Eva Sophie Fersen, von (g. Piper)

9. Eva Sophie (von) Fersen, syster till F. 8, f. 30 mars 1757 i Stockholm (Jak.), d. 11 febr. 1816 på Lövstad, Kimstads sn (Ög.). Hovfröken, från 8 april 1786 hovmästarinna hos hertiginnan, sedermera drottning Hedvig Elisabeth Charlotta. Ägde Lövstad, Östergötland.

G. 21 mars 1777 m. kammarherren greve Adolph Ludvig Piper, f. 10 jan. 1750 i Stockholm (dp 12 jan. i Hovf.), d. 17 maj 1795 i Stockholm (A. v. Fersens dagbok, 2, s. 323).

Sophie Fersen, riksrådet Axels yngre dotter, var redan som ung en mycket uppmärksammad, charmerande och vacker dam i stockholmssocieteten. Hertig Fredrik Adolf, som tidigare svärmat för hennes kusin Ulla F. (jfr ovan s. 684 f.), förälskade sig sedan djupt i Sophie och framställde, då hon var sjutton år, i jan. 1774 ett formligt friaranbud. Hennes far avvisade förslaget såsom olämpligt, då hon ej var kunglig, och antydde för hertig Fredrik, att man redan hade en lämplig pretendent på Sophies hand, kammarherren greve Adolph Piper. Denne var en förmögen man och således ett solidare parti än den i affärer alltid strandsatte hertigen. En invit från hovet, att Sophie skulle bli statsfru hos änkedrottningen, ansåg fadern vara ett maskerat försök att göra henne till hertigens mätress och avslog »nådebeviset». Affären varade i två år, varvid hertigen till Sophie framställde ett direkt förslag att enlevera henne till Tullgarn: en präst skulle där viga dem. Sophie gick dock ej med därpå. Hennes förtrogna var hertiginnan Charlotte, prins Karls (Karl XIII) gemål och sedermera drottning. Hertiginnan (Dagb., 1, s. 44 f., 446 ff.) har nedskrivit en relation, som anger, att Sophie F. var uppriktigt förtjust i hertig Fredrik, men att hon till slut resignerade och efter faderns önskan, men utan någon kärlek, gav Piper sin hand 1777. Äktenskapet blev föga lyckligt. I varje fall på 1790-talet hade hon till älskare den bekante hovmannen och politikern, överstekammarjunkaren, generallöjtnanten friherre Evert Wilhelm Taube (f. 1737), brodern Axels nära vän (jfr F. 8). Hennes förbindelse med Evert Taube, som var allmänt känd, var såsom Lydia Wahlström (s. 34) uttryckt det »efter dåtidens sätt att se nära nog att betrakta som ett äktenskap». Piper dog 1795. Axel F. d.y. anger i sin dagbok 30 jan. 1799, att Sophie tänkte på att gifta sig med Taube. Denne blev emellertid s.å. mycket sjuk. Sophie vistades med honom och Axel F. i Karlsbad 1799, där Taube dog 15 augusti till Sophies och Axels stora sorg (jfr Axel d.y: s dagb., 3, s. 409, 412 f.). Taubes testamente till Axel F. (se ovan s. 726) ansågs vara en maskerad form för, att Sophie skulle ärva Taube (hertiginnans dagb., 6, s. 315); många av Taubes saker finnas på Lövstad. Cirkulerande rykten, att antingen L. v. Engeström eller också Sophie själv skulle ha förgiftat Taube äro icke blott obestyrkta utan orimliga (jfr Engeström, 2, s. 44 ff., 155 f.; Axels dagb., 3, s. 412, 415).

Vad som främst fört Sophie Pipers namn till eftervärlden är hennes vänskap med hertiginnan Charlotte men också med den dyrkade brodern Axel F. d.y. Hon deltog intensivt i hans öden i och utanför Frankrike, och det var till henne han tydde sig efter sin hemkomst från utlandet; från 1801 förestod hon hans hus.

Mellan hertiginnan Charlotte och Sophie F. rådde tidigt den mest innerliga vänskap. Det är i form av brev till Sophie, som hertiginnan t.o.m. juli 1798 skrev sin bekanta dagbok. Den torde dock endast ställvis ha fått komma under väninnans ögon, ehuru hon hade stora partier av den i sitt förvar till 1810 (H. E. Charlottas Dagb., 8, s. 557).

