Carl Fredrik Ekerman

2. Carl Fredrik Ekerman, dp 30 jan. 1743 i Stockholm (Kat.), d. 23 juni 1792 där (Maria). Föräldrar: stadssekreteraren och rådmannen i Stockholm Samuel Ekerman och Rebecka Charlotta Falck. Student vid Uppsala univ. 27 jan. 1752; auskultant vid Stockholms rådhus och kämnärsrätter 5 juni 1758, vid Svea hovrätt 12 febr. 1760; primariekämnär vid Södra kämnärsrätten 3 okt. 1770; rådman i Stockholm 25 okt. 1775; borgmästares n. h. o. v. 26 jan. 1779; justitieborgmästare i Stockholm 31 dec. 1783; borgarståndets talman vid 1778–79 års samt 1786 års riksdagar; riksdagsman i borgarståndet även 1789; ordf. i Samfundet Pro fide et christianismo 1788.

G. 15 dec. 1768 m. sin kusin Maria Catharina Falck, dp 11 maj 1752 i Stockholm (Kat.), d. 29 maj 1801 där (Maria), dotter av bryggaren Carl Johansson Falck och Anna Catharina Åbrink.

E. blev tidigt föräldralös – modern dog 1751, fadern 1754 – och detta är förmodligen anledningen till att han från tidiga år vistades i Uppsala, där hans farbroder Petrus Ekerman (E. 1) var professor. E. åhörde föreläsningar av farbrodern, Olof Celsius, Anders Berch, Carl Aurivillius, Carl Asp, Samuel Duræus, Gotsch. Wallerius och Linné. Enligt egen utsago hade E. »i snart 8 år» vistats vid akademien, vars rektor i dec. 1758 betygade hans insikter i »moralen, lagfarenheten och jure publico». De jämförelsevis grundliga studierna bidrogo väl att påskynda hans ämbetsmannakarriär i födelsestaden, bland vars magistratsledamöter han dessutom hade två nära släktingar. E:s ganska snabba avancemang torde därjämte böra tillskrivas hans stora duglighet men även den ynnest han tydligen åtnjöt hos Gustav III. Han utsågs av denne till borgarståndets talman vid 1778–79 års riksdag, varunder han företrädde sitt stånd i egenskap av fadder vid kronprinsens dop. Det var E., som främst åstadkom, att den instruktion för bankoutskottet, som A. v. Fersen utarbetat och som redan accepterats av borgarståndet, där upptogs till förnyad prövning och ändrades på ett sätt, som – i överensstämmelse med konungens önskan – gjorde utskottet mera självständigt i förhållande till riksdagens plena. Borgarståndets åsikt, som dock ej var enhällig, torde ej ha varit utan betydelse för utgången av konflikten. Borgmästarvärdigheten 1779 blev belöningen för tjänster, gjorda under riksdagen. Några år senare, 1782, önskade Gustav III ge den ledigblivna befattningen som politi-borgmästare åt E., som dock ej blev uppförd på förslaget. E:s talmanstjänster hade icke bidragit till hans popularitet, enär han ansågs ha varit för servil. När konungen likväl ville utnämna E., vägrade denne att mottaga platsen. Konungen gick då utom förslaget och utnämnde den äldste bland rådmännen, Johan In de Betou, till sysslan. Åtgärden ansågs som ett ingrepp i de privilegier, som 1772 tillförsäkrats Stockholms borgerskap. Man fann dock i fortsättningen tydligen skäl att uppträda mjukare gentemot kungliga krav, varjämte E:s vägran framstod till hans favör, så att E. året därpå, 1783, enhälligt sattes på första förslagsrummet till justitie-borgmästarämbetet. E. blev borgarståndets talman även vid 1786 års riksdag, där han torde ha arbetat för konungens sak men hade svårt att bemästra oppositionen; han lyckades t. ex. ej hindra, att Henrik Falkmans memorial, som var riktat mot kronans planer på tobaksmonopol, godkändes av borgarståndet (10 juni). Gustav III ville av någon anledning ej ha E. som talman vid 1789 års riksdag. Av R. F. Hochschild antyds, att E. ej på högsta ort ansågs tillräckligt habil eller medgörlig för att betros med den vanskliga sysslan. E., som dock deltog i riksdagen och även invaldes i hemliga utskottet, visade nu en påtagligt mattad rojalism och större självständighet. Under sammankomsten på rikssalen 21 febr. anhöll han förgäves om tillstånd för borgarståndet att för sig självt få överlägga om Förenings- och säkerhetsakten, och 20 april yrkade han på bevillningens tidsbegränsning. Det bör ha verkat så mycket mera övertygande, som han nu erkände den tacksamhetsskuld, i vilken han stod. till en konung, som »har satt mig allaredan, då jag var en ung person långt nog fram i borgerlig ordning» men samtidigt förklarade sig tala ej som enskild person utan »som representant för hemmavarande medbröder».

Efter 1789 deltog E. knappast i det politiska livet – han blev ej riksdagsman 1792 men fungerade som direktör för borgerskapets kansli – och synes under sina senare år ivrigare än förr ha ägnat sig åt ett specialintresse, sin hemstads öden. I Stockholmsforskningen är E. en pionjär. På hans och den kände rådmannen Johan Mellanders inrådan köptes 1778 för stadens räkning Erik Ekholms (se s. 727 f.) samling av Stockholmiana. Därav kom sedermera en del, i likhet med vissa av E: s egna papper, att länge förbli obemärkta hos E:s arvingar och uppdagades ej för forskningen förrän 1908, då de genom det s. k. Högbergska inköpet återbördades i stadens ägo. E:s efterlämnade avskrifter ur äldre källor till Stockholms historia visa liksom hans anteckningar, att han uppmärksammat och väl kände de stadsböcker, som i början av detta sekel framdrogos av S. Clason från en undangömd förvaringsort. Att de överhuvudtaget räddats från förstörelse, torde ha berott på de omsorger E. såsom magistratsledamot ägnade dessa äldre arkivalier. Det är också han, som försett den Palmskiöldska samlingens (i Uppsala univ.-bibliotek) Stockholmianavolymer med rättelser (jfr ett brev av 16 aug. 1792 från E:s son Samuel F. E. till sysslingen Pehr Fabian Aurivillius, vari den förre säger sig sända tillbaka »de 3ne tomer av Palmsköldske samlingarne, som min salig far lånt»). Troligen ämnade E. själv skildra sin födelsestads historia, ehuru det aldrig blev av. I varje fall kommo hans intresse och samlarverksamhet tidens Stockholmsforskare till godo, såsom J. A. A. Lüdeke betygat i sin avhandling om Tyska kyrkan i Stockholm (1791), liksom J. Murberg och J. Elers. E., som för övrigt även var medlem av Utile dulci, hade ett allmänt bildningsintresse, vilket visas även av hans efterlämnade bibliotek, som var välförsett särskilt i fråga om historia och lagfarenbet och fick ampla lovord från en så boksynt man som C. C. Gjörwell.