Göran Dillner

Dillner, Göran, f. 26 april 1832 i Västnår, Ovikens sn (Jämtl.), f 28 mars 1906 å Sofielund, Gustavsbergs sn (Sth.). Föräldrar: hemmansägaren Anders Olofsson och Anna Jönsdotter; kallade sig Dillner på grund av skyldskap genom modern med den från gården Dillne stammande släkten av samma namn (se ovan). Intogs i Östersunds läroverk 17 jan. 1848; avgångsex. 12 jan. 1854; student i Uppsala 28 jan. 1854; v. adjunkt vid Östersunds läroverk 1858—59; adjunkt i levande språk där 6 juli 1859; erhöll avsked i aug. 1861; fil. kand. 9 mars 1861; disp. 27 april 1861; docent i matematik vid Uppsala univ. 11 juni 1861; fil. doktor 30 maj 1863; vistades såsom innehavare av riksstatens mindre utrikes resestipendium vid universiteten i Göttingen, Halle, Leipzig och Berlin nov. 1875—mars 1876 samt i Königsberg och Berlin juli s. å.; erhöll 25 nov. 1881 riksstatens större resestipendium för en resa (april—dec. 1882) till Italien och Frankrike för att studera undervisningsmetoder i matematik vid därvärande universitet; föreståndare för det av D. m. fl. grundade Uppsala privata elementarläroverk 1865—76; adjunkt i matematik vid Uppsala universitet. 22 maj 1868; uppförd på andra förslagsrummet till matematiska professuren i Lund 29 jan. 1872; e. o. professor i matematik vid Uppsala universitet 30 nov. 1877—3 dec. 1897; utgav Tidskrift för matematik och fysik 1868—71 och 1874 (tillsammans med andra); stadsfullmäktig i Uppsala 1875—82. LVS 1873; korresp. led. av Société des sciences physiques et naturelles de Bordeaux 1882; RNO 1888.

G. 13 jan. 1864 i Stockholm m. Catharina Ottilia Augusta Hellsten, f. 13 jan. 1845 där, f 9 mars 1915 där, dotter av skeppsklareraren i Stockholm Per Otto Hellsten och Gustava Jakobina Forslund.

D: s doktorsavhandling, som belönades av Vetenskapssocieteten med dess större pris och infördes i dess årsskrift, är en utveckling av A. L. Cauchys arbeten och överensstämmer i det väsentliga med G. Bellavitis ekvipollenskalkyl (1832), vilken numera ersatts av W. R. Hamiltons quaternionteori (1853) och den därpå grundade vektorkalkylen. Båda dessa senare forskares arbeten voro emellertid okända för D. Samma ämne behandlar han också i sin uppsats i Mathematische Annalen, Versuch einer neuen Entwicklung der Hamilton'schen Methode, genannt »Calculus of quater-nions» (1877).

För det lämpliga ordnandet av undervisningen i ämnet matematik icke endast på universitetsstadiet var D. varmt intresserad. För att studera den matematiska undervisningen vid utländska universitet företog han omfattande resor och tryckte därom två uppsatser. Hans förslag till ändring av våra universitetsförhållanden voro rätt radikala: »En vetenskaplig examen, motsvarande ungefär vår licentiatexamen, men obunden av varje annan examen än studentexamen på den klassiska eller reala linjen, ävensom en jämförlig tillgång på lärarkrafter, skalle lämna den svenske studenten tillfälle att under jämbördiga villkor mäta sig med den tyske både i avseende på vidden av vetenskapliga insikter och den för deras inhämtande använda tiden; och jag tror, att jämförelsen då skulle utfalla för oss fullt tillfredsställande.» Hans båda reformkrav, lärarkrafternas ökande och mångläseriets minskande, hava ju bägge beaktats vid senare universitetsreformer, ehuru ej fullt så radikalt som han tänkt sig.

D:s förnämsta förtjänst är emellertid startandet av och huvud-redaktörskapet för Tidskrift för matematik och fysik. Förebilden var naturligtvis C. Tychsens Mathematisk Tidsskrift. Visserligen hade D. i lektor F. W. Hultman en utmärkt medhjälpare, men största äran av att tidskriften kunde hållas vid liv genom fem hela årgångar (1868—71 och 1874) tillkommer dock huvudredaktören. Tidskriften vände sig i första hand till gymnasiernas lärare i matematik och fysik. Särskilt uppmärksammades den matematiska problemlösningen, som ju till en god del har förtjänsten av den fördjupning av de matematiska studierna på gymnasialstadiet som inledes med senare hälften av 1860-talet. Bland D:s egna större bidrag märkas »Grunddragen af den geometriska kalkylen», vilken utgör en omarbetning och utveckling av gradualavhandlingen, och »Definita integraler av synektiska funktioner». Denna sistnämnda avhandling har sin betydelse genom hävdandet av den Cauchyanska residukalkylens centrala ställning inom funktionsteorin. Flera matematiker, som denna tid fingo sin utbildning i Uppsala, bibehöllo också genom hela livet intresse för denna kalkyl, medan på andra håll den nya Weierstrass'ska teorin absorberade allt intresse. D. författade och översatte även för befordrandet av stadierna vid skolan och universitet flera läroböcker. Hans bearbetning av Todhunters algebra (1865) var en på sin tid mycket använd lärobok.

År 1871 sökte D. professuren i matematik vid Lunds universitet och invecklades i en för sin tid ovanligt skarp befordringsstrid, vilken slutade med, att hans medtävlare C. F. E. Björling fick platsen.

D. repade sig väl aldrig helt från den motgång, som utgången av befordringsstriden i Lund innebar, vartill kom, att sjuklighet för längre eller kortare tider hindrade den verksamme mannen att arbeta. I sin avhandling »Sur les intégrales définies des fonctions d'une variable complexe», intagen i Vetenskapsakademiens handlingar och belönad med halva årsräntan av Wallmarkska fonden, söker D. i avhandlingens första del uppställa en allmän formel för integrationer av dubbelperiodiska och rationella samt vissa andra funktioner. Formeln blir av rätt invecklad natur; i avhandlingens andra del visar han formelns användning inom kvaternionteorin.

D. kom senare in på ett synnerligen svårlöst, ja kanske olösligt problem, .iV-kropparproblemet. Visserligen lyckades han omforma de förekommande differentialekvationerna, men vinsten härav visade sig alldeles illusorisk vid den vidare utvecklingen. Ända in i sena ålderdomen arbetade han dock med detta problem.

D. var en mångfrestande man. Utom åt universitet och skola ägnade han sig långa tider åt jordbruk. Från 1870, då han upphörde att taga aktiv del i undervisningen vid Uppsala privata elementarläroverk, ägnade han all sin lediga tid åt skötseln av egendomen Johannislund och det senare inköpta Gränby (Vaksala sn, Upps.), dit han flyttade 1875. Först sedan han 1877 utnämnts till e. o. professor, tvingade honom hans vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet ätt 1878 återflytta till staden. Sin pensionsålder till-bragte han på det av honom inköpta Sofielund på Värmdön.