Harry Blomberg

Blomberg, Harry, f. 19 dec. 1893 i Strängnäs. Föräldrar köpmannen Lars Henrik Blomberg och Ottilia Carlsson. Genomgick folkskola 1900−07; elev vid Brunnsviks folkhögskola hösten 1916−våren 1917. Typograf i Stockholm 1907−16; medarbetare i Nya Norrland (Sollefteå) 1919; redaktör för Studiekamraten (organ inom Arbetarnas bildningsförbund) 1920−21. Har företagit utländska resor 1919−24. Medlem av Sveriges författarförening 1918; erhöll Bonniers stipendium 1919.

Gift 30 nov. 1918 med Anna Teodora Hagström, f. 4 sept 1893, dotter till fabrikören Anders O. Hagström.

B. blev tidigt moderlös och fick sin uppfostran först hos en gårdfarihandlare i Roslagen till 1904, därefter hos en äldre kvinnlig släkting i Stockholm. Vid tretton års ålder blev han, samtidigt med skolgången, springpojke på tidningen Vårt land och sedan på E. Westerbergs tryckeri-a.-b., där han efter hand blev korrekturavdragare, sättarlärling och slutligen utlärd hand- och maskin-sättare. B. vantrivdes emellertid med stadstillvaron och bröt med denna 1916, då han gav sig ut på långa vandringar genom Dalarna och Norrland.

Hans första diktsamling, »Fejd och famn», utkom 1917, tätt följd av »Sjöfolk och färdemän» (s. å.), »Stora orons män» (1918), »I revolutionstid» (1919) och »Kap Horn» (1920). En stark entusiasm för det fria vandringslivet, vilken barndoms- och uppväxtåren i Söders fattigkvarter och en trång baptistisk miljö bidragit att framkalla, har i första rummet satt sin prägel på B:s diktning. I raska och brett böljande rytmer, som vittna om en högt uppdriven formell färdighet, besjunger han olika typer av »farande folk», med förkärlek luffare och sjömän, och ger med burlesk humor och stor brio scener och situationer ur deras liv. Större plats än människorna intar likväl i B:s lyrik naturen, som han ägnar en hänförd dyrkan; hans verser röja en intim förtrogenhet med den norrländska ödemarken, med skogarna och fjällen. B:s friska vagabondpoesi är buren av en stolt och manlig anda; där mötas trotsig frihetskänsla, ungdomlig dådlust, frejdig äventyrshåg och muntert spelmanslynne. Hans läromästare ha varit Kipling och Service, i någon mån Dan Andersson, men framför allt E. A. Karlfeldt. Såväl den ordfylliga och konstfullt rimmade versen som stilens märgfullhet och stundom lätt arkaiserande prägel tyda på lärjungeskap hos Fridolins diktare. — Som prosaförfattare har B. framträtt med en novellsamling, »Det glädjerika livet» (1920) och en samtidsroman, »Tiden och en människa» (1921), historien om en ung mans utveckling till självbesinning och ansvarskänsla; den senare boken är ett utslag av den etiskt-religiösa strömning, som kan spåras flerstädes i modern svensk litteratur och fått sin kanske mest uppmärksammade representant i Ivan Oljelund. Såsom framgången ur arbetarklassen har B. räknats till de s. k. proletärdiktarna. Hans livssyn är dock, i motsats till dessa författares, övervägande ljus, och hans optimistiska temperament har på sistone närmat honom till H. G. Wells' socialekonomiska evolutionism, vilken är tydligt märkbar i »Tiden och en människa» och diktsamlingen »Landkänning» (1922). Dessa båda böcker synas beteckna början av ett nytt skede i B: s utveckling.

B. har även lämnat litterära bidrag till tidningar och tidskrifter, bl. a. Bonniers månadshäften och Ord och bild, översatt ett stort antal av Knut Hamsuns prosaarbeten (1920—23) samt utgivit en samling axplock ur skillingpoesien, »Om skeppet Skulda och mördaren Nordlund» (1923).