4. Fredrik August Cederschjöld, den föregåendes son, f. 27 maj 1813 i Stockholm, d 10 mars 1883 därstädes. Student i Lund 5 aug. 1830; filol. kand. 21 dec. 1833; fil. kand. 16 juni 1835; avlade med. farm. examen 23 dec. 1836; med. kand. 23 dec. 1837; med. lic. 11 juni 1839; disp. 20 juni 1839 (Om fostrets framkomst ur moderlifvet efter quinnans död; pres. J. B. Pramberg); kir. magister 5 mars 1840; avlade ämbetsprovet samma månad; erhöll med. doktorsdiplom juni 1840; företog på egen bekostnad en studieresa till Tyskland och Frankrike 1850. Tf. bataljonsläkare vid andra livgardet 9 sept. 1839; förordnad att hålla föreläsningar för barnmorskeeleverna i Stockholm 16 mars 1840 och ånyo. 1 apr. 1841; tf. artis obstetricise adjunkt vid Karolinska institutet under tre månader 12 aug. 1841; tf. provinsialläkare i Nora distrikt 3 febr. 1842 och ånyo 23 jan. 1843; provinsialläkare därstädes 3 juni 1846; erhöll avsked 2 sept. 1851; praktiserande läkare i Stockholm från hösten 1851; bevistade riksdagarna 1853— 66; provinsialläkare i Stockholms distrikt 13 okt. 1854; lärare vid undervisningsanstalten för barnmorskor i Stockholm 26 apr. 1855; erhöll professors titel 6 juli 1855; erhöll avsked från lärarbefattningen 10 sept. 1880. Ledamot av svenska läkarsällskapet 1839 (ordförande 1856—57); RNO 1864; innehade dessutom utländsk orden och var ledamot av ett utländskt lärt sällskap.
Gift 8 dec. 1844 med Agnes Memsen, f. 9 febr. 1816, d 7 juli 1892, dotter till komministern Magnus Memsen i Holm, Göteborgs stift.
C. var en dugande och intresserad läkare, dock utan någon högre förmåga av vetenskapligt tänkande. Son till den store läkaren P. G. Cederschjöld, höll han faderns minne i ära, alltid färdig att försvara denne mot angrepp, vartill försök, även av perfid natur, icke uteblevo. Hans andra stora patos var barnmorskekårens höjande såväl i vetande och praktisk duglighet som även ekonomiskt och socialt. C: s aktningsvärda försök i nämnda avseende strandade dock, i huvudsak på grund av kårens rekrytering med tvivelaktiga element och hans eget mindre taktfulla uppträdande, men även på den grund, att han ofta syntes överskatta värdet av barnmorskornas omdöme och framställningar. Det blev en senare tid förbehållet att råda bot på de missförhållanden, som C. förgäves sökt avhjälpa. Hans läroböcker för barnmorskor, från början en bearbetning av faderns, utkommo i nya upplagor utan tidsenliga förbättringar. Det gör ett beklämmande intryck att finna en så sent som 1883 tryckt »Lärobok för barnmorskor uti den instrumentala förlossningskonsten», där regler uppställas, som strida mot antiseptikens enklaste fordringar.
C. var i själva verket nästan till det sista en fanatisk motståndare till den lära, som småningom banade sig väg, att barnsängsfebern berodde på smitta, och han bemötte med nästan personlig hätskhet alla framställningar i denna riktning och följaktligen också påpekandet, att barnsängsfeber icke sällan spriddes av barnmorskor. Ett av sina sista år torde han dock blivit något vacklande i sin tro och föreskriver därför, att barnmorskorna skola tvätta sig med tvål och vatten och därpå skölja händerna i tvåprocentig karbolsyrelösning efter(!) varje undersökning för att därigenom minska risken för överföring av smittämnen från en patient till en annan. För övrigt trodde C. överhuvud taget ej på smitta och ansåg speciellt koleran icke kontagiös.
Allt detta oaktat finnes det ett område för C: s verksamhet, där han tillvinner sig odelad sympati, och detta är hans verksamhet som ledamot av ridderskapet och adeln vid ståndsriksdagarna från 1852. Han sökte där verka för den medicinska undervisningens förbättrande och trodde sig för detta ändamål böra förorda Uppsala universitets eller åtminstone medicinska fakultetens förflyttning till Stockholm och tilldelande av fullständig undervisnings- och examensrätt åt Karolinska institutet. Emot de på samma gång puerila och fanatiska förslag, som inom ståndet väcktes att avskaffa vaccinationstvånget, att införa homöopatien som läroämne vid våra medicinska högskolor, att bygga »homöopatiska» sjukhus eller öppna sådana polikliniker, att vidtaga åtgärder för spridande av bruket av »vattenläkekonsten», var C. en vaksam Sions väktare. Stort intresse hyste han för förbättrandet av det i mitten av adertonhundratalet ännu ytterst underhaltiga undervisningsväsendet för flickor. Han motionerade om anslag till en normalskola för flickor i Stockholm, som ju också senare kom till stånd, och även landet i övrigt sökte han förhjälpa till bättre skolundervisning för de unga flickorna. Han levererade heta bataljer mot de ädla herrar och riddersmän, vilka ansågo sådana åtgärder och än mera ett förslag att medgiva ogift kvinna att bliva myndig vid tjugufem års ålder som mycket farliga angrepp på kvinnans »skärhet».
Vinnande är C: s medkänsla för de små och betungade. I många motioner sökte han förskaffa löneförbättringar, pensioner åt nödställda äldre läkare, deras änkor och barn. Rätt originellt men icke osympatiskt verkar en hans motion om pension — man är frestad kalla den en upprättelsepension — åt en ålderstigen dotter av den bekante livmedikus F. J. A. Rossi, som på grund av förmenta försummelser vid kronprinsen Karl Augusts obduktion blivit särdeles hårt och orättvist behandlad. I allmänhet blevo dessa motioner avslagna. Tilltalande är också den oförskräckthet, varmed C. gick till angrepp även på högt ansedda personer inom ståndet och kåren, då hans rättskänsla så påfordrade. Han ägde en flammande rättfärdighetskänsla, var en temperamentsfull och vältalig debattör och kunde höja sig till verklig vältalighet. Ett prov därpå av hög rang är hans uttalande för det vilande representationsförslaget vid 1865—66 års riksdag. Man finner även eljes alltid C. på den reformvänliga sidan. Med det gamla riksdagsskicket slutar C: s verksamhet som politisk personlighet. Någon större roll spelade han väl icke, men han var en vaksam reformvän och yttrade sig ofta och med framgång i frågor, som lågo hans verksamhet och idévärld nära. Han var initiativtagare till ett sjukhus för obotligt sjuka, nuvarande Stockholms sjukhem, likasom han också i övrigt sökte främja den ännu i dag olösta frågan om sjukhusvården av de obotligt sjuka.
C. D. Josephson.