aug sistnämnda år överrumplade och intog B J jämte Jöran Eriksson (Ulfsparre) och Seved Ribbing Älvsborg och Gullberg för konungens räkning.

En bror till Jöran Torstensson var Lindorm Torstensson (»slagen» i Bohuslän 1564 efter 17 nov), som i litteraturen kallats »Lennart Torstensson», vilken benämning dock ej kunnat beläggas tidigare än i anuppgifterna i hans sonsons likpredikan 1651. L T, som vid arvskifte 1551 (Aktuariekontorets oinb akter I: 58: 6, KA) fick Forstena, redovisade gärden för Ale och Flundre hd 1545, lagmansfodringen för dessa och Väne hd 1547 och 1550 samt konungsfod-ringen för samma hd 1555 och kallas fogde i Väne hd 1559. Under Nordiska sjuårskriget blev han ryttmästare vid Västgöta ryttare (Erik XlV:s brev till Jöns Bonde 11 febr 1564) och förordnades 3 okt 1564 som Åke Bengtssons (Färla) underbefälhavare vid Älvsborgs belägring. L T blev far till ståthållarna Anders Lindormsson (F 2) och Torsten Lindormsson (F 3). Den senares son var den ryktbare fältherren Lennart (ofta kallad Lindorm; se Fredriksson, s 167) Torstensson (d 1651). Han blev stamfar för en på 1700-talet utdöd grevlig ätt, vilken som den första i Sverige kom att begagna sin stamfars patronymikon som släktnamn.

En yngre bror till Jöran och Lindorm Torstensson var Kristofer Torstensson d ä (d 1589) till Ulvstorp i Sparlösa (Skar). Från 1563 ryttmästare, deltog han i Nordiska sjuårskriget, brände i början av 1570 större delen av Fjäre hd i Halland och var bland dem som på sommaren s å ledde befästningsarbetena vid Gullberg. Sedan Älvsborg i enlighet med Stettinfreden återställts till svenskarna, var K T 1571–72 en av de båda underbefälhavarna där, och sistnämnda år var han under några månader en av dem, åt vilka bevakningen av den fångne Erik XIV på Gripsholm anförtroddes. Från 1559 till sin död var han häradshövding i Ale hd (Älvsb). I varje fall fr o m 1568 resp 1588 innehade han motsvarande befattningar i Laske och Viste hd (Skar). Av hans barn blev dottern Anna (d 1648), som kan beläggas ha använt det ovannämnda släktnamnet Siöblad, stammoder för adliga och grevliga ätterna Ekeblad (se bd 12, s 618).

Sonen Olov Kristofersson (d vid 84 års ålder 20, ej 29, febr 1647 enl J Hadorphs avskr i Fh 9, fol 167, KB, av fordom i Rackeby kyrka befintlig inskr) till Degeberg i Rackeby namnes 1593 bland hertig Karls hovjunkare och uppges vara kammarjunkare hos denne, då hertigen 1594 utnämnde honom till häradshövding i Kumla hd (Ör) i sitt hertigdöme. Han förblev en trogen anhängare till hertig Karl som enligt registraturet sänt en mängd brev till honom. Han var 1598–99 ståthållare på Nyköpings slott, hertigdömets centrum. Den 4 aug 1602 fick han högsta tillsynen över salpeterbruken och vapentillverkningen. År 1604 (autografsaml, Ericsberg) kallar han sig ståthållare på Läckö slott med län, som han förvaltade 1603–05 (J A Almquist). Den 4 maj 1606 blev han ståthållare över Värmland, vilket ämbete han innehade till 1611 eller 1612. Senare var han häradshövding i Linde och Nora bergslag (Ör) 1611–12 och i Kullings hd (Älvsb) 1624–26 samt assessor i Svea hovrätt 1622–26. Enligt ägareanteckningar ägde O K 1591–1600 vishandskriften Ekeblad 2 (De la Gardieska saml, LUB). En av hans döttrar, fru Brita (levde ännu 1668) till Degeberg, kan beläggas ha burit det ovannämnda släktnamnet Siöblad.

Olov Kristoferssons äldre bror Torsten Kristofersson (d 1611) bodde efter fadern på Ulvstorp och efterträdde denne som häradshövding i Viste hd. Han redovisas i räntekammarböckerna 1579–86 som hovjunkare hos Johan III, blev genom k brev 8 nov 1586 fänrik vid en fana västgötaryttare och medföljde konung Sigismund till Polen 1587 men var senare liksom brodern Olov en trogen anhängare till hertig Karl. Han var 1591–98 ryttmästare för östgötafanan, med vilken han deltog i ryska kriget 1591–92 och i hertig Karls strider med Sigismund 1598, och var 1597 en av de båda personer som förordnades i slottsloven på Vadstena. År 1600 satt han i rätten över rådsherrarna i Linköping, och följande år var han en av delegaterna vid gränsmötet med danskarna i Flabäck. Enligt Älvsborgs slottsräkenskaper efterträdde han sin kusin Torsten Lindormsson som ståthållare på Älvsborg efter dennes flykt ur riket i nov 1603, och som sådan fungerade han till våren 1606. Då han 31 juli sistn år förordnades att vara en av delegaterna till gränsmötet med ryssarna vid Systerbäck, kallas han ståthållare på Läckö, där han alltså torde ha efterträtt sin bror Olov (jfr ovan). Som sådan nämnes han även i Dalslands dombok 21 okt och 3 nov 1607 samt i Kållands dombok 1 juni 1608.

Söner till Torsten Kristofersson var ryttmästaren vid Västgöta ryttare Mauritz Torstensson (d 1632 ogift i Tyskland) och överstelöjtnanten vid samma regemente Kristofer Torstensson d y (d 1658), vilken kan beläggas ibland ha burit det ovannämnda släktnamnet Siöblad. Han innehade Ulvstorp efter fadern och deltog i de preussiska fälttågen 1627–29, trettioåriga kriget och danska kriget 1643–45. Hans första hustru, Karin Persdotter Ulfsparre (d 1650), har, delvis med sin makes hjälp, skrivit majoriteten av de sv visorna i den s k Drottning Sofias visbok i KB. Med honom utdog den icke grevliga grenen av F på svärdssidan.