Axel Edvard Engdahl

Engdahl, Axel Edvard, f. 21 juni 1863 i Göteborg (Domk.), d. 10 jan. 1922 där (Vasa). Moder: Gustava Fredrika Emelie Engedahl. Anställd i Sveriges allmänna sjöförsäkrings . a.-b. 1880–1903, de senare åren som chef för dess expedition; skådespelare och revyförfattare; övertog hösten 1903 tills, med Albin Lavén Folkteatern i Göteborg; ledde ensam denna scen från 1906. – Ogift.

Långt innan Axel E. definitivt övergick till teaterbanan hade hans håg dragit honom till scenen, och han var länge en högt uppskattad deltagare och ledare för spexanordningar i de ordenssällskap, som han tillhörde. Sin första revy skrev han för Par Bricole, den andra, »Än leva de gamla gudar», uppfördes 1 jan. 1895 av Albert Ranft på Stora teatern i Göteborg. Tillsammans med Emil Strömberg hyrde han en kortare tid denna scen men hans egentliga teaterverksamhet inleddes 1903, då han jämte Albin Lavén övertog Folkteatern.

E. hade stora förutsättningar för skådespelarkallet, vilka, om de i tidigare år blivit tillvaratagna, helt visst skulle ha fört honom fram bland de främsta i speciellt det komiska facket, men någon särskild utbildning för scenen gjorde han sig aldrig möda att skaffa sig. Han spelade på sitt goda sceniska »gehör», men trots detta primitiva sätt att uppfatta scenens konst har han dock utformat åtskilliga förträffliga framställningar, särskilt inom folkskådespelets område, där hans saftiga humor kom till sin fulla rätt, exempelvis Onkel Dane i Rutherford Maynes irländska folkkomedi »Drönaren», Lundström i Frans Hodells »Andersson, Pettersson och Lundström», Stor-Klas i Gustaf af Geijerstams »Stor-Klas och Lill-Klas» och Baldevin i Vilhelm Krags »Baldevins bröllop». En av E:s mest lyckade scenskapelser var otvivelaktigt Onkel Dane, om vilken Göteborgs handels- och sjöfartstidning (5 okt. 1912) skrev, att »titelrollen är som skapad för herr Engdahl, som här får riklig användning för sin saftiga humor. Med enkla och stillsamma medel tecknar han figuren och bevarar omsorgsfullt det mänskliga, försonande skimmer, som författaren gjutit över 'drönaren'.» I samma roll gästspelade han senare hos Gustaf Collijn vid Intima teatern.

Som ledare för Folkteatern och revyförfattare blev E. i Göteborg så småningom något av en institution. Hans popularitet sträckte sig för övrigt också ut över hela landet. Härtill bidrog givetvis den ensemble av goda revyartister, som E. förstod att samla omkring sig och sätta sin egen prägel på. E:s landsomfattande popularitet berodde främst på revyerna, som oaktat sin starkt lokalbetonade färg gjorde sig uppskattade överallt. En mindre känd sida av hans verksamhet är det författarskap han då och då utövade. Där lät han ej sällan djupare och ömtåligare strängar tona än dem han brukade anslå i sina revyer. I sin övriga litterära alstring liksom i sina bidrag till dagspressen (pseud.: Per Saldo) visar han sig vara en ypperlig kåsör. Bland hans visor, ofta till gamla melodier, äro kanske hans parodiska mest kända, men i den rika produktionen finnas även små pärlor av äkta och vacker naturlyrik.

E. var en folkdiktare av det äkta slaget. Hans oförargliga skämtlynne och hans medkänsla och förståelse för dem, som leva i svåra och olyckliga förhållanden, funno genklang i mycket vida kretsar. – E. donerade 1919 10 000 kr. till Föreningen för Göteborgs parkbarn.