Ebbe Samuel Bring

2. Ebbe Samuel Bring, brorson till B. 1, f. 24 juli 1785 i Össjö, d. 20 febr. 1855 i Lund. Föräldrar: prosten Olof Bring och Anna Sofia Hallström. Student i Lund 22 okt. 1798; filol. kand. 12 dec. 1807; disp. 10 juni s. å. (Systematis paedagogici brevis delineatio, p. I; pres. K. S. Collnér); fil. kand. 12 apr. 1808; disp. maj s. å. (De magnificentia Chalifarum; pres. M. Norberg); fil. magister 23 juni s. å.; jur. utr. kand. 27 maj 1815. Docent i lärdomshistoria vid Lunds universitet 18 aug. 1809; e. o. adjunkt i kriminallagfarenhet 12 juni 1815; tf. professor i juridik 1815–16; jur. adjunkt 1 sept. 1819; flera gånger förordnad att upprätthålla prof. J. Holmbergssons föreläsningsskyldighet; uppförd på tredje förslagsrummet till professuren i romersk vältalighet och poesi 27 juni 1820 och på andra förslagsrummet till akademisekreterarbefattningen 7 febr. 1821; professor i teoretisk filosofi 14 nov, s. å.; disp. 21 dec. 1826 för pastoralexamen; erhöll transport till professuren i historia 6 febr. 1828; universitetets rektor 1830–31 och 1840–41; ordförande i Lunds domkyrkoråd juli 1830–aug. 1831; prästvigd 30 juni 1841; kyrkoherde i Bjäreshögs och Oxie prebendepastorat 26 nov. 1842; prost 1843. LFS 1823; arbetande ledamot av Amerikanska vetenskapssamhället i Filadelfia 1832; LNO 1850.

Gift 23 aug. 1826 med Anna Maria Leche, f. 6 juni 1804, d. 8 okt. 1877, dotter till prosten, kyrkoherden Vilhelm Julius Leche i Kyrkheddinge och Esarp.

B. är främst märklig såsom polyhistor, en av de sista representanterna för en förfluten tids lärdomsideal. Vid tretton års ålder kom han som student till Lunds akademi, där han sedan drev studier i alla fyra fakulteterna och verkade som lärare i två av dem, Redan tidigt tvangs han av ekonomiska skäl att ägna sig åt konditionerande, bl. a. från 1802 under tre år hos lagman G. A. L. Löwenhjelm i Ängelholm, och ännu långt in i sina mannaår måste han offra tid och krafter däråt. Sedan han promoverats och blivit docent i lärdomshistorien, bedrev han under ett par år studier i medicin, särskilt anatomi och fysiologi, men fann att han icke lämpade sig för den praktiserande läkarens kall. Under inflytande av professor J. Holmbergssons framstående personlighet övergick han då till juridiken och avlade en av denne, då fakultetens enda examinator, med egregie laudatur utmärkt juris kandidatexamen. Omkring 1820 tjänstgjorde han vid härads- och lagmansting och hade även andra juridiska uppdrag men nådde därpå snart den efter M. Fremling lediga professuren i teoretisk filosofi. Denna svarade nog närmast mot hans intressen, och att han härifrån övergick till den historiska, där han fick sin huvudsakliga akademiska verksamhet förlagd, var säkerligen i sin mån en gärd åt släkttraditionen. Ehuru ännu vid denna tid ett dylikt flackande mellan de akademiska lärarämbetena ej var ovanligt, röjer det dock hos B. en bristande förmåga av koncentration, som visar sig även däri, att lian lämnat flera av sina i disputationsform eller annorledes utgivna arbeten oavslutade. Hans författarskap samlar sig dock företrädesvis på ett par besläktade områden: gränsmarkerna mellan juridik och historia (laghistoria, samhälls- och författningshistoria) samt mellan historia och filosofi (statsrätt och historiefilosofi). För ett av sina sista arbeten, en översikt av »Theorierna angående menniskoslägtets racer», som han själv kallar en historisk och filosofisk betraktelse, kunde han t. o. m. draga nytta av sin ungdoms medicinska studier. Hans produktion var synnerligen omfattande, och antalet av de akademiska disputationer, för vilka han presiderat, uppgår till icke mindre än 292. En ansenlig del därav utgöres dock av tämligen okritiska editioner eller refererande framställningar. Överhuvud var vetenskaplig kritik icke något utmärkande för B., varpå bl. a. hans avhandling om »En portatif runsten» (1846) ger ett beryktat exempel.

Som historiker utgick B. från N. H. Sjöborgs skola, och hans hithörande disputationer behandla mest ämnen rörande arkeologi och medeltidshistoria. Under ett tiotal år (1812—22) sysslade han med en upplaga av Västgötalagen jämte översättning, liksom så många andra av hans arbeten oavslutad. Den blev sedan av K. J. Schlyter ur såväl språklig som saklig synpunkt mycket strängt bedömd. Ej heller B:s bidrag till skånsk ortnamnforskning och arkeologi ha haft, än mindre bevarat något vetenskapligt värde. Hans föreläsningar sysslade bl. a. med revolutionernas historia under nyare tid och dessas orsaker, och hans undervisning omfattade även filosofisk statslära »med särskilt avseende på vår tids villomeningar».

Mest anmärkningsvärt är B:s filosofiska författarskap, som han fortsatte, även sedan han lämnat professuren i filosofi och övertagit den historiska lärostolen efter A. O. Lindfors. Per Wieselgren antyder, att han allt från sin studietid sökte följa utvecklingen i Tyskland och utgående från Locke efter varandra anslöt sig till Kants, Fichtes, Schellings och Hegels system. I den av honom som juris adjunkt påbörjade handboken »Grunderna till svenska civil-lagfarenheten», av vilken utkom endast första delen, huvudsakligen ägnad åt den allmänna civilrätten, förmärktes spår av hans schellingianska åskådning. Detta torde ha varit anledningen till att arbetet utsattes för angrepp från en medlem av det mot nämnda filosofiska riktning fientliga Härbärget, konsistorienotarien J. J. Palm. Enligt Wieselgren skall det ha varit Schellings närmande till katolicismen, som stötte bort B. och föranledde hans övergång till hegelianismen. I avhandlingen »De forma civitatis svecanae» (1829) utlovade han att i ett särskilt arbete behandla Hegels rätts- och statsfilosofi. I och med skriften »Om stat, statsförfattning och representation» (1834) och dess följdskrifter börjar han så sin ihärdiga strävan för hegelianismens utbredning i Sverige. Behandlingen av historiens filosofi eller av äldre och nyare statskunskap kan ännu sägas falla inom området för B: s professur, men han drevs av sin filosofiska iver utöver detta i den vidlyftiga, fast oavslutade disputationsserien »Ordbok för att befrämja studerandet av Hegels skrifter» (1838–43). De statsrättsliga exposéerna blevo på samma gång inlägg i den pågående diskussionen om representationsreformen, varvid B. framkom med ett eget förslag om treståndsrepresentation; starkt konservativt färgade utmärktes hans uttalanden av stridbart polemisk ton och förakt för den allmänna opinionen och pressen men blevo utan inflytande på den praktiska politiken. Som ett led i dessa strävanden påbörjade B. 1839 en kvartalsskrift, Tidens frågor, av vilken dock endast två häften utkommo. Personligen karakteriseras B. av alla samtida skildrare som älskvärd och vänlig men ganska egen. B. E. Hildebrand säger i sina minnen, att han »var dels av naturen, dels, som det tycktes, genom avsiktlig övning, ett original i tal och åthävor, i grunden hederlig och välvillig men utan stål i karaktären».