Tillbaka

Olof Otto Hugo Johannes Feilitzen, von

Start

Olof Otto Hugo Johannes Feilitzen, von

Språkforskare

5. Olof Otto Hugo Johannes von Feilitzen, son av F. 2, f. 24 juni 1854 i Stockholm (Jak.), d. 19 jan. 1887 där (Hedv. El.). Mogenhetsex. vid Nya elementarskolan i Stockholm 19 maj 1873; student vid Uppsala univ. 28 maj s.å.; fil. kandidat där 28 jan. 1878; fil. licentiat 29 maj 1883; disp. pro gradu 14 nov. s.å.; docent i romanska språk vid Uppsala univ. 18 dec. s.å.; fil. doktor där 31 maj 1885. – Innehade utländska ordnar. – Ogift.

Hugo von F. tillhörde den generation av yngre språkforskare, som omkring 1880 införde de nya, »junggrammatiska» metoderna i Sverige. Efter att ha skaffat sig en grundlig och allsidig utbildning i romansk filologi hos W. Foerster i Bonn samt Gaston Paris och Paul Meyer i Paris disputerade F. 1883 på en utgåva av en fornvallonsk text, »Li ver del juise», med utförlig grammatisk kommentar och förordnades till docent i romanska språk. Tillsammans med Carl Wahlund utgav han 1886 första häftet av en diplomatisk edition av »Les Enfances Vivien», för vilken han utformat planen och samlat större delen av materialet. Publikationen, som slutfördes av Wahlund 1895, mottogs av den utländska fackkritiken med de varmaste lovord (»marquera une date dans l'histoire de la mise au jour de nos chansons de geste», G. Paris i Romania 1886). F. utgav även »La Vie Sainte Julienne» (1885), en omarbetad upplaga av T. Hagbergs italienska grammatik (1882) och »Öfningar i franskt talspråk» för skolbruk (två upplagor 1885, 1891). År 1885 fick han på rekommendation av Esaias Tegnér d.y. i uppdrag av den s.k. undervisningsfonden i Göteborg att hålla föreläsningar i romanska språk och litteratur och verkade där till mitten av höstterminen 1886. Han lär ha varit designerad till professuren i romanska språk vid den planerade högskolan i Göteborg (Vising, Cederschiöld). Vid sin död hade F. dels påbörjat, dels planerat en rad vetenskapliga arbeten, huvudsakligen av textfilologisk art. Ett par av dessa fullbordades sedermera med utnyttjande av hans efterlämnade material av andra forskare (»La plainte de la vierge», en fornvenetiansk dikt, utg. av A. Linder, Uppsala 1898, och »Cristal et Clarie», utg. av H. Breuer 1915).

F. var ingen renodlad filolog. Han hade starka estetiska och litterära intressen, introducerade Echegaray och de Amicis i Sverige, bl.a. i en längre essay om den förre i Ny svensk tidskrift, och översatte arbeten av dessa och andra spanska och italienska författare. Echegarays pjäs »Helgon eller vansinnig» uppfördes på Dramatiska teatern 1882 i F:s översättning. I ett par serier resebrev till Post-och Inrikes Tidningar, bl.a. från Egypten, där han tillbragte några månader 1884, gav F. prov på en betydande journalistisk talang. Han var även djupt musikalisk och tillhörde i Uppsala den Nyblomska kretsen. En kontrovers med Geijerstam ledde till, att den senare maliciöst avporträtterade F. som juristen Randers i Erik Grane (Johnsson).

F. hade en utpräglad vetenskaplig begåvning, ovanlig arbetsförmåga och uppslagsrikedom och var en skicklig pedagog. Nyrop kallar honom »den udmærkede svenske filolog der deswerre döde inden han fick indfriet alle de rige löfter han gav»; enligt W. Foerster var han »ein ausgezeichneter Romanist». Vid sidan av sin jämnårige kollega och konkurrent Vising ansågs han som den dåtida svenska romanistikens mest lovande namn.

F. var »ovanligt livlig, finkänslig och impulsiv» (Geijer). Helena Nyblom skildrar honom som »den älskvärdaste och mest anspråkslösa människa man kan tänka sig... Hans anspråkslöshet var så stor, att han nästan alltid började med att säga 'Förlåt'. .. Han var inte vacker. Han hade ett smalt, blekt ansikte med en rätt lång framålböjd näsa, och huvudet var nästan alltid något framåtlutat, medan han gick mycket fort, som om han alltid hade brått. .. Hans klädsel var en blandning av slarv och snobbighet.»

Den i en varm religiositet bottnande stoicism, med vilken han bar sin sista långa sjukdom (kräfta), gjorde ett djupt intryck på hans omgivning. F: s närmaste vänner bland kollegerna voro – utom C. Wahlund – H. Schück och A. Noreen samt Verner Dahlerup och Kr. Nyrop i Danmark.

Olof von Feilitzen.


Svenskt biografiskt lexikon