A Otto Lindfors

1 Lindfors, Anders Otto, f 28 juli 1781 i Näsby, Jönk, d 8 mars 1841 i Lund. Föräldrar: komministern Anders Otto L o Birgitta Christina Hielm. Inskr vid LU 27 sept 98, disp pro exercitio 17 juni 01, filol kand 16 dec 01, fil kand 15 maj 02, disp pro gradu 5 juni 02, mag 23 juni 02, doc i pedagogik o didaktik 23 dec 03, i teoretisk filosofi 31 juli 05, ex juridicum 20 juni 10, notarie i uppfostringsutsk 10, adjunkt i hist vid LU 6 april 11, tf prof i hist ht 11, vt 12, vt 13 o 14-15, eo prof vid fil fak 5 okt 14, eo prof i hist 6 sept 15, ord 3 april 16—26, Smålands nations inspektor från 30 nov 16, notarie i fil fak 19, kh i Bjärs-hög o Oxie, Malm, från 8 dec 19 (tilltr 1 maj 20), prästv i Lund 17 dec 19, prost 9 aug 20, LU:s rektor 22-23 o 29-30, led av komm ang rikets allm undervisn:verk dec 25—dec 28, prof i vältalighet o poesi vid LU 8 juni 26, led av Sv bibelsällsk 28, utn TD 10 nov 30, promov 14 juni 31, deltog i riksdagen 34/ 35.- LSkS 25, LVHAA 29.

G 29 aug 1816 i Lund m Maria Margaretha Ahrenberg, f 10 febr 1797 i Sthlm, Klara, d 3 dec 1878 i Lund, dtr till kryddkramhandl Johan A o Maria Margareta Strindberg.

Efter undervisning av sin far o tre år i Växjö skola med bl a lexikografen Håkan Sjögren som latinlärare blev Otto L student i Lund. I magisterexamen var hans huvudämnen latin, filosofi o historia, o han disputerade under latinprofessorn J Lundblad på en avhandling om goterna. Vid sidan om examensläsningen studerade han moderna språk o kom att i fransk litteratur få en beläsenhet, som vid den tiden var ovanlig i akademiska kretsar.

Året efter examen författade L en avhandlingsserie om gymnastiken, Dissertatio paedagogica de arte gymnastica, grundad utom på egna idéer främst på klassiska författare men även på Rousseaus Emile o tysken Guts Muths Gymnastik fur die Jugend. Serien fortsattes senare av två disputationer om leken i uppfostrans tjänst. Genom dessa uppsatser gjorde L en väsentlig insats genom att i akademiskt sammanhang rikta uppmärksamheten på kroppskulturens område o beredde marken för P H Ling, som 1804 fick hand om lundastudenternas fysiska fostran.

Kanslersgillet hade 1802 introducerat pedagogik som studiefack vid universiteten, o i Lund var ämnet lagt på professorn i teoretisk filosofi M Fremling (bd 16), som kallade L till docent i pedagogik o didaktik. De närmaste åren höll han pedagogiska föreläsningar avsedda som handledning för blivande informatorer, men 1805 gav han ut en filosofisk avhandling, som kvalificerade honom till en docentur i teoretisk filosofi. Under sex år som filosofidocent ledde han offentliga o privata kurser i logik o metafysik o författade flera disputationer. Han fick även tiden att räcka för en juridisk examen, kanske i avsikt att pröva en ämbetsmannakarriär i Sthlm om den akademiska slog fel.

L:s närmare bekantskap med historieprofessorn N H Sjöborg — L var sex år kurator för Blekinge nation där Sjöborg var inspektor — torde ha bidragit till att han vände sig från filosofin till historien. 1806—07 gav han ut en avhandlingsserie om Jomsvikingarna, o 1809 började han på en som behandlade LU:s historia. 1811 blev han historieadjunkt o när Sjöborg erhöll tjänstledighet blev han 1814 professor. Som sådan författade han några tämligen osjälvständiga o okritiska disputationer som behandlade främst forntida — även bibliska — frågor.

