Isak Nikolaus Fehr

2. Isak Nikolaus Fehr, bror till föreg., f. 28 dec. 1850 i Stockholm (Maria), d. 17 sept. 1929 på Sotholmen, Västerhaninge sn (Sth.). Elev vid Klara skola i Stockholm 1860, vid Stockholms gymnasium ht. 1866; mogenhetsexamen där 17 maj 1870; student vid Uppsala univ. 19 sept. s. å.; fil. kand. där 28 maj 1875; fil. lic. 11 dec. 1880; disp. pro gradu 14 dec. 1883; fil. dr där 31 maj 1884; lärare vid Nisbethska flickskolan i Uppsala ht. 1877–vt. 1882; provårskurs vid Uppsala h. a. läroverk läsåret 1881–82; e.o. amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek sommaren 1882; vice lektor vid Strängnäs h. a. läroverk fr.o.m. ht. 1882; lektor där i historia, geografi och modersmålet 18 mars 1885–1 juli 1917; led. av domkapitlet 1885–1917; ordf. och tillika sekr. i Södermanlands fornminnesförening 1885–1922; bibliotekarie vid domkyrko- och läroverksbiblioteken 7 sept. 1887–1918; led. av stadsfullmäktige 1887–90, 1895–99, 1903–06 (v. ordf. 1906); föreståndare för Strängnäs arbetarföreläsningsanstalt 1898–1913; inspektor för Strängnäs elementarläroverk för flickor 1906–23; landstingsman 1906–07; led. av kommittén för utredning av läroverks- och landsbiblioteken 1918. RNO 1901; LSkS 1906.

G. 23 aug. 1888 i Strängnäs m. Charlotte Strömberg, f. 23 juli 1867 där, d. 31 jan. 1949 i Uppsala, dotter av biskopen i Strängnäs stift Adam Theodor (Thore) Strömberg o Augusta Annerstedt.

Isak F:s barndomssomrar hos sin morfars mor brukspatronessan Hildebrand på Flerohopps bruk i Småland (jfr ovan s. 465) grundade en kärlek »till landsbygd och jordbruk samt ohåg för stadsliv och Stockholm», en känsla som länge gjorde hans yrkesval obestämt. Ännu efter kandidatexamen i Uppsala 1875 försökte F. realisera sin dröm att bli lantbrukare. Då ekonomien ej medgav detta, vände han sig på allvar till de litteraturhistoriska studierna, vilka 1880 resulterade i licentiatexamen. Samtidigt deltog F. mycket livligt i studentlivet och beklädde ett flertal poster inom olika studentkorporationer, sist som ordförande i studentkåren vårterminen 1881. Efter provårskurs 1881–82 och en kortare tids tjänstgöring som e.o. amanuens på universitetsbiblioteket i Uppsala var F. beredd att börja sin egentliga lärargärning med ett vice lektorat vid Strängnäs läroverk 1882.

Motvilligt lämnade F. Uppsala, ej minst på grund av arbetet med doktorsavhandlingen. Den fullbordades 1883, »Studier i frihetstidens vitterhet. Den politiska visan jämte meddelanden om censuren och utländsk vitterhet i Sverige» – mödans väg kan följas i flera brev till Karl Warburg (K. biblioteket). Därefter skedde, våren 1885, utnämningen till ordinarie lektor i historia, geografi och modersmålet i Strängnäs. Trots den i början lindriga entusiasmen för läraryrket fann sig emellertid F. snart tillrätta därmed och fästes ju också vid staden genom sitt gifte 1888. Han blev under sin trettiofemåriga lärartid i Strängnäs en mycket uppskattad handledare i sina ämnen. Den personliga inställning till eleverna, som dessa samstämmigt omvittna, grundade sig också på en human pedagogisk princip, »att vara mindre fordrande än livande och värmande». Att levandegöra det förflutna blev för F. en livsuppgift även utanför skolan. Sin geografiska läsebok rubricerade F. »Geografiska skildringar för skolan och hemmet» (1895–98). I ett par geografiskhistoriska minnesartiklar berättade han om »Kolumbus och Amerikas upptäckt» (Ord och bild, 1898) och »Upptäckten av sjövägen till Indien» (1898), men inga itinerarier ha synbarligen mera fängslat F. än »Linnés svenska resor» (1906), ursprungligen ett föredrag i Geografiska sällskapet, vilket framträdande han nio år före sin död kallar sitt »förnämligaste minne». Året därpå utfylldes bilden av Linné till en väl avrundad biografisk skiss, »Karl von Linné» (1907).

Men det blev framför allt den miljö, där F. levde, som blev föremål för hans historiska studier. Dessa hade till yttersta syfte att verka för nationalkänslans fostrande, ty »på en levande kännedom om hemtraktens natur, historia och samtida liv beror mycket av all verklig kunskap, kärleken till hemmet och hembygden ger fosterlandskärleken värme och kraft». Genom denna inställning till det förflutna och nuet kom F. att förvalta det kulturella arvet från inspirerande män som svärfadern biskop Th. Strömberg i Strängnäs och företrädaren i lektorsämbetet H. Aminson. Efter den senare övertog F. tillika ordförandeposten i Södermanlands fornminnesförening, vilken han sedan nitiskt ledde i närmare fyrtio år. Under denna långa lid ordnade F. bl.a. det då genom depositioner så rika domkyrkomuseet och redigerade föreningens årsskrifter (1897–1921). Då F. blev medlem av domkyrkorestaureringskommittén (1907), inriktades hans forskningar på domkyrkans historia, med en vägledning (1911; flera senare uppl.) som närmaste resultat. Ännu 1927 omtalar han i brev, att han »dag och natt» sysslar med denna byggnads öden. Bland en mängd mindre arbeten och uppsatser rörande stadens historia märkas främst introduktionen »Strängnäs, det forna och nuvarande» (1910) samt en edition av »Strängnäs stads tänkebok för 1590-talet» (1903), medan landskapets historia genom tiderna livfullt skildras i Sörmlandsboken (1918). Under femton år verkade F. som föreståndare för Strängnäs arbetarföreläsningsanstalt, där hans egna täta framträdanden som föredragshållare, företrädesvis i lokal- och personhistoriska ämnen, åhördes av ett alltid lika tacksamt auditorium. Vid några tillfällen fungerade F. som officiell festtalare, med äreminnet över Gustav Vasas kungaval (1923) som retorisk höjdpunkt.

I kommittén för läroverks- och landsbiblioteken blev det F:s uppgift att ge en översikt av Strängnäsbibliotekens uveckling (1924; i omarbetad form 1926). Denna studie över domkyrko- och läroverksbibliotekens samlingar är genom sin koncentration och saklighet ett väsentligt bidrag till stadens och stiftets andliga kulturhistoria. Ännu en frukt av F:s verksamhet som bibliotekarie är redogörelsen för de minnesalbum (Axel Oxenstiernas, Lars Christian Tingstadius' och Olof Esplings), som tillhöra läroverksbiblioteket (1921).

F. gjorde även en praktisk insats i stadens liv som ledamot av stadsfullmäktige i ett tiotal år, där han främst intresserade sig för kulturvården och de sociala frågorna, men det offentliga livets krav underkastade sig F. mer tvunget än villigt, då han kände tillfredsställelsen störst »in angello cum libello». F:s exlibris avbildar hans fridfulla bibliotekshörn.

I den lilla stiftsstaden Strängnäs erhöll F. en nimbus av det förflutnas uttolkare, i lika mån betingad av lärdom och miljö. Med åren kom den vänliga, litet böjda gestalten att för omgivningen förkroppsliga en sant humanistisk livsstil.