L Ivan Oljelund

Oljelund, Lars Ivan, f 30 april 1892 i Sala, d 25 juli 1978 i Sthlm, Högalid. Föräldrar: typografen Lars August Ferdinand O o Ida Olivia Pettersson. Red för Brand 16–18, medarb bl a i GHT 24–30, i SvD 30–38 o i S-T från 38. Förf. – Samf De nios pris 68.

Sb 1915–35 m Linda Öberg, f 13 okt 1885 i Haiphong, Tonkin (nuv Vietnam; enl fb för Hovförs, Sthlm), d 11 dec 1973 i Grangärde, Kopp, dtr till sjökaptenen Gustaf Leonard Ö o Theodolinda Lundholm, samt tidigare g Ruckman; g 6 okt 1935 i Gbg, Vasa, m Estrid Margareta (Margit) Backlund, f 7 nov 1906 i Östersund, dtr till hemmansägaren Lars Peter B o Brita Eriksson, samt tidigare g Staverfelt.

Ivan O:s familj flyttade tidigt till Sthlm där fadern dog i lungsot då O var tio år. O:s skolgång måste avbrytas, och han var fosterbarn och lilldräng under fem år i en väckelsetroende bondefamilj i Loftahammar, Kalm. 16 år gammal fick han komma till moderns nya hem i Eskilstuna, där hon ingått äktenskap med en slipare som han i sina självbiografiska romaner skildrar som en duglig och vidsynt arbetare. O försörjde sig med kroppsarbete av växlande slag i Eskilstuna och fick kontakter med den ungsocialistiska rörelsen. Omkring 1910 började han sporadiskt medverka i tidningen Brand, uppmärksammades av ungsocialisternas ledare Hinke Bergegren (bd 3) och flyttade till Sthlm hösten 1913 för att söka slå sig fram som skribent. Medarbetarskapet ledde till att O efterträdde Bergegren som tidningens redaktör. Därefter försörjde han sig som författare och medarbetare i landsorts- och storstadspress, med viss koncentration till Gbg och Sthlm.

O:s första skrifter var broschyrer på Ungsocialistiska partiets förlag från 1913, i vilka han diskuterade försvarsfrågan och angrep sv aktivism och tyskvänlighet. Han deltog i det socialdemokratiska ungdomsförbundets fredskongress i mars 1916, vilket medförde att han – jämte Erik Hedén (bd 18) och Zeth Höglund (bd 19) – i den s k förräderiprocessen anklagades för att ha uppmanat till mobiliseringsstrejk. O avtjänade ett årslångt fängelsestraff, vilket även innefattade tre månader för den beslagtagna broschyren Skall Sverge förtyskas? Den hårda domen, som blev häftigt omstridd, får ses i sammanhang med de uppjagade stämningarna i krigsårens politiska debatt.

Fängelsevistelsen brukar framställas som den direkta orsaken till O:s "avfall" – hans ideologiskt och livsåskådningsmässigt förändrade position under åren närmast efter första världskriget. I själva verket var denna utveckling föregripen genom en novell i hans skönlitterära debutbok Skärseld 1915 (Landquist). O berättar där om en munk som lämnar klostret sedan han insett att lära och liv är skilda ting för klosterbröderna och särskilt för abboten själv, en gestalt som inspirerats av Hinke Bergegrens motsägelsefulla personlighet.

I livsåskådningsfrågor och politik var O alltifrån unga år en sanningssökare. Efter fördjupade studier under fängelseåret arbetade han sig fram till en kristet humanistisk livshållning. Stadierna i utvecklingen kan följas i hans verk under efterkrigsåren. Stridsskriften Till frasens psykologi (1919) är en uppgörelse med demagoger som älskar massan "med en falsk föraktfull kärlek": de enskilda människorna betraktas enbart som "massa, hjord, nummer, material, varav och varmed man kan göra någonting, t ex regera över, experimentera med". En annan broschyr, Humanismen (1919), som är tydligt påverkad av Carl Lindhagen (bd 23), pläderar för att socialismen måste integrera ett humanistiskt tänkande som tar hänsyn till människans andliga dimensioner.

