Martin Nikolaus Fehr

4. Martin Nikolaus Fehr, bror till F. 3, f. 6 dec. 1885 i Stockholm (Nik.), d. 20 febr. 1938 där (Gustav Vasa). Elev vid Högre allm. läroverket å Södermalm i Stockholm 1895; mogenhetsex. där 14 maj 1903; student vid Uppsala univ. 22 sept. s. å.; jur.-fil.ex. 30 jan. 1904, juris utriusque kandidat 31 jan. 1908, juris licentiat 28 april 1910, juris doktor 31 maj s. å., allt i Uppsala; e.o. notarie i Svea hovrätt 4 febr. 1908; tingssittning 1911 och 1914–15; underlöjtnant i Svea livgardes reserv 31 dec. 1908, löjtnant där 9 okt. 1914; docent i romersk rätt vid Uppsala univ. 16 juni 1910–19 sept. 1917; tf. professor i juridisk encyklopedi, romersk rätt och internationell privaträtt 1 juli (delvis först från 15 dec.) 1910–30 maj 1913 samt i civilrätt (med undervisnings- och examinationsskyldighet i obligationsrätt) och romersk rätt 31 maj 1913–31 maj 1914; docent i civilrätt och romersk rätt vid Stockholms högskola 1 nov. 1917; anställd å G. Sandströms juridiska byrå i Stockholm 1 dec. 1915–31 jan. 1918; innehade egen advokatbyrå i Stockholm från okt. 1920 (led. av Sv. advokatsamfundet från 1917); ledamot å Justitiedepartementets lagavdelning från 1 jan. 1918, chef för avdelningen 17 jan.–30 sept. 1919; jämväl därefter biträtt i Justitiedepartementet vid behandling av vissa lagärenden; kallad 17 sept. 1919 till professor i rättsvetenskap vid Handelshögskolan i Stockholm (kallelsen stadfäst av K. M:t 23 sept. s. å.); rektor där 1929–36; biträde i Justitiedepartementet 21 nov. 1919 vid utredning angående reformering av proportionella valsystemet; förste medarbetare å Dagens Nyheters politiska avdelning jan.–april 1922; led. av riksdagens första kammare 1923–30 (konstitutionsutskottet 1927–28, första lagutskottet 1929–30); led. av Kanslihusdelegerade 1924–26; ordf. för sjöfartsavgiftssakkunnige 1924–27, för lotsförfattningssakkunnige 1928–30 och för sakkunnige rörande privatanställdas rättsliga ställning 1931–35; en av Sveriges delegater senhösten 1929 vid internationella konferensen i Paris angående reglerna för utlännings behandling; led. i styrelsen för Livförsäkrings a.-b. Thule 1927–38, för Försäkrings-a.-b. Norrland 1929–38 och Försäkrings-a.-b. Skandinavien 1934–38; fullmäktig i Riksbanken 1928–34; ordf. i styrelsen för Faringe–Gimo järnvägs a.-b. 1929; en av förvaltarna i a.-b. Kreuger & Tolls konkurs 1932; ordf. i styrelsen för Stockholms fondbörs 1932–37. Resor för vetenskapliga ändamål till Tyskland okt. 1908–aug. 1909, juni–aug. 1910, juni–juli 1911 och juli 1912 samt till England och Frankrike juli–aug. 1920. RNO 1919; KNO2kl 1931. – Ogift.

