Otto Theodor Fabian Feilitzen, von

2. Otto Theodor Fabian von Feilitzen, bror till F. 1, f. 22 april 1820 på Åkerstad, Skeda sn (Ög.), d. 3 sept. 1889 i Stockholm (Hedv. El.). Elev vid Linköpings skola ht. 1830; student vid Uppsala univ. 27 okt. 1838; fil. kand. där 8 juni 1844; e.o. kanslist i Generaltullstyrelsen 12 sept. s.å., i Förvaltningen av sjöärendena 20 sept. s.å. och i Ecklesiastikdep. 10 juni 1845; disp. pro gradu 31 maj 1845; fil. magister i Uppsala 16 juni s.å.; e.o. amanuens i Riksarkivet 12 jan. 1847; kameralex. i Uppsala 7 juni s.å.; e.o. kammarskrivare i Kammarkollegium 3 sept. s.å.; lärare vid Stockholms lyceum 1847–74, medföreståndare där 1851–74; tf. andre amanuens i Riksarkivet 10 dec. 1859; lärare vid Högre lärarinneseminariet 1861–64; förste amanuens i Riksarkivet 11 juli 1862; tf. aktuarie där 26 juni 1874 och aktuarie 30 dec. s.å. med tillträde 1 jan. 1875; utnämnd 16 nov. 1877 till arkivarie där från 1 jan. 1878; avsked 29 maj 1885. Led. av styrelsen för Svenska nykterhetssällskapet 1855–81 (sekr. 1856–64); sekreterare (tidvis även skattmästare) i Föreningen för sinnesslöa barns vård 1869–89; sekreterare i Samfundets Pro fide et christianismo skriftutskott 1872–89 (styrelseled. i samf. 1878–89); ordf. i Brittiska och allmänna federationens svenska avdelning 1878–80 (v. ordf. 1881–85); styrelseled. i Svenska bibelsällskapet 1880–89, i Sveriges allmänna djurskyddsförening 1880–89, i Nordiska samfundet för bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet 1882–89. – Ägde del i Åkerstad 1868–85. – LSkS 1873; RNO 1880; innehade även rysk orden.

G. 17 juni 1853 i Stockholm (Klara) m. Maria Eleonora Carolina Lovisa (Louise) Leijonmarck, f. 5 okt. 1822 där (ibid.), d. 25 maj 1908 där (Engelbr.), dotter till hovmarskalken John Adolf Leijonmarck och Margareta Elisabeth Ribben.

Efter några års tjänstgöring i verken antogs Otto v. F. 1847 till amanuens i Riksarkivet, där han 1874 blev aktuarie och chef för historiska avdelningen. Vid omorganisationen 1877, då tjänstebeteckningen förändrades till arkivarie, placerades han som föreståndare för den ena av avdelningens två sektioner. Han fungerade därjämte lång tid som räkenskapsförare och bibliotekarie. På arkivets uppdrag utgav han »Kyrko-ordningar och förslag dertill före 1686» (1–2: 1–2, 1872–87). F:s vetenskapliga författarskap är föga betydande; det omfattar bl.a. ett par större uppsatser om Karl X Gustavs uppfostran och om pfalzgreven Adolf Johan, en utförlig biografi över Axel Gabriel Silverstolpe samt recensioner i Historiskt Bibliotek. F. var även en verksam ledamot av Svenska autografsällskapet (det nuv. Personhistoriska samfundet), där han 1881 framlade ett förslag till utvidgning av sällskapets verksamhet. Till följd därav upptog sällskapet uttryckligen även genealogi och heraldik såsom föremål för sina studier enligt stadgarna av 13 april 1883.

Vid sidan av arkivtjänsten verkade F. från 1847 som lärare i historia, geografi och svensk litteraturhistoria i gymnasieklasserna vid Stockholms lyceum, ett privatläroverk, som grundats 1839 av akademiadjunkten C. O. Ramström. Vårterminen 1851 övertogs skolan av den framstående pedagogen Carl Johan Bohman och F., som delade rektoratet, varvid på den senares lott föll bl.a. den ekonomiska förvaltningen, som den utpräglat ordentlige F. skötte väl (Burman, s. 177). Genom sina i jämförelse med statsläroverken friare arbetsformer, sitt moderna schema och den humana anda, som präglade behandlingen av eleverna, åtnjöt denna skola länge ett betydande anseende. Strindberg, som var lärjunge i Lyceum 1861–67, kallar det »en fristat under skräckregeringen». Trots sitt brinnande intresse för pedagogiska frågor var F. emellertid föga framgångsrik som lärare. För de mera ambitiösa eleverna kunde hans lektioner visserligen ge god behållning, och hans älskvärda väsen – Strindberg betecknar honom som »en känslofull och välvillig man» – väckte sympati, men han saknade helt förmåga att upprätthålla disciplin, och hans tankspriddhet och originella sätt gjorde honom till ett tacksamt offer för de okynnigare elementens upptågslusta. Drastiska exempel på skojet under hans lektioner lämnas av Carl Forsstrand och bröderna Selander i deras skolminnen, och Gustaf Eisen relaterar en episod, där Strindberg var huvudaktören. Med utgången av vårterminen 1874 lämnade F. Lyceum. Under några år på 1860-talet hade han därjämte undervisat i modersmålet vid Högre lärarinneseminariet.

