Anund

Anund (Bröt-Anund), svensk konung av Ynglingaätten, sonsons son till Adils och fader till Ingjald Illråde. A:s regering torde ha infallit under förra hälften av 600-talet, alltså ungefär mitt i det skede, då den uppsvenska kulturen blomstrade rikare än någonsin förr eller senare under förhistorisk tid och i fråga om fullödighet och nationell prägel vida överträffade, vad övriga delar av Norden, Gottland undantaget, samtidigt kunde uppvisa. I A:s dagar var det goda år i Svitjod, säger också Snorre. Konungen lät utföra stora nyröjningar och anlade vägar över hela landet, varför han blev kallad Bröt-Anund. Snorre står även för den bekanta uppgiften, att A. omkommit på ett för svenska förhållanden så egendomligt sätt som genom ett bergskred, f. ö. vid den eljest obekanta lokaliteten Himenhed eller Himenfjällen. Hans framställning synes emellertid bero på feltolkning av Tjodolf av Hvins ordknappa, stympade strofer. Först nyligen ha dessa fått en, som det vill synas, rimligare tolkning: »Anund blev under himlafjällen (d.v.s. under bar himmel, om ock molntäckt) hejdad i sitt livslopp av det, som väckte Jonakers söners grämelse (d. v. s. en oäkta broder), ty frillosonens alltför stridbara hätskhet drabbade esternas fiende... och denne stenrösets befordrare (d. y. s stenbunden marks röjare) blev själv omgiven av markens ben (d.v.s. stenar).» Här meddelas sålunda, i likhet med vad Ynglingatal velat berätta om envar av de däri uppräknade! Ynglingarna, hur A. dog: mördad av en oäkting, och hur han begrovs: under ett stenröse. Som A:s grav har åtminstone sedan Peringskiölds tid utpekats en 60 m. vid hög av sten, sand och mylla, belägen i Badelunda socken invid Västerås. I urkunder från mitten av 1300-talet och senare omtalas denna märkliga fornlämning, invid vilken häradsting hölls, ofta under namnet Anundshögen. En i dess närhet befintlig runsten är rest under 1000-talet av Folkvid över sonen »Heden, Anunds broder». Härav och genom liknande än lösare kombinationer har Peringskiöld och efter honom åtskilliga författare under 1700- och 1800-talen låtit A. ståta med en ovanligt mangrant namngiven familjekrets. Antagandet, att A. själv vilar i Badelundahögen, faller väl ej med dessa spekulationer men skulle först genom en utgrävning av fornminnet kunna vinna behörig styrka.