Emerentia Düben, von

4. Emerentia Düben, friherrinna von Düben, dotter till D. 2 och syster till D. 3, D. 5 och D. 6, f. 24 maj 1669, d. 22 mars 1743 i Stockholm (Ad. Fredr.). Kammarjungfru hos drottning Ulrika Eleonora d. ä. samt barnpiga hos Ulrika Eleonora d. y. 1690; hovfröken samt kammarfröken 1717; adlad — jämte sina bröder Joachim (D. 5) och Anders (D. 6) — 2 maj 1707; upphöjd i friherrligt stånd (jämte bröderna) 21 maj 1719. — Ogift.

E. D. var ursprungligen kammarjungfru hos Ulrika Eleonora d. ä., som redan 1690 anförtrodde sin tvååriga dotter Ulrika Eleonora i hennes vård. Mellan E. D. och prinsessan, sedermera drottning Ulrika Eleonora d. y., uppstod ett varmt vänskapsförhållande, som varade livet ut. Ulrika Eleonora »överflyttade på sin Emerentia all den kärlek, varav hon var mäktig». Även hos Karl XII stod E. D. mycket väl; i sina brev till systern hälsar konungen regelbundet till henne. Såsom prinsessans förtrogna spelade hon även en vid vissa tillfällen rätt betydelsefull roll. Då den ryske agenten furst Chilkov i samband med de hemliga fredsunderhandlingar, som 1714 förehades av tsaren, sökte få kontakt med Ulrika Eleonora, tänkte han sig E. D. som lämplig mellanhand. Arvprins Fredrik av Hessen inledde redan 1710 frieriet till Ulrika Eleonora med hjälp av den i hessisk tjänst varande svensken Conrad Ranck, och denne underhandlade därvid med E. D.; till henne skrev prinsen ett brev, vari inneslöts ett friarbrev till prinsessan. I samband med Ulrika Eleonoras tronbestigning upphöjdes E. D. jämte sina bröder i friherrligt stånd (1719), och vid överläggningarna om tronskiftet 1720 hörde E. D. och hennes bröder till den grupp, som önskade en samregering mellan Fredrik och Ulrika Eleonora. Förslaget förkastades emellertid av dem, som ansågo, att syskonen Düben och deras vänner utövat ett oskäligt inflytande under drottningens regeringstid. Under de bittra prövningar, som gemålens otrohet vållade, fann Ulrika Eleonora i E. D. en förtrogen och tröstarinna. Enligt vissa uppgifter skall E. D. ha utövat ett dämpande inflytande på drottningens känslor och därigenom ha avstyrt häftigare utbrott av hennes svartsjuka, varigenom E. D. förvärvat konung Fredriks tacksamhet och bevågenhet. Att hon begagnat sitt mångåriga gunstlingskap till egen fördel lär knappast kunna bevisas, även om beskyllningar i detta avseende ingalunda saknats.

E. D. överlevde drottningen endast ett och ett halvt år. I sitt testamente ihågkom Ulrika Eleonora henne med en gåva på 20,000 rdr jämte en mängd dyrbarheter. Tidigare hade hon förordnat, att E. D. efter bådas död skulle få sin gravplats bredvid hennes i Riddarholmskyrkan. Då emellertid ett sådant intrång i det kungliga gravkoret ansågs mindre passande, inköpte E. D. en gravplats i Riddarholmskyrkan närmast intill drottningens, och där ligger hon begraven i en med svart sammet överdragen ekkista, som är innesluten i en större, av gråsten huggen kista. E. D. har själv skänkt en rad gåvor till Riddarholmskyrkan. I en minnessång vid hennes död skrev Olof von Dalin: »... så länge dygden finns, Så kan dess ära ej bortvika. Och alltid när man minns Ulrika Man även fröken Düben minns.»

Emerentia von D. var förmögen, behållningen i hennes bo uppgick till över en halv million dlr kmt.