Redan som tjugoårig student utgav F. som den första i en serie folkskrifter novellen »Grannarne i skärgården» (1840), som sedermera följdes av en rad andra, alla med motiv ur den svenska lantbefolkningens liv. Förebilden var den av honom högt beundrade Almquists folklivsskildringar, men han saknade mästarens talang, och »något mer än en blek kopia blev det ej» (Kjellén). F: s skönlitterära skrifter, som upplevde flera upplagor och av vilka några översattes till danska och finska, äro i själva verket traktater i novellistisk form, där den didaktiska eller uppbyggliga tendensen, nykterhet, sparsamhet och gudfruktighet, är kraftigt understruken.

F:s egentliga livsintresse var ägnat tidens pedagogiska, sociala och religiösa problem och det praktiskt-humanitära reformarbetet i samhället. I den aktuella skoldebatten tog han upprepade gånger till orda. Han kritiserade den samtida läroverksundervisningen med dess mångläseri och ensidigt intellektuella målsättning, krävde större utrymme åt den fysiska och moraliska fostran och yrkade på en förnuftig avvägning mellan teoretisk och praktisk utbildning, bl.a. genom inrättande av en praktisk linje i de lägre skolklasserna. En reform av undervisningen i denna riktning skulle underlätta en behövlig ståndscirkulation och leda till en rättvisare uppskattning av kroppsarbetets roll i samhället. Dessa synpunkter utvecklade F. i ett flertal skrifter, bl.a. i den temperamentsfulla broschyren »Lärdomsskola och medborgerlig bildning» (1871), som påverkat den unge Strindbergs syn på skolväsendet (Hagsten).

I »Pietism, rationalism, statskyrka och reform» (1869) krävde han en förnyelse av statskyrkan i »sant luthersk reformatorisk anda» genom upptagande av värdefulla element i den pietistiska och liberala förkunnelsen. »Flärden och nöden» (två upplagor 1868) är en kritik av det pretentiösa levnadssättet i huvudstadens förmögnare kretsar, som kontrasteras mot äldre tiders enkla seder och misären i arbetarklassen.

F. medarbetade allt sedan studentåren flitigt i den konservativa dagspressen med artiklar och recensioner, huvudsakligen i socialpolitiska, kyrkliga och pedagogiska frågor, till att börja med i Uppsala-tidningarna och J. C. Hellbergs kortlivade organ Morgonen. Under 1850-talet skrev han främst i den av J. A. Hazelius redigerade Svenska Tidningen, sedermera i Väktaren, Nya Dagligt Allehanda, Stockholms Dagblad och Vårt Land. Bidrag av hans hand återfinnas i ett stort antal tidskrifter och tillfällighetspublikationer av olika slag. F:s publicistiska verksamhet präglades av hans gammaldags konservativa, strängt etiska och religiösa grundsyn, som dock ej uteslöt en del ganska avancerade åsikter i vissa samhällsfrågor.

Alla humanitära och ideella strävanden, som syntes honom behjärtansvärda, omfattade F. med samma outtröttliga och självuppoffrande, understundom kanske något naiva entusiasm. Han var en aktiv ledamot i en mångfald föreningar med filantropiskt syfte; en del av dem hade tillkommit på hans initiativ. I Svenska nykterhetssällskapet fungerade han som sekreterare 1856–64 och redigerade 1852–57 sällskapets organ Den svenske nykterhetshärolden. Han ägnade mycket arbete åt Samfundet Pro fide et christianismo som sekreterare i dess skriftutskott och utgav i denna egenskap samfundets tidskrift Söndagsvännen (1886–89). Åren 1878–80 var han ordförande (1881–85 vice ordförande) i Brittiska och allmänna federationens svenska avdelning, en sammanslutning, som grundats förstnämnda år för att motarbeta den reglementerade prostitutionen. Även djurskyddssaken hade i F. en energisk förkämpe. En insats av bestående värde gjorde han inom abnormvården. Huvudsakligen på hans initiativ stiftades 1869 Föreningen för sinnesslöa barns vård, vars sekreterare och drivande kraft han var till sin död. F. har bl.a. förtjänsten av upprättandet av den första skolan för sinnesslöa barn i Stockholm (sedermera flyttad till Slagsta).

F. följde uppmärksamt de socialpolitiska framsteg, som gjordes utomlands, främst i grannländerna, och var en övertygad praktisk skandinavist. Särskilt i Danmark hade han många vänner, bl.a. Frederik Bajer och filantropen J. C. Lembcke.

»Av naturen ingalunda praktiskt lagd», heter det om F. i en initierad minnesteckning (Hökerberg) »och själv medveten därom, eftersträvade han sällan att vara det gemensamma arbetets organisatör och ledare; av sitt livliga lynne och sin varma hängivenhet för de idéer han en gång omfattat kunde han t.o.m. låta hänföra sig till förslag och planer som svårligen kunnat med någon fördel genomföras ... men få torde som han ha satt sin personlighet in uti det gemensamma arbetet för lösningen av de sociala missförhållandenas svårlösta problem och få äro framför allt de som så villigt som han offrat sin tid, sina tankar och sitt arbete däråt».

F. var i det yttre framträdandet sirlig och vårdad och verkade »mera hovman än skolkarl» (Forsstrand). I sitt hem utvecklade han, stödd av sin kloka och intelligenta hustru, stor gästfrihet. Till hans närmare vänner hörde bl.a. Wikner, S. A. Hedlund, Emil von Qvanten och Arthur Hazelius; den senares verksamhet följde han med varmt intresse och understödde den även ekonomiskt.

F. var en mycket flitig brevskrivare och förde en omfattande korrespondens med meningsfränder inom och utom landet.