Johannes Baazius

2. Johannes Baazius d. y., den föregåendes son i hans andra gifte, f. 17 juli 1626 i Jönköping, d 12 maj 1681. Genomgick Jönköpings barnskola samt trivialskolan och gymnasiet i Linköping; student i Dorpat 1642 och i Uppsala 9 okt. 1643; anträdde 1646 en utländsk studieresa men återkallades från universitetet i Königsberg, dit han först begivit sig, för att såsom preceptor handleda riksdrotsen Per Brahes brorson Nils; vistades med denne i fyra år i Uppsala; studerade därefter 1650–52 vid åtskilliga tyska universitet, Wittenberg, Leipzig, Jena och Helmstedt; disp. i Uppsala 20 okt. 1653 (De libero homjnis arbitrio, pres. L. Stigzelius). Kyrkoherde i Skärstad genom Per Brahes kallelse 1652; prästvigd i Växjö s. å.; utnämndes, innan han tillträtt pastoratet, av drottning Kristina till hovpredikant 13 dec. 1653 och bibehöll denna befattning hos Karl X Gustav och Hedvig Eleonora; kyrkoherde i Vingåker 24 mars 1659; biskop i Växjö 27 juli 1667 och i Skara 11 dec. 1673; ärkebiskop 23 maj 1677; ledamot av kyrkolagskommissionen 5 apr. 1681. Teol. doktor 1 okt. 1675.

Gift 1652 med Elsa Johansdotter Hontherus, d 10 nov. 1681, dotter till kyrkoherden i Alunda Johannes Hontherus och änka efter lektorn vid Stockholms gymnasium Elias Unonius Gavelius.

B:s' första tid var ej fri från bekymmer. Som hovpredikant måste han betecknande nog sätta sig i stora skulder, som det sedan tog lång tid för honom att avbörda. Att han snart nog skulle användas på kyrkans mera betydande och krävande poster, var emellertid en given sak. År 1664 var han ifrågasatt till kyrkoherde i Stockholms Storkyrkoförsamling. När Växjö stift år 1667 blev ledigt, var B. en av dem, som föreslogos av stiftsprästerskapet — dock endast med fjorton röster, under det den bekante stridsteologen Enevald Svenonius, också han en Smålandsson erhöll femtisju. Inom regeringen stannade man utan tvekan för B. på grund av »hans gode gåvor, skickelige leverne och att han eljest, såsom där i stiftet födder, intet obehagelig å den orten vara skulle». Inom Växjö stift förestod honom ett drygt arbete; företrädaren, Z. Lundebergius, hade varit svag och sjuklig, och B. fann »allting nästan besticka i konfusion och oreda». I kamp mot oskick både bland prästerskapet och i församlingarna lyckades han emellertid skapa bättre ordning, och han fann sig så småningom väl till rätta med förhållandena; det var därför icke på grund av någon sin egen önskan, som han 1673 förflyttades till Skara stift. Även där hade under biskop Johannes Kempes långa sjuklighet åtskillig upplösning inträtt, och man ville förmodligen begagna sig av B:s' erfarenhet och duglighet för att råda bot därpå; något val av stiftsprästerskapet synes ej ha ägt rum. Hans ämbetstid i Skara blev emellertid ej lång. När ärkebiskopsstolen genom L. Stigzelius bortgång 31 aug. 1676 blev ledig, var obestridligen den bekante J. E. Terserus, då biskop i Linköping, den som stod värdigheten närmast, men han lämnades på grund av sin teologiska ståndpunkt ur räkningen (man betvivlade, att »status ecclesiæ det tåla ville och kunde»). B. kom visserligen vid valet först i tredje rummet, men för honom kunde anföras, att han ännu var i sina bästa år. Han blev också utnämnd, men det var säkert fullt uppriktigt, som han vid övertagandet av presidiet i prästeståndet under riksdagen i Halmstad 1678 yttrade, att han »gärna önskat, att det höga ärkebiskopsämbetet hade blivit deriverat in på någon annan av de herrar biskopar, som han erkänner för sina superioribus». Han hörde till dem, som mera föras fram än av egen drift träda fram.

B. ansågs vara en »höglärd» man; hans teologiska produktion inskränker sig emellertid till två mindre skrifter, disputationen »De libero arbitrio», som 1653 ventilerades i Uppsala, och en meditation »De Deo trinuno et Christo [grekiska tecken]» 1659. Hans teologiska ståndpunkt kan betecknas som moderat ortodox, och han gav prov på hovsamhet och fördragsamhet. För Uppsala universitet var han en främling, och hans korta ärkebiskopstid tillät honom icke att som prokansler träda i intimare förhållande till universitetslivet. Hans omfattande insikter och erfarenheter på det praktiska kyrkolivets område syntes emellertid lova, att tidens brännande kyrkliga spörsmål, kyrkolagsfrågan, genom honom skulle föras till en lösning. Själv var han livligt intresserad för denna och uttalade i sitt herdabrev till ärkestiftets präster den förhoppningen, att han skulle få uppleva den dag, då kyrkoordningen, förbättrad och översedd, trädde fram i ljuset. Utsikterna kunde synas så mycket ljusare, som B. åtnjöt Karl XI:s synnerliga förtroende, och han kallades också på våren 1681 till ledare av en kyrkolagskommission, men B. skulle knappt hinna börja arbetet. Hans hälsa hade aldrig varit stark, och ansträngningar hade brutit hans krafter. Redan då han ankom till Stockholm för att börja överläggningarna, kände han sig opasslig. När han aftonen före Kristi himmelsfärdsdag, efter en överläggning med konungen på slottet, återkom till sin värd, kyrkoherden vid Riddarholmskyrkan J. Vultejus, bjöd han god natt med orden: »I morgon skola vi i Guds namn fara med Kristo till himla». Morgonen därpå, 12 maj 1681, fanns han död i sin säng, träffad av slaganfall. Det var en from och redbar man, med mycken värdighet, med gedigna, om också ej lysande egenskaper, som så lyktade sitt liv.