Paul F Mengel

Mengel, Paul Fritz (i fb Fredrick), f 29 nov 1813 i Malmö, S:t Petri, d 21 febr 1889 i Sthlm, Nik. Föräldrar: domkyrkokamreraren Carl M o Laura Maria Klinteberg. Inskr vid LU 11 juni 28, lantbrukselev på Näs, Adelöv, Jönk, 30, elev vid lantbruksinst i Tyskland 32, medarb i Skånska Correspondenten 32, i AB sommaren 32 o 56–84, lantbrukare på o arrendator av Klakeborgs säteri, Järstad, Ög, 33–36, lantbrukare på Vallby gård, Upps, 45–59, medarb i Jönköpingsbladet 45–48, i Snäll Posten från Malmö 48–71, led av bondeståndet vid riksdagarna 56–58, 59–60 o 62–63 (led av ståndets särsk bevilln:utsk 56–58, av KU 59–60 o 62–63, av särsk bevilln:utsk 59–60, av särsk utsk nr 3 62–63, av förstärkta lagutsk 62–63, statsrevisor 62–63), medarb i Norrköpings-kuriren 59, sthlmskorrespondent för Gbgs-posten från 64.

G 17 mars 1847 i Sthlm, Jak o Joh, m Olea Iverine Dorthea Duwell, f 6 febr 1798 i Larvik, Norge, d 28 nov 1851 i Håbo-Tibble, Upps, dtr till handlanden Adolf Wilhelm D o Antonette Ørn.

Paul M hade flera släktingar som var byråkrater, mer framgångsrika på moderns sida än på faderns. Han påbörjade studier vid LU men oro och bristande koncentration gjorde att resultaten uteblev. M lämnade då universitetet och sökte sig istället till jordbruksreformatorn J T Nathorsts lantbruksskola på Näs i Adelöv. Här kom han att med smärre avbrott stanna i femton år, först som elev, senare som medhjälpare och vän i familjen Nathorst. Ett på okonventionella vägar erhållet arv möjliggjorde 1845 inköp av en icke obetydlig jordbruksfastighet, Vallby gård i Håbo-Tibble, som han brukade till 1859 och sedan utarrenderade.

Väl orienterad i samhällsfrågor och med stor lätthet att uttrycka sig i både tal och skrift kom M snart att delta i skötseln av sin nya hemorts angelägenheter. Den s k skatteförenklingsfrågan (omvandlingen från skatt in natura till penningar) gav chans till politiskt agerande på högre nivå. Som deputerad för räntegivarna i Uppsala län blev M 1852 drivande kraft i en mot regeringen, närmast företrädd av t f finansministern J A Gripenstedt (bd 17), ytterst kritisk opinion. Fyra år senare följde kallelsen till riksdagen.

Riksdagsmannen M slöt sig till bondeståndets liberala gruppering, en blek kopia av den ideologiskt tongivande borgarståndsliberalismen. Det för dessa krafter gemensamma programmet hade formats under 1840-talets representationsstrider. Det åsyftade, förutom modernisering av lagar och institutioner, frihandel och skandinavism. Medlen var samarbete de två lägre stånden emellan och opposition mot regeringen, främst uttryckt genom en notorisk sparsamhet med statsmedel.

Banérförare för bondeliberalerna var en politisk veteran, Per Sahlström. M blev den opraktiske Sahlströms biträde, särskilt verksam riksdagen 1859–60, då den gamle nödgats lämna både riksdagen och Sthlm. Deras samarbete resulterade bl a i en till valmännens vägledning gemensamt utarbetad "karakteristik" över bondeståndets ledamöter 1856/58. Parallellt med detta arbete i kulisserna var M också i hög grad närvarande på scenen. Han var en av ståndets flitigaste och kunnigaste talare. Han väckte uppmärksamhet genom sitt djärva språk och sin slagfärdighet – ett arv från modern.

Bondeståndets liberaler arbetade 1856–58 i kraftig motvind. Efter att ha förstärkts till både antal och kompetens blev deras inflytande betydligt större vid de följande riksdagarna. M:s verksamhet som politiker beskrev en motsatt kurva. Som possessionat och ståndsperson var det givet att han skulle möta svårigheter i det klassmedvetna bondeståndet. En bildningsaristokratisk attityd och en lust att även inom ståndet utnyttja sitt intellektuella övertag i taktiska syften förstärkte utanförskapet. När tullfrågan på 1860-talet blev aktuell politik kom frihandlaren M även i konflikt med sina protektionistiska valmän. Hans mandat gick förlorat.

Riksdagsmannaskapet gav M djupa insikter om de "rena" bondepolitikernas tänkande och arbetssätt. Dessa kunskaper fick stor betydelse när publicistiken nu blev hans främsta arbetsfält. Karriären var här redan aktningsvärd. Den inleddes med ett studentikost angrepp på LU:s rector magnificus vid 1830-talets början och fortsattes med välskrivna politiska korrespondensartiklar i olika landsortstidningar. Under 1850-talets andra hälft var M även ett tungt namn i Aftonbladet. Han uppträdde där som en av regeringens och finansminister Gripenstedts besvärligaste opponenter. Från 1864 var, vid sidan av Aftonbladet, Gbgs-Posten den viktigaste plattformen.

Tullfrågans utveckling fick M att omvärdera finansministerns insatser. Han blev Gripenstedts främste publicistiske medhjälpare, aktiv som sådan också efter dennes avgång 1866. M verkade både som kunskapsinhämtare och som påverkansagent. Han hjälpte även till med enskilda angelägenheter. Tillgivenheten för Gripenstedt i förening med den gängse liberala besvikelsen över det nya statsskickets följder försatte M i häftig motsatsställning till det i AK dominerande lantmannapartiet. Som kvick och raljant bondehatare blev han inom pressen en pionjär med många efterföljare, inte minst Figaros Georg Lundström (sign Jörgen; bd 24).

M:s Riksdagskaleidoskop och Bref från Sthlm (signerade Göran) i Gbgs-Posten utgör en väldig krönika över tidens politiska liv. De otaliga artiklarna (bara under 1867 års riksdag 38 stycken) är genomgående både välformulerade och initierade. Det samtida läsvärdet var högt. Materialet har också utnyttjats av politiskt–historiskt inriktade forskare. Den med fantasi rikt utrustade M var som uppskattad muntlig berättare känd för att leva i ett fritt förhållande med sanningen. Även i den skriftliga produktionen finns spår av denna karaktärsegenskap. Om än källvärdet sålunda är klent, kan dock M i forskningssammanhang med fördel anförtros rollen som ovanligt uppslagsrik hypotesgivare.

M:s mer betydande insats låg i gränsområdet mellan politik och publicistik. Han var alltför apart i förhållande till valmän och kolleger i bondeståndet för att kunna bli en framgångsrik politiker och alltför beroende av maktgrupperingar och enskilda framstående personer för att kunna betecknas som en god publicist. Hans roll blev ofta den som fullgörs av senare tiders "politiska sekreterare".

M beskrivs som fylld av motsatser. Ofta cynisk och insinuant erkände han ogärna några upphöjda motiv vare sig hos sig själv eller hos andra. Samtidigt var han, särskilt i det privata, omtänksam och generös.