Johan Gustaf Ek

Ek, Johan. Gustaf, f. 3 sept. 1808 på Ekekulls dragontorp, Skede sn (Jönk.), d. 7 okt. 1862 i Lund. Föräldrar: rotmästaren vid Smålands dragonreg. Petter Ek och Elisabeth Margaretha Pettersdotter. Genomgått Växjö skola och gymnasium 1817–28; student i Lund 1 okt. 1828; filol. kand. 20 juni 1831; fil. kand. 2 juni 1832; fil. magister med första hedersrummet 23 juni s. å.; docent i romerska litteraturen 8 juli 1833; uppehöll professuren i romersk vältalighet och poesi vt. 1835; adjunkt i romerska språket och litteraturen vid Lunds univ. 21 mars 1836; lektor i romersk vältalighet och poesi vid Göteborgs gymnasium 17 maj 1837; uppförd på andra förslagsrummet till professuren i samma ämne i Uppsala 1839; rektor vid Göteborgs gymnasium 1841; professor i romersk vältalighet och poesi vid Lunds univ. 29 dec. 1842; tillika kyrkoherde i Hardeberga och Sandby prebendepastorat 3 dec. 1847; prästvigd 18 juni 1848; prost. 6 juni 1849. LVVS 1838 (ordf. 1839); LFS 1850; LNO 1858.

G. 3 sept. 1837 i Kvenneberga sn (Kronob.) m. Christina Laurentia (Laura) Augusta Bergdahl, f. 10 aug. 1810 i Aringsås sn (Kronob.), d. 6 dec. 1884 i Lund, dotter av kyrkoherden Daniel Bergdahl och Anna Helena Christina Agnér.

E. växte upp i ytterst små förhållanden, och berättelsen om hans barndom och ungdom (i hans självbiografiska anteckningar och A. Lysanders minnesteckning) är ett läsvärt och gripande kapitel ur äldre svensk kulturhistoria. Det lilla torp, där han föddes, var så fattigt, att där icke fanns andra böcker än en psalmbok, efter vad det vill synas icke ens en bibel och ännu mindre en almanacka. Hans moder var därför aldrig heller riktigt säker på sonens födelsedag; hon visste endast, att den infallit någon gång mellan marknaderna i Vetlanda och Värnamo. Då han sedermera vid mycket tidig ålder ville lära sig skriva och modern till en början vägrade honom bläck, penna och papper, spetsade han en träpinne, fuktade den i munnen och började därmed på familjens brunmålade träkista skriva av bokstäver och ord efter en av sina äldre bröders skrivböcker. Under stora svårigheter och umbäranden fick han slutligen genomgå Växjö gymnasium och inskrevs 1828 som student vid Lunds universitet, där särskilt professor A. O. Lindfors blev hans högt skattade lärare och trofaste vän. Efter att i tur och ordning ha innehaft docentur och adjunktur vid universitetet ävensom lektorat och rektorat vid Göteborgs gymnasium, utnämndes han 1842 till Lindfors' efterträdare som professor i romersk vältalighet och poesi.

Redan då E. lämnade Växjö gymnasium, kunde han skriva och tala latin korrekt, både på vers och prosa, och som professor var han i likhet med flertalet dåtida filologer en mycket skicklig latinstilist. Han framträdde som sådan med stor framgång både som talare, översättare och tillfällighetspoet; t. o. m. ett parti av Fritiof s saga har han återgivit på latinsk vers. Icke desto mindre såg han med sin nyktra och kritiska läggning tämligen skeptiskt på den då för tiden så högt skattade konsten att tala och disputera på latin och varnade energiskt även för överskattningen av latinet såsom form för vetenskaplig framställning i skrift. Som universitetets rektor (1853–54) genomdrev han också, att högtidstalet vid det årliga rektorsskiftet för framtiden skulle hållas på svenska, och även som promotor (1856) var han den förste, som höll promotionsföreläsningen på detta språk.

Som rent vetenskaplig forskare och författare gjorde E. en efter dåtida förhållanden aktningsvärd insats. Att den icke kom att bli av större mått, torde till stor del ha berott på yttre omständigheter: isoleringen från de stora utländska lärosätena med deras väckande impulser, otillräckliga biblioteks tillgångar och sist men icke minst den oerhörda undervisnings- och tentamensbörda, som gjorde latinprofessuren till de dåvarande universitetens kanske mest arbetstyngda ämbete. För övrigt synes E:s begåvning mindre ha präglats av originalitet och skarpsinne än av noggrannhet och klarhet; därtill kom en utomordentlig arbetsflit. Flerstädes kommer också hans goda omdöme till sin rätt; så vänder han sig i sina »Vindicæi Horatiansæ (1850) med goda skäl mot P. H. Peerlkamps hyperkritiska felgrepp. Erkännansvärd är vidare hans mångsidighet; han sysslar icke endast med texttolkning och textkritik utan visar också, ett då för tiden mindre vanligt intresse för morfologiska spörsmål och i någon mån även för jämförande språkvetenskap. Överhuvudtaget sökte E. både som forskare och föreläsare hävda en mera kritisk och djupgående uppfattning av den klassiska filologiens uppgifter än den då vanliga.

Betydelsefullast var E:s verksamhet som akademisk lärare. Under en något reserverad yta dolde han en varm kärlek till den studerande ungdomen. Som föreläsare fängslade han icke genom originella och djärva tankar eller smittande entusiasm, men desto mera bestående intryck mottogo lärjungarna av hans lärdom, hans klara, kritiska uppfattning och den mogna, in i detalj genomarbetade form, som präglade framställningen. Hans sega uthållighet och utomordentliga plikttrohet kommo till synes även utanför de egentliga ämbetsgöromålen. Varmt intresserad av det skandinaviska samarbetet blev han en av stiftarna av Nordisk Universitets-Tidskrift (1854–66) och förblev alltid dess bästa stöd i Lund, där han var lokalstyrelsens förman. Hans omsorg om detta för sin tid icke oviktiga organ sträckte sig från dess ledning och innehåll till de obetydligaste praktiska frågor och präglades, som en dansk minnestecknare uttrycker sig, av »en Trofasthed, en Udholdenhed og en Opoff-relse, som man kun sjelden seer» (Ingerslev). En beaktansvärd och nyttig insats var också hans praktiskt anlagda lilla dansk-svenska ordbok (1861).

E. var mot slutet av sitt liv även kyrkligt verksam. På hans tid voro nämligen ett par prebenden knutna till filosofiska fakulteten i Lund, och han erhöll 1847 Hardeberga och Sandby pastorat. Ehuru han endast kunde ägna sommarmånaderna åt skötseln av deima uppgift, trivdes han förträffligt därmed liksom sockenborna med honom. Han författade också en liten apologetisk avhandling på latin, vittnande om en strängt luthersk och bibeltrogen ståndpunkt, men synes för övrigt icke ha bedrivit några mera självständiga teologiska studier. Det förtjänar slutligen nämnas, att E., delvis på grund av egna erfarenheter under gymnasist- och studentåren men delvis väl också genom inflytande av P. Wieselgren, som omfattade honom med stort intresse, blev en utpräglad nykterhetsvän. Sin uppfattning i dessa ting framlade han i en som tidsbild ganska intressant skrift, »En bekännelse i nykterhetsfrågan» (1845).