Efter att ha studerat isländska hos den danske språkforskaren R Rask gav L 1824 ut Inledning till isländska litteraturen och dess historia under medeltiden, ett arbete som fick betydelse för studiet av isländska vid sv universitet. Han var en nitisk styresman för lundauniversitetets historiska museum o räddade till samlingarna pergamentbrev o jordfynd. P Wieselgren skriver om L:s klara o rediga föreläsningar, medan H Reuterdahl o P G Ahnfelt fann dem tunga, tråkiga o orediga. Alla tre är emellertid eniga om att L genom sina krav på kunskaper höjde historieämnets anseende. Hans företrädare hade ogärna besvärat sig med grundliga tentamina.

Vid de latinska studierna höll L fast. Som docent planerade o påbörjade han sin största prestation, Fullständigt svenskt och latinskt lexicon i två band (E Lidfors bearbetade O-P o halva S, bd 22, s 696). 1814 gav L efter tyska förlagor ut Handbok i romerska antiqviteterna. Lexikonet o handboken ansågs i flera årtionden oundgängliga för latinstuderande. Som många akademiska lärare i Lund måste L vänta länge på fast inkomst, eftersom de uttjänta professorerna vanligen behöll sina löner tills de dog o professorerna dessutom var fler än lönerna på stat. 1815 fick L adjunktslön, o med den måste han nöja sig under flera professorsår. Han var dock en god hushållare o hade stor förmåga att skaffa sig inkomster främst genom privatundervisning i en mängd ämnen. Han anlitades dessutom som guvernör för unga adelsmän under deras vistelse vid akademien, bl a för M J Crusenstolpe, som senare med kraft försvarade honom i Fäderneslandet, när L o hans lexikon angreps i Conversationsbladet.

Efter att tidigare ha ägt ett mindre hus köpte L 1818 av Ling ett av Lunds större bostadshus. Det ägs numera av Kulturen o hyser museets vetenskapshistoriska samlingar. Hans inkomster ökades, när han blev fakultetsnotarie o efter prästvigning erhöll prebendepastoratet Bjärshög o Oxie. Som präst uppskattades han av församlingsborna för sin hand med socknens ekonomiska angelägenheter, men de fann att han svor o skämtade mer än som anstod en kyrkoherde. Utrustad med ett ovanligt gott ordningssinne o flera av de egenskaper som krävs av en ämbetsman togs L av universitetet i anspråk som ledamot i olika kommittéer o en period som riksdagsman för akademin o stiftet. Han hade stort inflytande i fakultet o konsistorium, var en skicklig intrigör o hörde till den konservativa grupp som leddes av A Lidbeck (bd 22). 1825 förordnades L till ledamot av den sk Stora uppfostringskommittén "valda bland rikets ypperste män" (E Rodhe). Några större insatser tycks han inte ha gjort där, men han försvarade i alla sammanhang latinstudiet o reserverade sig mot föreslagna förändringar i gymnasiernas läroplaner o prästernas utbildning.

L var ungdomsvän till Tegnér o räknades ursprungligen till Härbärgisterna, men vänskapen svalnade pga politiska motsättningar — L avskydde Napoleon o hölls för ryssvän — o den tog helt slut i samband med konkurrensen om biskopsstolen i Växjö. Av prästerna i stiftet arbetade flertalet av de yngre för L o av de akademiska lärarna bla P Wieselgren o Elias Fries. Tegnér betraktade honom, innan förslaget var uppgjort, som sin farligaste medtävlare o fällde över honom i brev många nedsättande o uppenbart orättfärdiga omdömen.

I 25 år var L inspektor för Smålands nation i Lund. Landsmännen togs gästfritt emot i hans hem, o han försökte på alla sätt hjälpa dem — i konsistorium o vid tentamina ansågs han vara partisk till deras förmån — men höll också ett skarpt öga på odågorna. När hyrorna för studentlogin ökade orimligt, köpte L ytterligare en fastighet, i vilken han till skäliga priser beredde rum för småländska studenter. Den gränsade till den han redan ägde, kallades o kallas Locus peccatorum o ägs även den nu av Kulturen.

L var axelbred o högvuxen, nästan lika stark som brodern räntmästaren (s 419). Han var sträv till sin natur. Bottenärlig menar Wieselgren, rå o tölpaktig skrev Tegnér. Han uppmanade ungdomen till kroppsövningar o ett rörligt liv men ansågs ha förkortat sitt eget genom att "fastnagla sig vid skrivbordet" o dog efter en "långvarig och tärande bröstsiukdom".