Sophie F. var två år äldre än hertiginnan och hade gjort dennas bekantskap redan 1774, då hennes mor, grevinnan F., född De la Gardie, tillsammans med bl.a. Sophie i Eutin avhämtade den unga holsteinska prinsessan för att föra henne till hovet i Stockholm. Sophie blev den nya svenska hertiginnans hovfröken och från 1786 hennes hovmästarinna. Lydia Wahlström har (i Gustavianska studier) givit en vacker skildring av deras vänskap, där Sophie städse var den dominerande, »erfarna» vännen. Redan denna intima vänskap mellan den pigga och vakna hertiginnan och Sophie F. visar, att den senare var en personlighet, och hon förekommer också ofta i berättelserna från och om den gustavianska epoken. Hertiginnan har tecknat ett vänporträtt av den unga Sophie (dagb., 1, s. 45): »Fröken von F. är stor till växten, en fullkomlig skönhet, hennes ansikte avlångt, hennes ögon till färgen blå, något stötande i ljusbrunt, med en öm, behaglig och blygsam blick. Hennes näsa är liten och välbildad, hennes läppar röda, hennes småleende behagligt, hennes panna är den vackraste, man kan få se, hennes hy är mycket vit. Hon är väl växt och för sig värdigt, så att man genast ser, att hon är av förnäm börd. Hon är mild, god och känslig och skänker gärna sin vänskap, på vilken man sedan tryggt kan lita. Hon är tillbakadragen och blyg i sällskap med personer, som hon ej fullkomligt känner, men uppsluppen och glad med dem, som hon trives med. Hennes känsliga sinne gör henne ofta sorgsen». Hertiginnan anser dock, att Sophie var litet nyckfull och fortsätter sin karakteristik: »Hon har vissa talanger och hon sjunger ganska nätt och knäpper bra på gitarr, men uteslutande i en mindre krets av vänner. Lika trevlig som hon är då, lika obehaglig kan hon vara i större sällskap, i synnerhet om någon är närvarande, som hon ej fördrager, hon sitter då alldeles tyst och gör sina iakttagelser.. .». Hon ansågs, säkerligen med rätta, ha en skarp tunga, och avund över hennes nära vänskap med hertiginnan liksom angrepp på hennes förhållande till Taube ha givetvis förekommit. Men eljest finnas talrika bevis på, att hon i sina kretsar i allmänhet var omtyckt. Skjöldebrand talar (2, s. 25) om, att Sophie vid ett tillfälle, då hon blev rädd, kastade på honom »en vild blick – hon, som kunde kasta dem så ljuvliga».

Rörande brodern Axels vänskap för Sophie och deras hem (med bl.a. H. G. Trolle Wachtmeisters kritik därav) jfr ovan s. 729, 732. När det fasansfulla mordet på brodern riksmarskalken inträffade 20 juni 1810, gällde de misstankar, som utspritts, och de hotelser, som utslungats, även hans syster, »Piperskan», som utan tvivel svävade i livsfara i Fersenska palatset på Blasieholmen (jfr F. 8, s. 734, 736). Hon förklädde sig och flydde samt sökte först, åtföljd av sin systerson Axel Klinckowström och sin franske emigrantvän hertig de Pienne, skydd på Skeppsholmen, där man dock icke vågade hysa henne (Drottningens dagb., 8, s. 550). Mitt i natten for hon därför i en öppen båt i ösregn till Brahes på Rydboholm och fortsatte nästa dag till von Rosens på Penningby. Hon begärde nu konungens skydd och att få vistas på Vaxholms fästning, vilket tilläts. Bekant är, hur den ridderlige C. G. von Döbeln, upprörd över mordet, anklagelserna och förföljelserna vid denna tid erbjöd grevinnan Sophie sin hand (brevet i arkivet på Lövstad), vilket anbud hon hövligt avböjde (Walter, s. 292 ff.). Hon hölls på Vaxholm i ett slags arrest och undergick 3 aug. krigsrättsförhör (frågor och svar tr. i tyska tidskr. Die Zeiten etc, 24, 1810, s. 144–148; jfr Tr. arbeten nedan), varvid intet framkom, som kunde tyda på hennes skuld – kronprins Karl August hade aldrig ens gästat Fersenska huset. Brodern Fabian F. (F. 10) hade redan den 20 juni hemställt, att Axel F:s papper skulle förseglas och sedan undersökas. Från grevinnan Sophie ingick en liknande hemställan beträffande hennes handlingar, vilken bifölls i konselj den 12 juli (Hafström, s. 208). Den 5 juli anmälde justitiekanslern i konseljen, att undersökningen av Axel F:s papper avslutats med fullständigt negativt resultat och detsamma gällde sedan också grevinnan Pipers papper (Hafström, ibid.). Om syskonens frikännande i Svea hovrätt 5 nov. 1810 och k. kungörelse därom 9 nov. s. å., se under F. 8, s. 743. Först den 24 (ej 22) nov. s. å. kondolerade Karl XIII (efter påtryckning av drottningen, se hennes dagb., 8, s. 617 f.) grevinnan Sophie i ett brev med hänvisning till frikännandet inför hovrätten (brevet, vol. 20, Lövstad, och Sophies svar tr. först i Inrikes tidn. 1810, nr 142 för 7 dec; omtr. i drottningens dagb., 8, s. 621 ff.). Den fru Bergner, som visat hjälpsamhet mot Axel F. under morddagen (se ovan s. 739), erhöll av Sophie Piper ekonomisk hjälp och en mindre årlig pension.

Sophie F. flyttade nu från Stockholm och bosatte sig helt på det ståtliga Lövstad. Hertig de Pienne (slutl. hertig d'Aumont; om honom se Alma Söderhjelm, Spel o. verklighet, s. 133–182), som från 1804 bodde i Sverige och vistades hos syskonen Axel och Sophie, följde grevinnan till Lövstad, där han kvarbodde till 1814. Konstnärligt begåvad har han efterlämnat många silhuetter från denna tid och en fängslande interiör (Axel F:s dagb., 2, s. 359). Grevinnan Piper avled på Lövstad vintern 1816. Lövstad ärvdes inom ätten Piper. Det är efter de två sista ägarinnornas död museum (invigt 1942) med interiören bevarad; fastigheterna tillhöra Riddarhuset, lösöret Östergötlands fornminnesförening.