Ett litterärt genombrott fick O med de självbiografiska böckerna I ny jord (1920), som beskriver celltillvarons nedbrytande verkan, och Med stort G (1921). I den senare romanen gestaltar han sitt sökande efter och sin begynnande tro på en okonfessionell kristendom. Boken är ett av flera litterära exempel på efterkrigsårens livsåskådningsmässiga nyorientering, en parallell till Dan Anderssons, Ragnar Jändels och Harry Blombergs utveckling. O:s omvändelseroman väckte stor uppmärksamhet och gick 1921–24 ut i tio upplagor. Åtskilliga socialistiska skribenter, bl a Höglund och Ture Nerman (bd 26), stämplade O som avfälling. En häftig debatt om termen proletärförfattare som utbröt hösten 1921 var i viss mån en fortsättning på polemiken kring 0:s roman Med stort G. O protesterade mot termen som sådan och inlade veto mot att hans verk hänfördes till denna riktning.

Mer konsekvent utnyttjade O erfarenheterna från den ungsocialistiska rörelsen, först i Gröna riddare (1926) – märklig redan som en tidig självbiografisk utvecklingsroman om en autodidakt och hans bildningshunger. O ger en livfull tidsmålning och eftersträvar att göra alla parter rättvisa. Teckningen av Bergegren är här påfallande nyanserad.

En viktig period i O:s författarliv inföll när han slutligen på allvar grep sig an med sitt självbiografiska stoff alltifrån barnaårens bittra upplevelser i Sthlms arbetarkvarter och asyler för föräldralösa. Upptakten heter Det hände på Kungsholmen (1951) och framstår som 0:s främsta skönlitterära verk. Hans skildring av föräldrarna, den bildningssökande fadern och den livsbejakande modern, är präglad av ömhet, förståelse och klarsyn inför deras livsöden. Romansviten fullföljdes med Stockholmsbarn (1952), Arbetarbohem (1953) och Dans med stormen (1954).

Mellan de två självbiografiska perioderna i O:s författarskap faller en stor alstring i form av böcker, uppsatser och kåserier – en produktion som tidvis av nödtvång blev alltför omfattande. Till de väsentligare författarinsatserna utöver redan nämnda romaner får räknas böcker som Från Sorrento till Akropolis (1925), Afrodite går förbi (1936), Dagar i Grekland och Rom (1955) och I gudarnas knän (1956), vilka alla bärs upp av O:s kärlek till antikens kultur. Även i dramat Perikles (1954) återvänder han till det gamla Grekland, dit han ännu en gång förlägger sådana strider mellan demagoger och demokrater som han uppehållit sig vid i sitt tidiga författarskap. O:s främsta skådespel är dock Karl XI (1943), uppfört på Dramaten 1945.

En annan varaktig kärlek gällde Dalarna, där O vistades på en fäbod i Gasenberg ovanför vännen Dan Anderssons Grangärde varje sommar från 1918 då han där sökte ro och samling efter fängelsetiden. O:s bästa skildringar av Dalanaturen med dess växt- och djurliv är samlade i boken Utanför min gärdsgård (1948), illustrerad av Eric Palmquist. Dalainslag möter även i otaliga uppsatser och bland åldringsporträtten i Gubbar jag mött (1934, utökad uppl 1950).

Från litterär synpunkt framstår likväl den självbiografiska linjen som det centrala i O:s författarskap. Hans skiftesrika ungdomsår gav honom ett rikt stoff, som han började bearbeta i sin 20-talsroman om ungsocialisterna men först på äldre dar gav en övertygande gestaltning i den svit av romaner som inleddes med Det hände på Kungsholmen.