Daniel Asplund

Asplund, Daniel, f. 11 febr. 1749 i Aspby i Torsåkers församling, Ångermanland, d. 12 febr. 1804 i Stockholm. Föräldrar: skattebonden Per Ersson och Dorotea Nilsdotter. Sändes jämte sin äldre broder, sedermera kryddkramhandlaren Per Asplund (f. 1744, d. 1803, bekant som donator) vid tolv års ålder till trivialskolan i Härnösand; biträde åt häradsskrivaren i Södra Ångermanland; kom 1768 med två tomma händer till Stockholm som »contoirsbetjänt» hos skeppsklarerarna Westermark och Frisch, där han kvarblev i åtta år. Övergick till handelsfirman Wahrendorff & comp. 1773; borgare som grosshandlare i Stockholm 10 juli 1781; honorärie ledamot av hallrätten 1791–1804; en av herrar 100 :de 1791; medlem av hrandvaktskassaadministrationen 1791–1804, av borgerskapets äldste 1792–1800, av borgarståndet 1792 och 1800, av direktionen för Stockholms stads brandförsäkringskontor 1801–04; direktör för spinnhuset 1793–95; medlem av borgerskapets inkvarteringskommission 1797–98, av kommissionen för inkvarteringsutgifterna 1799–1804; bankofullmäktig 1800–04. RVO 1800.

Gift 1782 med Anna Katarina Risholm, d. 22 jan. 1787, dotter till järnkramhandlaren Benjamin Risholm.

A. började sin grosshandelsbana med sin förutvarande chefs, kommerserådet J. D. Wahrendorffs, orlovs- sedel, att han »uti sina göiromål avlagt prov av snille, riktighet, flit och arbetsamhet och de egenskaper, som vid grosshandel fordras». Han ägnade sig till en början åt trävaruaffärer och ägde en stor brädgård vid Tegelviken. Tillsammans med superkargören i ostindiska kompaniet Jakob Hahr inköpte han 24 maj 1784 Bergsunds järngjuteri i kvarteret Tobaksspinneriet på Södermalm, ur vilket den sedan så bekanta mekaniska verkstaden utvecklat sig. Gjuteriet var det första i landet, som drevs med stenkol, och det första, där modelleringen skedde i sand på det s. k. engelska viset med reverber- eller dragugn i st. f. den förut brukliga lerformningen; det hade 1769 grundats av skotten Tomas Lewis, men denne måste snart göra konkurs, och gjuteriet förföll. »I anseende till den märkeliga nytta, detta gjuteri för det allmänna medföra kan» erhöllo A. och Hahr 23 febr. 1785 K. privilegium på detsamma med rätt att köpa tackjärn i Bergslagen; dock förbjöds dem att för driften använda träkol. Redan inom ett år hade A. blivit ensam ägare av fabriken, som under hans ledning återuppfördes och snabbt utvecklades. Vid Bergsund upprättade han dessutom småningom ett helt komplex av olika fabriksanläggningar, såsom en puder- och stärkelsefabrik, ett blekeri, ett färgeri för turkiskt rött garn, vilket stod under inseende av en i England utlärd skicklig verkmästare Elvius, samt ett sliperi för fasetterade stålarbeten, såsom knappar, nipper, värjfästen och dylikt, då mycket på modet; bland annat lär Stockholms överkommendants kommandostav vara ett arbete därifrån och en gåva av A. Med kard- och spinnmaskiner, förfärdigade vid Bergsund, uppsatte A. vid Tvetaberg nära Södertälje en fabrik för ylle-, bomulls-, linne-, strump- och halvsidenvävnader. För sina många arbetares barns räkning erhöll han 18 juni 1793 K. tillstånd att vid Spinnhusgatan uppföra en skolhusbyggnad av trä. — A., som var en sällsynt driftig man, spelade inom Stockholms kommunala liv en betydande roll, och hans popularitet bland borgerskapet, särskilt det lägre, tog sig uttryck i val till ledamotskap i nästan alla dess kommissioner. Han torde ha ansetts som ganska radikal och tillhörde vid 1792 års riksdag oppositionen mot Gustav III. Efter hans oväntade bortgång tolkades hos borgerskapets äldste smärtsamt »saknaden av en värdig medborgare, som under sin livstid uti mångfaldiga honom uppdragne förrättningar gagnat borgerskapet genom kunskaper, skicklighet och nästan outtröttlig verksamhet». Hans byst, bekostad av de äldste och skulpterad av Byström men ursprungligen för 600 rdr sp. beställd hos Sergel, är uppställd i stora börssalen, och själv ligger han begraven under en vacker marmorvård på Maria kyrkogård.

A., som dog barnlös, hade testamenterat sin egendom till en fond, vars avkastning dels tillfaller hans födelseförsamling, dels huvudsakligast går till pensioner åt olika kategorier fattiga Stockholmsinvånare. Egendomen, särskilt Tvetaberg, realiserades på ett synnerligen oförmånligt sätt, och fonden, som förvaltas av bemedlingskommissionen, uppgår nu till omkring 125,000 kr.