Martin F. växte upp i ett högintellekluellt prästhem, där faderns frisinne och moderns tillhörighet till en känd göteborgssläkt väl varit av betydelse för hans eget senare politiska ställningstagande. Han kom 1903 till Uppsala och läste juridik – familjen hade gamla ämbetsmannatraditioner sedan farfaderns (kammarrådet F.) dagar. År 1910 blev F. juris doktor på en märklig avhandling, »Beiträge zur Lehre vom römischen Pfandrecht in der klassischen Zeit», som i väsentlig grad sysslade med interpolationsforskning, ett område som erfordrar även goda språkliga insikter i latin. Avhandlingen blev mycket uppmärksammad i den internationella romerskrättsliga forskningen och högt uppskattad (Benckert). F. blev omedelbart docent i romersk rätt i Uppsala och hade även professorsförordnanden i bl.a. romersk rätt och civilrätt. Vid sidan av några tidskriftsuppsatser av romerskrättsligt innehåll ägnade sig F. sedan huvudsakligen åt svensk förmögenhetsrätt, särskilt obligationsrätt. Hans till omfånget största arbete var »Bidrag till läran om fordringspreskription enligt svensk rätt» (1913). När F. 1917 överflyttade som docent till Stockholms högskola, hade han redan dessförinnan (1915) börjat advokatverksamhet i sin hemstad och hade en egen, mycket känd och anlitad advokatbyrå från 1920; honoraren voro, för den tiden, kända som höga. F. blev 1919 professor i rättsvetenskap vid Handelshögskolan i Stockholm och var även dess rektor 1929–36. Sin advokatbyrå bibehöll han vid sidan härav. Sitt juridiska författarskap fortsatte han med studier om fordringscession och om skuldebrev samt inledde vid 1925 års nordiska juristmöte en diskussion angående huvudgrunderna för en eventuell nordisk lagstiftning om skuldebrev och anförde därvid synpunkter, som sedan lagts till grund för den nya lagstiftningen om skuldebrev (närmare härom hos Benckert, s. 254). F. tog även del i lagstiftningsarbetet på skilda områden genom olika uppdrag i Justitiedepartementet fram till tiden för professorsutnämningen. Hösten 1929 biträdde han inom departementet vid föreberedandet av Sveriges deltagande i den internationella konferens, som mot slutet av året hölls i Paris under Nationernas förbunds egid för att söka uppnå en liberalisering av utlännings behandling. Han var en av Sveriges delegater vid konferensen.

F. hade emellertid också stora politiska intressen. Hans synpunkter voro liberala, och han försökte sig en kort tid i journalistiken, då han jan.–april 1922 var förste medarbetare å politiska avdelningen i Dagens Nyheter och trivdes väl där. Hans tunga arbetsbörda tillät dock icke längre eller djupare engagemang här, särskilt som han en tid var sjuk, men han var mycket värderad i tidningens ledande krets. Han satt 1923–30 också i första kammaren, där han tillhörde liberala partiet. Han betraktades som en av partiets ledande krafter och satt mot slutet först i konstitutions-, sedan i första lagutskottet. I försvarsfrågan vid 1920-talets mitt intog F., som ju var reservofficer, en klart försvarsvänlig hållning. Liberalernas partimotion i frågan 1925, som framlades av M. Hellberg, skrevs av W. Kleen under livlig medverkan av bl.a. Eliel Löfgren och F. (närmare hos Kleen, s. 84). F. tjänstgjorde även som ordförande för skilda slag av sakkunniga, bl.a. 1924–27 för de av Kommerskollegium tillsatta sjöfartsavgiftssakkunniga. Särskild vikt torde han själv ha lagt vid uppdraget som ordförande i kommittén angående privatanställdas rättsliga ställning, som resulterade i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt.

Då F. 1928–34 var riksbanksfullmäktig, inträffade 1932 Kreugerkraschen. Som företrädare för bl.a. Riksbankens intressen insattes F., som ju också var affärsjurist, såsom en av förvaltarna i a.-b. Kreuger & Tolls konkurs. Emellertid drabbades han redan 1935 av svår ohälsa, och dog 53-årig tre år senare.

Martin F. skildras som ung såsom en »glad, trevlig och (trots litenhet till växten) välskapad yngling med ett klipskt intellekt och en harmonisk, lekfull fantasi» (Adelborg, s. 80). Han hade snabb uppfattning och osedvanlig formell begåvning, även som talare, han hade en välklingande röst, ehuru han läspade. F. var bl.a. högt skattad som föreläsare och förstod den svåra konsten att på konkret och givande sätt framlägga juridiska spörsmål, så att framställningen blev lätt tillgänglig även för åhörare, som saknade juridisk skolning. Härom vittna även ett par tryckta radioföreläsningar, »Juridiken och det dagliga livet». I sällskapslivet, som egentligen ej roade honom, och ej minst i den politiska debatten kunde F. vara elegant sarkastisk. Hans personlighet var ganska särpräglad, och han var i umgänget förbehållsam rörande sig själv. F. hade musikaliska intressen och spelade piano. I Västerhaninge på Södertörn, där faderns och farfaderns Eknäs låg, hade F. en villa, Sotholmen.